Tänk! 8000 fria utbildningsprogram på nätet. Ja, det är en gåva! För en del. Den digitala klyftan växer och skolan är för alla. ”Samtidigt öppnar sig nu den digitala klyftan i den svenska skolan. När alla program regnar likt manna från himlen är det många som inte har någon sked, eller ens en dator.”
Och jag tänker:
Jag har aldrig fått arbeta med datorer i klassrummet. Jo, jag hade en dator, en tjock liten sak med liten ruta, nätet fungerade ibland och eleverna ville väldigt gärna arbeta där. Jag gjorde vad jag kunde för att möjliggöra det. Jag har aldrig haft förmånen att arbeta med redskap som plattor, datorer, interaktiva whiteboards, kanoner. Jag har fått pennor, papper och låtit eleverna lära för möten med teknik. Jag har arbetat med språket. Och källkritiken.
Jag minns två elever jag mötte en gång. Två killar satt på en bänk och diskuterade. De var nio år. De satt med papper och pennor och ritade, tänkte, pratade och diskuterade. De byggde hemsidor. De hade planer. De skulle bygga sina idéer på datorerna, på nätet. Jag blev nyfiken. Främst på det lärande jag kunde koppla till deras viljor och deras ambitioner, på det språk de utvecklade och lovade dem att de skulle få göra detta. Det var enfaldigt av mig att lova. Jag mötte på idel hinder att omsätta mitt löfte. I klassrummet fanns en dator sedan begynnelsens dagar och … den skulle de givetvis få använda. Jag undersökte också om elevens självständiga val kunde ha något att erbjuda. Men det fanns inte någon möjlighet till det.
Jag kom att intervjua eleverna om deras användning och deras viljor kring datorerna. Mobiltelefonerna hade jag börjat undervisa kring och i, främst då det gällde källkritik och avsändaransvar och mottagarförståelse, men också för att skriva dikter på engelska, lämna in synpunkter på undervisningen eller för att berätta något för mig som man inte ville berätta med sin röst. Det gick att göra undervisningar där eleverna kunde tänka hur de skulle omsätta exempelvis en text ur en bok till ett spel på datorn. – Om du läser den här berättelsen, kanhända du får tips om hur du kan agera i ditt spel? Kan du berätta om det var möjligt? frågade jag.
Den tid jag skriver om är 2010. Och jag saknade en egen dator, en bärbar, som kunde underlätta mina dokumentationer, som kunde göra att jag inte fick dubbelarbeta med att skriva in det jag skrivit för hand på datorn senare under dagen, dvs, om det fanns en dator ledig. Jag minns hur stressad jag kunde känna mig för att få en dator att arbeta på och hur stressen ökade när nätuppkopplingen inte fungerade. Det här känns så gnälligt och gammeldags. Men än idag lika verkligt.
BOKEN!
Och ansvaret om att utbilda i och för blir också svårt att utföra och genomföra. Eleverna har sin sökiver men utbudet av böcker i klassrummet sinar. Ofta har eleverna en källa att utgå ifrån, dvs, en vald bok som lärarkollegiet har valt inom ämnet, kanske en ärvd bok som läraren får oavsett läraren vill eller inte, och boken saknar också pedagogiska diskussioner där vi tillsammans diskuterar om boken fyller de krav vi ställer på den. En bok! Därför är boken (observera ändelsen) också en brist. Om vi talade om böckerna inom ämnet, om mångfalden i vad fler författare säger och skriver, där textrörlighet (hur böcker talar med varandra och hur vår fantasi kopplar samman förståelse mellan texter, fotogafier, bilder) blir en del av kunskaperna och där ifrågasättandet och den kritiska hållningen kan utvecklas är det gott.
PENNOR!
Jag tycker skolan ska ha allt. Böcker, tangentbord, overheader, whiteboards, bläckpennor, skrivböcker, bloggar, räknestickor, bibliotek, boktravar, blyertspennor, väggkartor, Google Earth, skolappar och ett och annat suddigum!
Svensk skola syns mig fattig. Det saknas datorer, det saknas böcker, det saknas skolbyggnader som lyser välutrustade och välkomnande med innehåll, redskap och samhällets tilltro.
TACK!