Fotografier från en promenad

 

P1330317P1330333Körling fotograferar 2016Körling fotograferar 2016Körling fotograferar 2016

Publicerat i Fotograferingen | Kommentarer inaktiverade för Fotografier från en promenad

Den där plötsliga skrividén

Skärmdump 28 feb 2016

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Den där plötsliga skrividén

Många har jag mött som har kunskaperna

P1070818

Trots att han knappt kunde skriva sitt namn var han styv i att räkna och kunde uppskatta antalet kubik i en grushög och hur mycket vatten som rann i älven.

Lars Lerin: Axels tid, Albert Bonnier Förlag, 2015 s. 75

Jag tänker på eleven som sa: Jag är inte dum. Jag kan bara inte läsa. Och jag tänker på att det är min uppgift att se till hur jag förhåller mig, bemöter och mindre av hur jag bedömer. Det är knepigt att vara lärare. Jag har mött många människor som kan så mycket med med betyg som tidigt skulle skriver dem på näsan att de inte duger eller kan. Det gäller att veta hur man kan få syn på de kunskaper eleverna har och hur de kan formulera dem.

Publicerat i Inkludering, Kommunikationen, Läraren i litteraturen, Pedagogiska samtal | Kommentarer inaktiverade för Många har jag mött som har kunskaperna

”Jag tänker på vad de bär inom sig”

”När jag ser folk ute i vägen bryr jag mig inte om vad de har för kläder på sig. Jag tänker på vad de bär inom sig. En del tar långa kliv och ser varken till höger eller vänster, medan andra går och knallar. En del vill famna hela världen, andra rusar som tåget. De flesta söker en plats i solen.”

Jag njuter av Lars Lerins sätt att berätta. Ibland läser jag om stycken flera gånger. Ibland tio gånger. Jag kan inte riktigt få nog. Det observerande men inte de dömande. Penseldragen med orden. Det lekfulla kommer plötsligt mig till mötes får mig att känna mig mindre rädd för det jag inte förstår. Blommor nickar om jag stannar till.

Och ordbruket som försvann med bruket återger en historia. En svunnen tid finns att möta. Så är det att läsa Axels tid. Också det att jag kan vända och vrida på mitt eget sätt att se och tänka.

Citatet ur Lars Lerin: Axels tid, Albert Bonnier Förlag, 2015

 

Publicerat i Litteratur och läsning, Pedagogik | Kommentarer inaktiverade för ”Jag tänker på vad de bär inom sig”

– Vad får man inte göra på teatern?

De var en förskolegrupp med sina förskolepedagoger som var på väg till en teaterföreställning som klev på tunnelbanan och slog sig ned intill mig. Barnen fick frågan vad man inte får göra på en teater. De var runt fyra år gamla. De tänkte så det knakade:

– Man får inte slänga grus, sa en.

– Man får inte ha en pistol, sa en annan.

– Man får inte smita, sa den tredje.

– Man får inte slänga stenar, förtydligade en annan liten.

När de klev av lämnade de mig med ett huvud fullt av funderingar.

Publicerat i Kommunikationen, Ordförrådet, Skriver om ditt och datt, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för – Vad får man inte göra på teatern?

”Jag vill bli författare när jag blir stor och vill … ”

Läste detta i KP nr 2 2016.

Jag är en tjej på 12 år som har funderat på en sak. I min skola får man ipads i 6:an och sedan har man kvar dem ända till 9:an. Man får inte välja om man vill ha det eller inte. Är det inte konstigt? / … / Jag vill bli författare när jag blir stor och gillar att skriva för hand. Om jag fick välja skulle jag välja bort att ha en ipad! Finns det någon som tänker som jag?

Signatur Vill skriva för hand

 

 

Publicerat i Barns rättigheter, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Skolrättigheter, Styrdokumenten | Kommentarer inaktiverade för ”Jag vill bli författare när jag blir stor och vill … ”

Barnperspektiv på vuxnas samtal

Underbara barnbok. Jag läser om en myras liv. En Myra är en liten person som är sex år. Tänderna sitter fortfarande fast i hans mun. I en kompis mun lossnar de. Och så är det detta med vuxnas samtal då de tror att barnen inte hör, den där engelskan som man tror kan skydda och mildra de allvarliga samtalen. Det där språket som får ungar att förstå att nu är det hemligheter eller allvar.

Även om man anar att mamman och pappan inte har det så bra är det barnets perspektiv på det som händer mellan vuxna som träder fram i boken EN MYRAS LIV av Linn Goffridsson och Emma Adbåge. Detta bråk som sker mellan de vuxna och det engelska språk de tror de kan gömma sig bakom, kanske skydda barnet genom:

Men egentligen lyssnar han på mamma och pappa.

– Juckanu säjläj.

– Jess.

– Nöu.

– Jess.

– Nöu.

– Aj tinko balalajka.

– Stop jajamba.

Det låter bråkigt. Mamma ögon är stickiga och pappas hår står rakt upp.

Jag både skrattar och gråter då jag läser. Illustrationerna är spännande. Jag fortsätter att läsa.

 

Publicerat i Barns sorg är randig, Boken i undervisningen, Högläsning, Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Barnperspektiv på vuxnas samtal