Anne-Marie Körling

Astrid Lindgren skriver ofta om vägen från och till skolan. I denna film är det dramatik på vägen hem. Det är snöoväder och barnen får kämpa sig fram. Knappt en generation senare kan barn inte gå själva till skolan. Barn är inte ute ensamma längre. Barna i Bullerbyns väg till skolan är en saga som inte längre finns.

Frågorna som nu kommer är – när kan barn gå själva till skolan? Ja, hur ser världen ut? Finns det fina promenadvägar med vänliga människor? Hur ser det ut på väg till skolan?

Frågan som då uppkommer är – var ligger skolan? Då jag var barn gick man i den skola som låg närmast. Man valde inte skola. Det betydde att skolan låg i närheten. Min skola låg i närheten av mitt hem. Det tog 25 minuter att gå till skolan. Ibland tog det längre. Det berodde på att promenaden man gjorde som barn kantades av andra saker än att bara promenera. Plötsligt stannade man och pratade med någon. Plötsligt stannade man och viskade. Några gånger gjorde vi kullerbyttor över ett stängsel. Ibland sprang vi för vi hittade på att någon farlig bodde i huset vi passerade. Ibland sprang vi för vi var genuint rädda för några killar som gick i trean.

Idag är vi mer rädda om barnen. Det finns så mycket rädslor som kantar barns möjligheter att gå till skolan själva. Vad vi glömmer är att barn ofta tar hand om varandra. Mer ofta än att de mobbar varandra. Barn går ofta inte ensamma. De går flera ihop. Om skolan börjar klockan åtta är det flera åldersgrupper som går samma väg till skolan. Oftast brukar det gå väldigt bra. När det inte gör det måste vi göra skolvägen god och vänlig igen. Det är de vuxnas uppgift.

Ibland är föräldrar jättesnälla och skjutsar sina barn till skolan. På min tid stod man och gapade om någon fick skjuts. Skjuts till skolan var något ovanligt. Idag trängs föräldrarna med sina bilar utanför skolorna.

Det finns en del föräldrar som tillsammans skapar den vandrande skolbussen. Det är ingen buss utan mer vandrande barn med en förälder som ser till att barnen kommer fram till skolan. Då kommer barnen lite röda om kinderna om det är kallt, bitna i kinderna av frisk luft, och har pratat sig vakna tillsammans.

Jag ser barn som går ensamma till skolan. De bor då nära sin skola. När de är framme ringer de hem och säger att de är framme. Dagen har börjat. Allt är i sin ordning.

Det är skrämmande att skolorna blir sina upptagningsområden, inte sitt innehåll. Det är sorgligt att svaren om hur skolan ser på människan hämtas utanför skolan, och inte inifrån skolan. Det är sorgligt att ansvaret om vad, varför och hur läggs på något utanför och inte utvecklas inifrån. Jag är rädd för klasskillnaderna och de ökade klyftorna i skolan. Jag är rädd för att vi inte tar dessa problem på yttersta allvar utan säger att vi inte kan bli bättre för att de som är i skolan inte har förutsättningarna.

Skolan har en gång i tiden betytt att eleverna har fått göra klassresor, där elevers skolgång skapat dörröppnare till litteratur, tidningar, gymnasieutbildningar och högskola. Det ska vi kunna skapa idag också. Vi får inte avsäga oss ansvaret om de elever som är i skolan. Vi kan inte skapa förklaringsmodeller utifrån. Vi kan utmana oss genom att vara med eleverna i deras kunskapsutveckling och utmana, tro på och visa ansvar.

Jag minns en lärare på Nya Zeeland. Hon hade en elev som kom från ett hem där allt var svårt. Det fanns inga föräldrar som stöttade skolarbetet.  Det fanns inga föräldrar som var intresserade. Det är inte sant att det är så. Föräldrar hoppas och tror ofta det bästa för sina barn men skolan kan ha skrämt iväg dem.

Föräldrarna var rädda för skolan då skolan aldrig såg dem som föräldrar som brydde sig, utan såg dem som föräldrar med brister. Då stänger man dörren till föräldrarna. Då sitter skolan på höga hästar och kliver aldrig ned och ser något annat än brist och tar till uppgift att fostra såväl föräldrar som elever. Läxorna som sänds hem blir ett slags kvitto på att hemmet inte fungerar. Om eleven inte gör dem så eller kan göra dem så slår det så mycket värre än om skolan skapar förutsättningarna inne i skolan.

Nåväl, den här pojken fick en skolgång som fick mig att tänka om. Jag kom från ett skolsverige där man tänkte i omsorgstermer. Det är vackert tänker jag. Men omsorg om vad, och varför?

Omsorgen om varje barns lärande är den omsorg skolan kan visa. Det betyder att skolan söker skapa och stötta lärandet när eleven är i skolan, och nogsamt och nära följertelevens lärande och berättar om den. Den lärare jag mötte på Nya Zeeland ställde krav och hade förväntningar på den elev, ja, alla elever, med det innehåll skolan kunde skapa skillnad med. Läraren sa:

– Jag kan inte ta hänsyn till omständigheterna runt denna elev, jag vet inte vad jag hjälper till med då, jag kan bara visa omsorg om det som sker här och nu och då handlar det bara om eleven här och nu och det lärande som vi tillsammans kan utveckla. Vilken möjlighet har eleven annars? Om jag inte visar omsorg om elevens lärande utveckling? Hur förstår jag mitt arbete då?

Jag vet att jag kom att tänka mycket på det här. Jag vill också verka för krafterna inifrån skolan. Jag har därför tänkt att jag, eleven och stoffet, redskapen och allt det som är i skolan kan betyda utveckling. Det handlar om att jag vänder mitt fokus inåt. Och ser vad jag kan skapa för skillnad för eleven och hur jag bemöter och bejakar elevens lärande.

– Ja, sa läraren på Nya Zeeland, den elev som är här ska lära sig läsa, skriva, räkna. Det gäller alla. Så ser jag på skolans innehåll.

PS. Idag köper jag boken Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan av Emma Leijnse. Läs artikeln i DN 21 augusti 2012.