Härförklaringarnas styrka och ansvar

Pedagogiska samtal förändrar skolan! Härförklaringar likaså. Bortförklaringar gör ingen nytta.

Publicerat i Pedagogiska samtal | Kommentarer inaktiverade för Härförklaringarnas styrka och ansvar

Det kreativa utrymmet – att tänka, att skapa nytt av det som är, att skapa samband

IMG_1854

Om vi alldeles för ensidigt gör kursplanerna till stuprörsämnen och kunskaperna som små pölar under stuprören främjas inte tänkandet och kreativiteten. Vi behöver kunskaper för att skapa nya kunskaper. Vi behöver kunskaper för att tänka. Vi måste tänka. Och kunskaperna vi får måste omsättas i andra sammanhang. Inte i samma. Inte i likadana som tidigare. Att skapa samband är kreativt. Att förstå utanför ämnets ram och se ämnet i en vidare kontext kreativt. Att kunna för att rapa upp det inför ett prov är att reproducera kunskaperna, ge dem tillbaka till dem som har givit dem. Som ett kvitto.

Vi behöver kanske kvittot för att synliggöra att vi har givit det vi ska ha givit. Men i framtiden behöver vi människor som kan använda de kunskaper de fått och våga pröva dem i andra sammanhang, skapa nya kunskaper ur de gamla. Det vi kan idag – hur använder vi det i ett annat problem! I ett helt annat problem!

Den utmaningen är stor, kreativ och rolig.

– Det du lär dig idag, hur kan du använda det i ett annat sammanhang i morgon?

 

Publicerat i Föreläsningar jag ger, Kommunikationen, Lektioner och lektionsförslag, Ordförrådet, Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal | Kommentarer inaktiverade för Det kreativa utrymmet – att tänka, att skapa nytt av det som är, att skapa samband

Begränsningarnas leda – om att ge ett lägsta tak för det som ska göras

Körling undervisar 2007

– – –

 

Ni behöver bara göra tre, säger vi med vänlig stämma som om arbetet vi givit våra elever skulle vara besk medicin eller nödvändigt ont. Ni behöver bara göra tre. Som om det är något fel på uppgiften. Som om det är synd om eleverna att de har fått den. Som om man inte står för det man ger.

Sedan nöjer vi oss med att det kanske blir en eller två meningar. Istället för att fråga, erbjuda och inbjuda eleverna i aktiviteten:

– Hur många vill ni pröva att göra?

Många av mina elever har sagt att de vill skriva 50 egna meningar efter en modellad jag givit dem. Och så sätter de igång. De skriver, pratar, diskuterar och formulerar sig. De vill inte sluta.

Jag har lagt märke till att den där omsorgsfulla tonen i att bara behöva göra tre sänker arbetets värde något otroligt. Det gör något med uppgiftens värde, den är inte värd mer energi än det läraren annonserar ut. Ni behöver bara …

Varför ägnar vi oss åt begränsningarna? Varför ger vi inte eleverna frihet att utforska uppgiften, utveckla den ihop, skriva hur mycket som helst.

Och när allt är klart, om arbetet någonsin blir det, läsa upp, dela, flippa eller låta eleverna ta hem och läsa upp för sina ”förvånade” föräldrar som utbrister…. så mycket.

Nåväl, jag är egentligen inte ute efter hur mycket man gör, utan mer vad man lär sig av det man gör. Och lärandet är det som ska lyftas upp och in i klassrummet. För att lära behöver vi göra, pröva och ha roligt. Då måste tonen i den som initierar arbetet också innehålla lust, glädje och nyfikenhet. Jag gör alltid de arbeten vi har i klassrummet. Delar arbetsuppgiften. Därmed är jag också källa om eleverna kör fast.

– Kom och dela mitt innehåll, hämta inspiration här, eller hos en kompis.

Publicerat i Föreläsningar jag ger, Kommunikationen, Lärarens språk, Lektioner och lektionsförslag, Ordförrådet, Pedagogik | 1 kommentar

Vårt ensidiga frågande om det är lätt eller om det är svårt

Eleverna har alltid fått berätta om hur de lär sig, vad de lär sig och hur det känns att ha lärt sig något. Jag behöver veta för att förstå och utveckla undervisning, undervisande miljöer och utveckla individuella utmaningar. Jag har undvikit att fråga om lätt eller svårt, hellre frågat om vad innehållet gör med läsaren. Hur vi frågar gör att vi väcker tankar saker och ting. Att ensidigt fråga om det är lätt eller svårt samt att hjälpa eleven över det som är svårt och utmana då det är lätt gör att vi inte ser till innehållet. Det kan vara ett ofantligt lättläst innehåll som påverkar tankar och känslor, likaså kan det vara en svår, svår text som läsaren inte vill ge upp om för att innehållet lockar och att motivationen är stark.

Jag blir glad inuti - körling undervisar i läsning 1998

Publicerat i Formativ bedömning, Pedagogik | 1 kommentar

Pedagogisk exkludering

Någon har sökt på orden ”Pedagogisk exkludering”. Jag ryser då jag läser dessa två ord ihop. Pedagogik handlar om det motsatta. Och egentligen borde inga ord beskriva förhållningssättet. Inkludering är ett begrepp som behövs för att upphäva att  exkludering äger rum. Men pedagogik handlar det inte om.

Publicerat i Ansvaret, Ordförrådet | Kommentarer inaktiverade för Pedagogisk exkludering

Vad är lugn och ro? Vad är arbetsro?

undervisningssituationer i körlings klassrum

Då barn leker är det inget av barnen som säger att – Vi måste ha lugn och ro? Nu måste vi tysta ned varandra. Barn viskar för att leken säger att barnen ska viska. Då barn är i skolan ska de lära sig att vara stilla. Ingen lärare jag vet eller känner orka sitta rakt upp och ned i ett klassrum för att ta emot undervisning. Ingen. Jag har modellat undervisning i mängder av klassrum, med lärare i, och ingen orkar det stillasittande. Ingen. Man vill sträcka på benen. Man vill småviska med sin granne om det som sägs. Man vill sträcka lite på sig. Hämta en nypa luft. Få en stund att tänka själv och ja… ta en fika. Men barn ska kunna sitta still. De försöker verkligen. Det försöker.

Och detta med lugn och ro. Jag tänker alltid att lektioner och lärande är allt annat än lugn och ro. Nya saker som barn blir nyfikna kring gör att de vill komma närmare. De sträcker på sina kroppar för att se. De ropar ut i sin iver. De frågar massor och glömmer att räcka upp händerna. De är intresserade. Jag har lärt mig att se detta intresse och låta det få fortsätta leva i mina klassrum. Inte har jag tystat ned diskussioner eller samtal kring det som är i fokus. Tvärtom. Om jag inte säger något om hur tyst det ska vara är det inte en kotte i klassrummet som säger något om den. Är jag en lärare som ständigt påpekar i hembrev och i klassrum hur stökigt det är (utan att egentligen beskriva vad som är stökigt) och hur svårt det är för eleverna att vara tysta, kommer elever att säga att det är pratigt i klassrummet. De vill vara till lags och vill vara läraren till lags.

Jag har däremot talat om hur man talar och lyssnar till varandra. Jag har också givit talutrymmet och gjort det friare genom att låta alla elever tala under en viss tid, och genom detta tagit bort handuppräckningen. Det betyder inte att det är kaos i mina klassrum, tvärtom. De flesta som besökt dem har vittnat om att det är just arbetsro. Just arbetsro. Jag har haft skolverket på besök, jag har haft inspektion av skolinspektionen och ingen har sagt något annat än att eleverna har lärt sig. Och javisst – jag har lärt mina elever hur man går omkring i ett klassrum, hur man frågar om man får vara samtalspartner, hur man utvecklar samarbeten, hur man inkluderar en nyfiken i det arbete man håller på med. Allt detta arbete som jag gjort som lärare är långsamt metodiskt arbete. Och visst kräver jag absolut tystnad. Visst kräver jag ibland eget tänkande. Visst kräver jag ibland att vi prövar hur det är att inte röra sig, inte prata, knappast hosta då vi prövar hur det är att vara en gömd och hotad Anne Frank.

Arbetsro inträffar då eleverna har arbeten att göra och tänka om. Arbetsro blir till då läraren har skapat ramar för hur arbeten kan gå till. Arbetsro blir till då läraren är förberedd och klassrummet är ordnat för att alla elever kan delta och känna sig välkomnade med namn och person. Det är ett stort, stort, stort arbete att skapa arbetsro.

Ibland har jag tänkt – att schema stör det som är pågående – att ringklockan ringer ut alldeles för högt. Jag skulle gärna ha en liten pingla att pingla ut mina elever med. Mjuka toner. Mjuka avslut.

Publicerat i Klassrummet, Lärarens språk, Pedagogiska miljöer | Kommentarer inaktiverade för Vad är lugn och ro? Vad är arbetsro?

Då en timme är en kvart

Tomas Tranströmer skriver att ett kilo väger 700 gram, inte mer. Jag läser Tomas Tranströmers dikter i en timme. Ljuden från världen utanför tystnar. Jag läser mig ur ur tiden. Tiden är inte något mått på någonting alls. Jag läser. Det är nog inte jag som läser utan boken som läser mig. Ofattbart att förklara. Jag vaknar upp ur boken och tänker att jag läst i tio-femton minuter. Då läsningen gör en timme till en kvart.

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Då en timme är en kvart