Rektorns intresse för undervisningen syns i lärarens

Postat den 16/10/2016 av Anne-Marie Körling

p1350196

Jag minns rektorn vid den japanska skolan. Han visade mig in på lektionen. Han sa:

– Nu ska ni få se det bästa skolan har att ge.

Innan vi satte oss ned bugade rektor för läraren.

– Det bästa? frågade jag.

Det bästa var att besöka en lärares undervisning, förklarade rektor. Vi slog oss ned och rektorn följde läraren och elevernas undervisning med uppmärksamhet och intresse. Då lektionen var över reste sig rektorn upp och bugade för läraren igen.

Mina erfarenheter av klassrumsbesök är få och att de har varit sporadiska och rektorn har kommit i mån av tid. Men för att skapa fokus och intresse för det som pågår i skolan krävs visat intresse för vad som äger rum där. Därför är rektorernas besök i klassrummen viktiga. Under mina sexton år som lärare minns jag några få besök av rektor men jag minns också att dessa kantades av tidsbrist och att rektorn behövde tid för annat. Klockan klämtade.

Jag tänker ofta på den japanske rektorn hur han med sådan respekt visade mig in i undervisningen och den koncentration rektorn visade för lärarens utövande och elevernas samspel mellan innehåll och lärare. Det går igen. Det rektor visar läraren det visar läraren eleverna.

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Rektorns plan
  2. Lärarkommentarer jag minns
  3. Rektor ska in i klassrummet
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Pedagogiska samtal | 1 kommentar

Från räkmacka till morot

Postat den 13/10/2016 av Anne-Marie Körling

Eleverna diskuterar besviket sina betyg efter provet. Provet har gått åt pipsvängen.

– Äh, jag tänker byta skola, säger någon.

Värdet av den egna skolan noll och ingenting och eleven ser den kortsiktiga lösningen av problemet med att byta skola. Den andra skola lyser med de mest lovande utsikterna och ger eleven möjligheten att kasta in handduken och lämna misslyckandet bakom sig. Det är föreställningarna om den där räkmackan och lärande utan ansträngning som leder tankarna till skolbyte.

Lärande innebär både frustration och hårt arbete. Det är som det ska. När man lär sig cykla ramlar man. När man lär sig simma får man kallsupar. Men inte skäller vi på cykeln eller köper en ny. Inte heller byter vi simhall för att vi fick kallsupar när vi var i färd med att lära oss simma. Vi kan behöva mer stöd och uppmuntran men också hjälp att fortsätta trampa då cykeln vinglar till. Vi behöver låna hopp och tilltro om att det vi gör och det vi kämpar med kommer att leda till att vi en dag kan. Vi kommer alltid, genom livet, uppleva frustration och besvikelser över att vi inte kan men hur vi hanterar våra motgångar är avgörande för hur vi tar oss an motgångar när vi möter dem. Vi måste våga oss på att försöka igen.

Eleverna som vill byta skola är besvikna på resultatet efter ett prov. De har inte klarat det. Det ska inte stanna vid det men eleverna ska göra det. De ska ges undervisning men också få lära sig hur man tar sig igenom svårigheter.  Det handlar om att arbeta och studera och få insikt och förståelse för att det vi lär oss i skolan utmanar och och ger oss nya kunskaper som ruckar på det vi tror oss veta eller ge oss inblick i något vi inte kan. Därför måste lärare och skolledning stå stadiga och sakligt bemöta elevens skolbyte med beskrivningar och berättelser om hur skolan arbetar, följer upp och därmed skapa hopp om elevens fortsatta skolgång vid skolan.  Det ska också vara en möjlighet att aktivt välja skolan man är vid och tillsammans med lärare, klasskamrater och undervisning skjuta undan räkmackan till förmån för moroten.

Delar ur detta innehåll kommer ur boken Läraren inom mig, 2014


Inlägg som berör samma teman:

  1. Grupparbetet: från bänkar i rader till grupper
  2. Vägen till skolan och vägen hem från skolan – Mellanrummet!
  3. Läroplanens piska kunde vara en morot
Publicerat i Verkligheten | 1 kommentar

”Därför kan jag den här diktraden utantill”

Postat den 09/10/2016 av Anne-Marie Körling

P1320849

I DN´s smakprofil denna vecka besvarar Liv Strömqvist en fråga som får mig att tänka på långsiktighet, skola och dikt och ramsor. Frågan lyder:

Därför kan jag den här diktraden utantill:

Gabriel Gräslök skriver så gräsligt, brevet han skrivit är inte läsligt. (Åh vilket brev, sa fröken och rev,  brevet som Gabriel Gräslök skrev – min skolklass läste dikter av Lennart Hellsing i Radio Kristianstad när vi var små.

Jag fick lära mig en sång i årskurs ett och den sjunger jag fortfarande.  Jag älskade sången då och jag älskar den fortfarande:

Lindarnas löv har rullat av.

Rönnen är röd som tegel.

Där kommer en skuta på Ålands hav

med tretton blygråa segel.

Regnet faller på päronträd.

