Jag skrev tankeyta i ett svar på bloggen. Och sedan dess har ordet växt inom mig, blivit större. Låt mig förklara.
Jag tänker ofta i ytor. Och inte alltid de ytor som vi tänker på. Jag tänker på övergångsplatser, övergångsrum, övergångar. Jag tänker oftast på vilka ytor vi delar vi människor. OCh jag tänker då jag har nära lärande samtal med en elev – att ytan ligger framför oss. Det är en slags Vygotskijtanke. Det betyder att jag gärna sitter intill eleve och låter objektet vara det lärande vi tillsammans undersöker. Tillsammans är ett viktigt ord. Jag tänker nämligen inte på att jag ska justera eleven, eller leta reda på luckorna i eleven och genast proppa dessa luckor fulla med det jag kan. Nej jag tänker att tänkandet är vårt ihop, och runt detta objekt, låt säga att det är en text, ett matematiktal, en engelsk mening, ett fotografi, ett dilemma, en datorskärm med en youtubefilm på, ett datorspel, en facebooksida, ja egentligen vad som helst.
Vår tankeyta är den vi gör tillsammans med språket. Den gemenskap vi får i vårt gemensamma tänkande. För i samma stund vi har det där objektet så har vi också gemenskapen i det, och relationen mellan lärare och elev skapas utifrån den yttre gemenskapen. Vi lär tillsammans.
En tankeyta befriar också eleven från rätt-och-felsökerier, bristsynstänkande och skapar gemenskap som är trygg och utvecklande. Läraren kan också berätta om sina strategier för lärande. Det är att minnas att kunskap är ny, och relationen är ny. Ny för att objektet är nytt. Genom det krävs nya aspekter av oss som personer. Jag blir ny och eleven blir ny. Och genom detta föds nyfikenhet på – dig, mig, lärandet och hur vi tillsammans gör. Den bekräftelsen är autentisk.
Det gäller att värdera problem! De ska ha ett högt värde!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
