Nudging och knackning – att möjliggöra och förgöra

Detta med att putta i rätt riktning – nudging.

Detta med att påminna om bristerna – knackning.

 

Jag tänker så här:

Nudging. Ett ord som kom för några år sedan. Ett ord som ska vara positivt. På svenska översätter vi det till puffning. Jag tycker det engelska ordet är mer varsamt. Man ”puttar” försiktigt och envist åt rätt håll. Det är alltså inte tillrättavisningar utan mer som att öppna en möjlighet. Jag brukar tänka att undervisningsförändringar kan byggas upp så. Ett okänt fönster öppnas lite på glänt. Läraren gör på ett nytt sätt. Undervisningen ger andra möjligheter för eleverna. De lär sig genom att de puttas åt rätt håll. Detta håll handlar om att få bli mer delaktig, mer involverad, mer engagerad och att läraren visar att just det är välkomnat.

Nudging, som betyder ett slags försiktigt puttande åt rätt håll, är en medvetenhet om puttandet. Någon puttar på och har förmågan och ansvaret att göra så. Den som puttar på anpassar sig och tänker hur själva puttandet kan se ut och på vilket sätt det blir just positivt. Den rätta riktningen måste vara välgrundad och genomtänkt innan man påbörjar detta puttande.

Jag tänker alltid i termer av att verka för det som är men att just där också öppna ett okänt fönster. Ett fönster som släpper in ny luft, som öppnas upp till något okänt, något annat sätt att tänka, ett fönster som kan befinna sig lite varsomhelst.

Knackningarna 

Motsatsen till nudging är det knackandet som berättar något om att man inte riktigt har klarat av det man ska. Ett knackande som kanske är lika försiktigt men som över tid upplevs som allt hårdare mot den man är. Knackandet är inflikade ord som förtar det som var bra och ansätter det med smågrus och en aning av tvivel. Tvivel på den egna förmågan, tvivel på att man blir förstådd, tvivel på sin tillhörighet, tvivel på sina matematikkunskaper eller sin förmåga att skriva. Knackningarna som förefaller oskyldiga men som inte upplevs så. Eller knackningar som inte alls är vänliga utan tvärtom inlindade med undertoner av att du ska inte tro att du är något.

Ja, jag tänker och funderar. Du får gärna tänka tillsammans med mig.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

This entry was posted in Kollegialt lärande, Kommunikationen, konflikthantering i skolan, Konsultation av något slag, Om jag vore rektor, Ordförrådet, Pedagogiska samtal, Utbilda i ordning och reda and tagged , . Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.