Jag har läst böcker för att lära känna andra och inte för att se mig själv. Ibland blir jag den jag läser om. Och då känner jag igen mig i det jag läser för jag är ju den jag läser om. Om jag ständigt läser för att finna mig själv och känna mig hemma är det en ganska trist läsning. Jag upprörs inte, jag förvånas inte. Jag känner igen mig och jag känner mig hemma. Jag vill känna mig bortkommen och uppleva mina känslor, upprördhet, ilska, sorg och glädje. Och jag vill förvånas. Jag förvånas då jag läser sådant jag inte känner mig hemma i.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
