Ge eleverna utrymme – så individanpassar vi undervisningarna!

Det vi gör i skolan handlar om elevernas lärande, var och en av dem. Skolan vilar också på demokratins grund och ska också betyda att eleverna får uppleva demokrati. Att lära sig är en demokratisk sak tänker jag, att få visa hur och vad man lär är att vara och verka i en demokrati. Om vi ska verka demokratiskt måste också dialogen utvecklas. Eleven måste få äga sitt lärande och utbildas i att ansvara om det. Det betyder inte att det är kritik att säga – Jag kan det här!

Att som lärare veta hur skolans mål och vad lärandet ska resultera i är en slags horisont. Mot detta ska undervisningen syfta. Det är läraren som kan visa och återkoppla till läroplanen och de många kursplanerna.

För mig betyder det att jag talar med eleverna om elevernas lärande. Då jag gör det, då jag utmanar eleverna till lärande samspel betyder det också att jag inte värderar och jämför med andra elevers lärande. Det är elevens lärande som är i fokus. Jag vill också att eleven hela tiden förstår och vet att jag är intresserad, att jag följer just detta, hur eleven lär sig. Då jag gör det möjligt för eleven att beskriva sitt lärande och visar eleven att jag inte bedömer det varken positivt eller negativt, utan mer att jag är nyfiken så utvecklas samtalet om det som är centralt för både eleven och mig: Detta kan jag, detta förstår jag, detta vill jag lära mig, kan eleven uttrycka (se fotografi). Det betyder att jag i min tur bekräftar, berättar och undervisar i relation till elevens kunskaper. Det är att individanpassa.

Jag minns en elev jag hade en gång. Han var ny i klassen. Under den muntliga engelskan hörde jag hur stort ordförråd eleven hade. Jag utmanade honom med en vanlig och ordinär kopia av ifyllnadsord av he, she och it. Den var anpassad för årskursen jag undervisade i men absolut inte en norm för vad elever ska utbildas i. Det är viktigt att komma ihåg att årskursböcker inte alls träffar rätt eller anger progression och innehåll. Men detta var ur en bok hans tidigare undervisning i engelska och jag ville börja ur det bekanta. Det tog eleven en timme att göra uppgifterna. När pappret lämnades in var det slarvigt skrivet. Lektionen hade eleven i övrigt ägnat åt att småprata om ditten och datten med de andra och inte alls om innehållet i lektionen. Han uppförde sig störande och jag gissade att han egentligen inte var tillräckligt utmanad.

Nåväl, jag bad honom stanna en stund för att diskutera det papper han ägnat en timme av sin skoltid till. På frågan vad detta papper och denna uppgift gjort för skillnad i hans liv svarade han – absolut ingen skillnad alls. Jag bad honom framöver berätta för mig då uppgifterna i skolan inte utmanade honom så att vi genast kunde komma tillrätta med att han också skulle få uppleva glädje och utveckling. Jag utmanade honom sedan med en skönlitterär bok på engelska – Jag tror du har tillräckligt ordförråd och förstår så pass mycket engelska att du kan läsa den här, antar du den utmaningen framöver. Den eleven läste fem skönlitterära böcker under en termin. Det är för mig att individanpassa undervisningen.

Jag tänker att vi kan inte göra lika uppgifter. Jag tänker att elever måste tillåtas ta ansvar för sitt lärande. Om vi ska individanpassa måste vi gå i dialog med varje elev. För min undervisning betyder det att eleverna alltid, alltid, alltid ska kommunicera hur de lär, vad de lärt sig, hur de ser på uppgiften, varför de valde den uppgiften, och av vem de lärde. Detta är mycket viktiga frågor som rör dagligt arbete i klassrummet.

Ni får väldigt gärna ställa frågor! Gör det så vet jag hur jag kan visa, beskriva hur jag gör och hur jag tänker. Detta blogginlägg kan vara en början. Jag tror det handlar om att följa elevens lärande utveckling och utmana, utmana och återigen utmana i elevens tjänst.