Jag läser Vivi Edströms bok ”Astrid Lindgren och sagans makt”, 1997:
”Riktiga sagor handlar om det allra viktigaste: om livet och döden, om skillnaden mellan gott och ont, om ”hur svårt det kan vara att vara människa”. Detta lär Astrid Lindgren ha sagt.
Astrid Lindgrens lär ha tyckt mycket om ”Prins Hatt under jorden”. En saga också för dagens barn. Här får vi en bakgrund och så får vi sagorna!
Böcker öppnar andra världar. En annan spegel hålls upp. Vi kan lyckliga möta en gestalt vi vill identifiera oss med. Vi kan se de dumme, den snälle och vi kan pröva oss mot alla vi möter. Ingenting farligt händer då vi gör det. I boken kommer en annan sida visa på lösningar. Så möter vi oss själva. Kanske möter vi också ett framtida hur. En lösning som fanns i boken och som vi behöver då vi går på andra stigar än sagostigarna. Jag tänker att vi speglar oss och känner igen oss men ser också in i andra speglar där vi inte känner igen oss. Men som ändå speglar oss och det vi kan komma att möta.
Ibland hör man väldigt små barn ta väldigt stora ord i sina munnar. Det är för att någon i deras väldigt nära omvärld har använt de där svåra orden. Eftersom omvärlden är viktig och små barn härmar sina nära och kära så tar de också orden i bruk. Barn växer in i sina ordförråd. De prövar hur de låter i munnen. Långt senare förstår de kanske. Ett vet de. Att föräldrarna säger de här orden. Barn vill gärna tillhöra ordförrådet.
I Richard Fords bok Kanada, 2013 finns en berättelse om skolan. Det är berättelsen om att inte komma från en bestämd plats. Skildringen börjar på sidan 17 i romanen. Familjen flyttar från plats till plats. För barnen innebar det nya möten med skolor.
”Jag vet att den här sortens uppväxt kan göra att man känner sig förvisad och rotlös., men den kan också sporra en till att bli formbar och till att sträva efter att anpassa sig – /…/ Som ett resultat av detta började jag bli mycket intresserad av skolan, som var den fortlöpande tråden i livet vid sidan av mina föräldrar och min syster. Jag ville aldrig att skolan skulle sluta. Jag tillbringade så mycket tid i skolan som jag kunde, hängde med näsa i böckerna vi fick, höll mig i lärarnas närhet, insöp skollukten, som var densamma överallt och inte liknade några andra lukter. Att veta och kunna saker blev viktigt för mig, oavsett vad det var. Mamma kunde saker och uppskattade kunskapen. Jag ville bli som hon i det avseendet, eftersom jag kunde behålla det jag kunde, det som gjorde mig komplett och lovande – egenskaper som var viktiga för mig. Även om jag inte hörde hemma på någon av platserna, så hörde jag hemma i deras skolor.”
Jag tror att vi som är i skolan måste uppfatta det här värdet. Att vem som än är i skolan hör hemma där. Det är den verkliga inkluderingen. Och den ska vi verka för in i varenda relation, till varje ämne, till varje individ.
Jag läser Lena Anderssons bok ”Var det bra så?” och tappar andan ibland. Tar nya andetag. Det är de där klassrumssituationerna Lena Andersson beskriver. De där då demokratin ska talas om men då den talas om så talas den över alla huvuden och visar upp undervisningens blinda fläckar. Det som är demokrati ska också verka i skolan, i klassrummet och i det verkliga mötet med eleverna. Inte om demokrati. I demokrati.
Och detsamma gäller värdegrunden. Den är absolut inget att ta för given. Det är allt annat än en solid grund. Den skapas under oss, med oss och genom oss i det ögonblick vi är där. Värdegrunden är en aktivitet, inte ett bygge. Vi borde alla läsa kapitlet Manifest och Nöddusch. Den är allt händer och där ingenting görs. Det är ett allvarligt bråk mellan elever. Men läraren, den vuxne, blundar hårt. Blundar. Trots vädjan från eleverna om lärarens aktioner, här citerar jag ett kort stycke ur den bok jag tycker vi borde läsa alla och envar. Diskutera demokrati och värdegrund. Låna in litteraturens närhet och föra diskussioner bortom skam och ångest. För att handla. För att komma åt tankar. För att skapa möjligheter.
Ur Lena Andersson; Var det bra så, Natur och Kultur, 2013 sid 52 och 53.
