Jag tror inte på det fysiska centrum i vilka vi sätter ett barn. Vi tittar på barnet, vi undersöker dess fel och dess brister, förmågor också men de får sällan lysa över utan skyfflas mer undan. Barn vill delta, ingå i sammanhang, vara där vuxna är, ingå i klassrum, dras in i ett fokus kring vilket de får närma sig, i egen takt och efter eget mod.
Jag har myntat begreppet Teaching by doing, och det är just denna syn jag inkluderar detta synsätt. Jag är mycket medveten om vad jag gör. Jag undervisar, åskådliggöra, talar om hur jag tänker, ställer mig själv frågor och tillåter mig själv att göra fel så att eleverna ser hur jag arbetar mig vidare därifrån. Jag tar gärna hjälp av andra, och i mitt fall då jag är lärare, naturligtvis från eleverna. Jag lyssnar också på deras utsagor, deras berättelser och hur de förhåller sig till det fokus vi har i klassrummet.
Det betyder att eleven inte är i det undersökande fokus vi ofta sätter eleven. Snarare att vi skapar ett gemensamt område att träda in i och undersöka. Då får eleven prata då eleven upptäcker, tänker, diskuterar och funderar. Det handlar inte så mycket om att konstruera rätta svar utan tänka i mångfald, innovativt och komma fram till en lösning för att sedan också utveckla den vidare. Det handlar om mångfald av språk, och undervisningen kan variera mellan matematik, svenska, engelska, geografi och historia… där läroplan, timplan och kursplan är lärarens redskap och elevernas rättighet. Men inget är sagt att dessa ska skiljas åt och separeras, lika lite som eleven ska utskiljas, studeras, exkluderas och felsökas på.
Jag läste en underbar artikel i den Internationella skolan i Johannesburg – en text som faktiskt kräver ett nytänk av lärare och omslutande vuxna:
Anne-Marie,
vars huvud just nu bubblar av tankar. Jag vet att jag delar Jespers Juuls tankar om ensamheten i mitten, där eleven eller ungen är någons objekt, någon exkluderad i bästa välmening. Men oj, så ensamt, så ensamt.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Teaching by doing är inget nytt begrepp. Det har funnits mycket länge… I övrigt håller jag med dig i stort. Efter att ha besökt/observerat ett otal skolor/klassrum blir jag ofta hopplöst nere över vad vi gör/inte gör av all den nyfikenhet och kunskap barn/ungdomar/elever besitter. Varför samarbetar vi inte i högree grad med dessa vår yngre människor?
Hej Anne-Marie. Du är så klok, du. Jag tog mig friheten att kopiera din bild på ADHD-tillgångar, med ditt namn och din blogg så klart. Hoppas att det är ok för dig.
Malene
Det är sådana här ord vi ska möta – varje dag. Speciellt dessa barn. Även om jag kan känna mig Ambivalent i samband med diagnoser. Det kan kännas ibland som att diagnoserna är samhällets sätt att hantera miljöskador. Stress och krav kan ge vem som helst ADHD-feeling. OCh nej kag är inte lättsam nu – helt allvarlig. Är diagnoser verkligen det enda sättet att få lika rätt till förståelse och tolerans?
Jag tror nog diagnosen äger sin riktighet, dock är jag rädd för de diagnoser som ställs av personer som inte är utbildade till att ställa dessa. Jag tycker heller inte om att barn använder dessa diagnoser lättvindigt… som skällsord, jag tror att många, många elever skulle slippa denna diagnos om miljön runt dem var föränderlig och mer samspelande med den nya tiden… klassrummet är en kvarleva från tidernas begynnelse. Det är nog allmänt bekant att jag inte gillar sitta-still-pedagogiken. Jag själv rör mig dessutom ständigt… i tanke och i handling. Jag tror också att vi kan skapa bättre förutsättningar om vi lägger till undervisningar som skapar möjligheter för alla att få tillgångar att utvecklas oavsett… Anne-Marie
Jag tar inte patent på ordet … men jag har medvetet använt det mycket välbekanta LEARNING BY DOING av Dewey. Och håller med dig i sak. Anne-Marie