Anne-Marie Körling

Jag besökte en skola i London. Rektor berättade att reglerna var stränga. Eleverna fick inte ha någon kroppskontakt med varandra. Jag tänkte att det var hårt. I Sverige kramas vi mycket tänkte jag. Eleverna hälsar och tar i hand, gör tecken och lägger armarna om varandra. Jag förstod inte. Jag frågade.

– Vi tillåter inte eleverna att röra varandra. Vi förstår inte alltid barns och ungas kroppskoder. De använder sin kropp för att visa makt, kramar är inte längre kramar, elever får uppleva att de blir plötsligt påhoppade bakifrån, en knuff är en knuff, och makten som går att använda, den vi inte förstår. Eleverna får hälsa i luften, göra high-five utan att röra varandras händer. Maktspråket är för starkt, elever far illa och skolan måste vara en absolut trygg plats för alla.

Så sa rektorn. Så berättade rektorn. Jag har tänkt på det här sedan dess. Jag ser hur elever blir kramade utan att bli kramade, mer fasthållna med viskande ord i öronen, leenden som inte längre betyder leenden, sparkar för att man kan sparka när orden inte räcker till. Knuffa för att man kan. Det är mycket kroppspråk i skolor. Det språk vi inte kan handskas med. Som inte är tryggt för att vi inte vet. Jag ser det överallt. För att jag fick fundera på det.

Skolan jag besökte hade en förklaring till sin regel. Den bottnade ur pedagogiska samtal kring vad en trygg skola skulle innebära. Den bottnade i att det som hände eleverna utanför skolan, det av gatans hårda språk, inte skulle in i skolans lärande värld. Därför regeln. Skolan måste utvecklas till en trygg plats. För alla!

Jag lyfter frågan här! Låter er bekanta er med den. Och jag ser inte en regel som en regel bara för att. Regler handlar om att vara tillsammans. Och tillsammans ska vi vara. Skolan är ett innehåll. Ramarna för innehållet är att vi är tillsammans. Och kan vara det!