”- Alla måste ställa upp och hjälpa Peter, skriker Chang i 9b och ger tecken att de ska storma ut. 9a och 9b, särskild matte, reser sig samtidigt och börjar röra sig mot dörren. Då skriker Lennart:
– GÅ OCH SÄTT ER.
De stelnar mitt i steget.
– Fortsätt bara räkna ni.
Oväsendet från korridoren upphör inte, slagen faller hårt och rytmiskt.
– Det är ju Peter, majjen, han får stryk, kvider Jocke.
– SITT NER OCH HÅLL TYST.
Ingen räknar. Regnet slår mot rutorna som skallrar i vinden. Lennart med händerna i fickorna, går fram och åter. Stannar till sist vid fönstret och tittar ner över skolgården. Trädet tycks spetsa honom på sin brunvåta gren. Efter en stund förstå man att han inte alls tittar ner på skolgården; han speglar sig i fönsterrutan. Han för håret bakåt, han drar upp en centimeter av den perfekt strukna skjortan ur byxlinningen vid ryggen, han böjer pekpinnen mellan händerna, han visar tänderna. Den ena framtanden ligger lite över den andra.
Det dunsar vid dörren. Ett avgrundsvrål hörs. Det är Peter som skriker. Skriker att han ska skära tasken av den där jävla halvnegern. Då vänder sig Lennart om. Med ett skräckinjagande ryck och ansiktet förvridet tar han några långa kliv, sliter upp dörren, bakåtlutad som om han inte ville s ut i korridoren.
– Kan ni vara tysta här ute, vi har lektion.
Och de har lektion. De räknar.”
Hunden och jag. Jag nosar inte upp som hunden gör. Hundens nos går över osynliga spår. Hunden ger sig av, följer spåret och inget ser jag. Möter en annan hundägare. Hunden han leder skulle bli en tryffelhund. Nu ska hunden bli en kantarellhund. Min hund kommer tillbaka från det osynligas doftrike och uppför sig som hundar gör mest; viftar på svansen, markerar ställning och nosar både fram och bak.
Ibland är det mer än okej att störa
Detta hände när jag slutade läsa en sommar
Ingen frågar mig längre vad jag ska bli när jag blir stor
Känslan av att kunna cykla gör mig fortfarande lycklig
Det som inte får hända på en begravning
Händerna och generationernas görande
Man blir aldrig för gammal för kurragömma
Att läsa sig till ett humleintresse
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Om skärmstopp och den viktiga ögonkontakten
Högläsning ger vinster som inte går att mäta
Föräldrar ska inte träda in som lärare
Låt oss bli lite mer som världens bästa Karlsson
Därför fortsätter jag envist att hälsa på alla elever jag möter
Inom varje stökig pojke finns en vetgirig elev
Det är inte skryt att berätta om sitt viktiga arbete som lärare
Läslistorna är här – låt oss läsa
Läsförmågan får aldrig överges och bli en förväntad kunskap
Vi måste väcka liv i lärares tystade kompetens
Nu är nyfikenheten viktigare än förra årets dystra resultat
Låt oss aldrig bli för gamla för barnböckerna
Så drabbar stressen både lärare och elever i skolan
Skolan är det bästa skydd våra barn har
Stöts man ut från skolan, stöts man ut från samhället
Det räcker inte att säga att vi är en läsande skola
Så försvinner elevernas rädsla för att göra fel
Om högläsning på ett främmande språk
En sommar utan läsning – då gick min hjärna i dvala
Det gör fysiskt ont i mig när eleverna inte får läsa det de vill
På rasten är han kung, i klassrummet ”dum i huvudet”
Livsviktigt med böcker för att barnens fantasi ska flöda fritt
Att banna en bok är att banna ett barn
Barn läser inte för att göra vuxna glada
Om lyssneläsningen – inte antingen eller – utan både och
Låt oss inspireras av alla lärare i litteraturen
Vetgirigheten får eleven att låna böcker från översta hyllan
Min respektlösa fråga gav mig en funderare
Fler borde ha min mammas tillit till skolan
När läsningen inte fungerar – lägg allt annat åt sidan
Alla elever lyssnar uppmärksamt trots att de inte förstår ett ord
Pajkastningen mellan hem och skola är destruktiv för alla
Galet att lärare inte vågar vara sjuka
Vi lärare har mycket att lära av varandra
Läs gärna porträttet i Läraren Här
Böcker jag har läst 2026:
Böcker jag lyssnat till 2026
Böcker jag läst under sommaren 2025:
Böcker jag läser under december 2023:
