Inlägg som berör samma teman:
Jag läser om utsatta områden. Jag läser om utanförskap. Jag läser rubriker. Jag tänker att skolan alltid kan verka för det motsatta och rikta sig inåt mot skolans suveräna verksamhet, där skolan kan verka för att ge språk och kunskaper, sammanhang och mening. Skolan har samma uppdrag överallt och för alla. Den tanken måste synas i skolan. Skolans nationella uppdrag är en tanke, en vision, ett dokument, ett uppdrag för varje elevs lärande utveckling och för att verka för att eleverna kan och blir insatta. Det är en vacker tanke och en möjlig sådan. Lev inte upp till rubriker och tunga meningar. Lev upp till elevernas framtidsdrömmar och skolans inre rika möjligheter att ge. Skolan är generös.
Barn är människor, medborgare – röster om Janusz Korczak.Kulturdokumentären den 25 mars i P1 handlar om Janusz Korczak. Hans tankar och böcker har inspirerat pedagoger, barnrättskämpar och konstnärer i mer än hundra år. I Polen är Janusz Korczaks mycket erkänd, en av de stora nationella hjältarna. Men i Sverige vet de flesta inte vem han var. Mest känd är han för sin död. I början av augusti 1942 förintades Janusz Korczak tillsammans med sina två hundra barnhemsbarn i Treblinka.Vem var han? Polsk jude, barnläkare, barnhemsföreståndare, forskare, pedagog och radioman. Vad betyder hans idéer idag? Rut Berlinger en av Korczaks patienter, skolbarn från Chocimskaskolan i Warszawa, barnboksförfattaren Joanna Rudnianska, regissörerna Carolina Frände och Lena Lucki Stein berättar om hur hans idéer och person fortfarande inspirerar. Jan Tiselius läser korta texter ur bl a barnsidan i den polska radiotidningen Antennen och Korczaks mest kända verk Barnets rätt till respekt och Hur man älskar ett barn. Reporter Ylva Mårtens
be-vilja, be-haga, be-kräfta, be-sjunga, be-klaga,
be-låta, be-döma, be-främja, be-taga, be-slöja,
be-gagna, be-gångna, be-sluta, be-svara,
be-grunda, be-vinga, be-tvinga,
be-tunga
och några andra
be-stulen, be-jakande,
be-låten
utveckling, medveckling, inveckling och avveckling
Sär-skild! Åt-skild! Av-skild! Ut-skild!
Jag besökte en skola i London. Rektor berättade att reglerna var stränga. Eleverna fick inte ha någon kroppskontakt med varandra. Jag tänkte att det var hårt. I Sverige kramas vi mycket tänkte jag. Eleverna hälsar och tar i hand, gör tecken och lägger armarna om varandra. Jag förstod inte. Jag frågade.
– Vi tillåter inte eleverna att röra varandra. Vi förstår inte alltid barns och ungas kroppskoder. De använder sin kropp för att visa makt, kramar är inte längre kramar, elever får uppleva att de blir plötsligt påhoppade bakifrån, en knuff är en knuff, och makten som går att använda, den vi inte förstår. Eleverna får hälsa i luften, göra high-five utan att röra varandras händer. Maktspråket är för starkt, elever far illa och skolan måste vara en absolut trygg plats för alla.
Så sa rektorn. Så berättade rektorn. Jag har tänkt på det här sedan dess. Jag ser hur elever blir kramade utan att bli kramade, mer fasthållna med viskande ord i öronen, leenden som inte längre betyder leenden, sparkar för att man kan sparka när orden inte räcker till. Knuffa för att man kan. Det är mycket kroppspråk i skolor. Det språk vi inte kan handskas med. Som inte är tryggt för att vi inte vet. Jag ser det överallt. För att jag fick fundera på det.
Skolan jag besökte hade en förklaring till sin regel. Den bottnade ur pedagogiska samtal kring vad en trygg skola skulle innebära. Den bottnade i att det som hände eleverna utanför skolan, det av gatans hårda språk, inte skulle in i skolans lärande värld. Därför regeln. Skolan måste utvecklas till en trygg plats. För alla!
Jag lyfter frågan här! Låter er bekanta er med den. Och jag ser inte en regel som en regel bara för att. Regler handlar om att vara tillsammans. Och tillsammans ska vi vara. Skolan är ett innehåll. Ramarna för innehållet är att vi är tillsammans. Och kan vara det!