Pojkar läser det pojkar läser!

Jag har aldrig någonsin haft problem med att få pojkar att läsa. Det kan handla om att jag snarare följer det pojkar tycker om att läsa och gör undervisning kring det. Men jag vet inte. Däremot vet jag att pojkar alltid omsluts med bristsyn kring sin läsning. Det oroar mig mer. Många utvecklingssamtal handlar om att pojkar inte läser men i själva verket är det en fråga från föräldrar om läraren accepterar det som pojkar faktiskt läser. Och där tror jag skon klämmer ordentligt. Accepterar vi det killar läser?

Egentligen tycker jag frågor av det här slaget är problematiska. Om jag skriver om pojkars läsning och inte om flickors läsning så blir det en obalans. Jag vill hellre verka för att undervisningen blir av så många slag att den omsluter läsare och lärande i text (i ett mycket vidgad perspektiv) och når olika elever på olika sätt. Det handlar mer om undervisning än om pojkar och flickor läser. Vad har de rätt att få av undervisning kring text och inte vad vi kräver av dem för att de är i skolan. Personligen har jag raderat bort begreppet tyst läsning. Den är inte läsfrämjande i lärande och i en generös skola där vi gärna delar med oss. Mummel-samtal sprider litteratur och bjuder in i inblickar i vad olika läsare läser. Elever delar gärna med sig av en mening, ett ord de undrar om eller en händelse som de tycker är spännande.

Jag får ofta frågor om pojkar och läsning. Och jag tycker alltid att det är en märklig fråga ty den riktar sig mer mot vad vi tillåter pojkar att läsa. Nu syns det i forskningen att pojkar har en större förmåga att läsa nättexter. Det är en svår konst att läsa på nätet. Det kräver koncentration, sökläsning, förmåga att uppfatta vad som är huvudpoängen med det som visar fram vid första, andra, åttonde länkningen. Det som också gör den här läsningen spännande är att pojkar ofta delar sin läsning med andra, det finns någon på andra sidan nätet som är en kommunikatör, alltså en relation och den framgår ofta tydligt. Det krävs kanske också att läsaren går in i den kommunikationen eller på annat sätt upplever den. Den som söker på nätet och finner en text att läsa har också gjort mängder av val, vilket i sig är märkligt svårt. Vi bör och ska titta på den kompetens som syns vid nätläsning. Kanske också själva fundera på vilken läsning vi gör och hur den ser ut?

Läsundervisning är något som ska pågå hela tiden. Den kan aldrig någonsin avstanna. Det handlar om undervisning, inte om själva tysta läsningen, utan om att mångfaldiga undervisningarna. Det handlar om att göra relationen, jag har myntat begreppet TEXTRELATIONSRÖRLIGHETEN – och den tror jag kan vara ett stöd i hur undervisningen bör läggas upp. Där kommer den viktiga källkritiken in på ett mycket naturligt sätt – vi kommunicerar inte med svarta hål – utan med någon annan. Den kopplingen ska vara tydlig. Och relationerna bör möjliggöras, textens kultur diskuteras, och läsarens suveräna rätt att kliva in i texten för att den betyder någon för just den läsaren. Det kan aldrig vara en lärare som bestämmer om det mötet. Det kan däremot vara en lärare som följer och bejakar läsarens innehåll med nyfikenhet.

Den tvingande läsningen har gjort så många läsare till olustläsare. Pojke som flicka! I undervisningen kan alla texter bäras fram av läraren. Också svåra och obegripliga sådana men då lotsar och utmanar läraren till det. Ansvarar för den text som eleverna möter.

Jag tror på läsaren! Jag tror på giftermålet läsare och text. Men jag tror det så ofantligt olika ut. Det är bara att gå till oss själva? Vilken läsare är du? Vem är jag som läsare? Varför läser jag det jag läser? Hur kom det sig?

Och slutligen: Det är kanske mer intressant ATT pojkar läser än att värdera VAD pojkar läser.