Anne-Marie Körling

Vi måste bli bättre på att berätta om skolans innehåll, det vi gör på lektionerna, det vi lär oss genom att skapa innehåll för eleverna. Ofta talar vi om det vi inte hann, det vi borde ha hunnit och kidnappar oss in i det som kan kallas brist. Vi kan vända på perspektivet och undersöka VAD vi gör, VAD vi lärde oss, HUR vi lärde oss det vi lärde oss. Skolan skulle må bra av att vi som arbetar i den befriar oss från skammen att vara i den. Den skam som gör oss till försvarare där vi aldrig kan ta emot frågor om vår undervisning utan att genast gå i försvar. Att vi gör det hör ihop med att vi är ensamma i klassrummen, att Jante ibland sitter och vaktar på uppstickare som är stolt över det som äger rum, det eleverna lär sig och hur de gestaltar sitt lärande, och att det skrivs på tok för lite om hur lärare arbetar och hur elever lär. Vi måste själva berätta. Vi måste det.

Sen ska vi naturligtvis inte gömma våra utmaningar, vi har ett yrke där vi aldrig någonsin blir färdigutbildade och varje dag kan innebära att vi får tänka på ett nytt sätt för att vi utmanas i vår vardag.

Vi måste våga vara stolta lärare, stolta i skolan, tala gott om det vi gör, tro på det vi gör och tro på den verksamhet som skolan ger eleverna. Om inte vi tror eller kan se något positivt, hur ska eleverna göra det. Vi måste se till det som äger rum. Berätta om det. Våga tala läroplan. Våga tala om läraryrket. Våga tala om det som sker idag och det som kommer undervisas om i morgon. Annars är vi helt utelämnade åt alla de andra som bara ser den utifrån.

****************************************************************************