Åtta päron hänga på det.

Somna in. Somna in.

 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Föräldrabrevet om läsning – skriv adressen igen så jag kan sända brevet
  2. Brevet han skrev för 20 år sedan kom tillbaka 20 år senare
  3. Undervisningens värde och hundradels sekunden då man förlorar det
Publicerat i Litteratur och läsning, Musik | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för ”Därför kan jag den här diktraden utantill”

Podd om läslov och katalog

Postat den 05/10/2016 av Anne-Marie Körling

 Lyssna till Läs för livet! Denna gång om läslov och katalog!Körling ritar 2015


Inlägg som berör samma teman:

  1. Podd med Ulf Stark
  2. Läslov – läsandets lov
  3. Läs- och skrivutvecklare Olofström
Publicerat i Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Podd om läslov och katalog

Rutschkana och en liten fråga

Postat den 04/10/2016 av Anne-Marie Körling

skarmavbild-2016-10-04-kl-09-12-24

Jag åker rutschkana med en treåring (när jag skriver rutschkana inser jag att det är ett ord jag sällan skriver men ett ord jag ofta säger när jag är med en treåring och det finns en sådan att åka).

Det går fort och jag skrattar. Treåringen väntar på mig, lägger en hand på min axel och frågar:

– Gick det bra?

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Anpassning: Spela kort med en treåring och en sexåring
  2. Kohlbergs moraltrappa och att förlora förståelsen för spelet
  3. Tilltalande och axelryckningar – något om det språkliga
Publicerat i Relationer och vänskap | Kommentarer inaktiverade för Rutschkana och en liten fråga

Om läsutveckling, rätt och fel och det extra knapphålet

Postat den 04/10/2016 av Anne-Marie Körling

skarmavbild-2016-10-04-kl-09-05-09

Jag läser Carin Jonssons avhandling; Läsningens och skrivandets bilder, en analys av villkor och möjligheter för barns läs- och skrivutveckling, utgiven av NaPa – Nationella forskarskolan i pedagogiskt arbete, 2006:

I pedagogiska sammanhang där läs- och skrivundervisningen diskuteras framhålls särskilt betydelsen av undervisningsvanor som tillvaratar och möter barnet där det verkligen är, detta just för att positivt stärka barnets egenuppfattning i förhållande till situationen.

/ … /

Barnet tittar ömsom på sin kofta och ömsom på mig och ställer sig frågan:

– Visst kan det inte bli ett knapphål för mycket och en knapp för lite?

Inom läsdiskursen förmedlas en tydlig uppfattning om att det måste bli rätt från början, det vill säga om den första knappen knäpps fel så går det på tok med hela knäppningen. Syftar vi på barnets skolerfarenheter, så har vi också särskild andning att vara uppmärksamma. Avser vi kognitiva lärprocesser så kan det snarare tyckas problematiskt att tänka sig att det måste bli rätt från början.

Det är en så fin berättelse om att lära sig och vad rätt och fel kan handla om. Barnet har fått ett problem och en fråga uppstår och funderar hur det ligger till. Carin Jonsson fortsätter:

Barnets fråga inrymmer en potentiell möjlighet till att det framåtriktat, genom sitt misstag, också själv har makt att utifrån sina tidigare erfarenheter försöka lista ut vas som blivit fel och göra ett nytt försök.

Genom mitt exempel har jag indirekt beskrivit min syn på lärande som en kognitiv, kontinuerlig, social och kommunikativ process som också leder till en bärkraftig kvalitativ förändring hos individen.

Just så. Tack för orden Carin Jonsson. Jag fortsätter att läsa. Också jag knäpper fel ibland. Och att knäppa fel handlar om att vi är människor. Det kallas också för att knäppa brännvin och om vi vill och är mer nyfikna på vad det kallas då knäpper vi på radion.

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Rätt och fel – och så kom rädslan!
  2. Rätt och felkulturen: ”Men det måste ju vara något fel…”
  3. Ge eleverna strategier snarare än en värld av rätt och fel
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Etiketter , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Om läsutveckling, rätt och fel och det extra knapphålet

Strindbergs inledning till fröken Julie

Postat den 01/10/2016 av Anne-Marie Körling

Det är ord och inga visor när August Strindberg skriver detta i sin inledning till skådespelet Fröken Julie

Men det skall komma en tid, då vi blivit så utvecklade, så upplysta, att vi med likgiltighet åse det nu råa, cyniska, hjärtlösa skådespel livet erbjuder, då vi igenlagt dessa lägre, opålitliga tankemaskiner som kallas känslor, vilka blifva öfverflödiga och skadliga, när våra omdömesorgan vuxit ut. Detta att hjeltinnan väcker med medlidande beror endast på vår svaghet att icke kunna motstå känslan av fruktan för att samma öde skulle kunna övergå oss. …

Jag skriver en bok och närstuderar dramat Fröken Julie.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Lilla Fröken X är besviken på att hon inte får…
  2. Spiken i rumpan
  3. Benjamin Spock – och min barndom
Publicerat i Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Strindbergs inledning till fröken Julie