Ord blir penslar i bildsalen

Postat den 19/03/2016 av Anne-Marie Körling
  • måleriet
  • pigmentvattnet
  • pappersarket
  • penseljobbet
  • arbetsbord
  • intuition
  • pappret
  • vernissagen

Jag tänker på alla orden som finns i ämnet bild. Det finns så många fler, så oändligt många fler. Så blir ord till penslar.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Några ord att skapa lektion med
  2. Stora ord och en skola för alla!
  3. Lektioner: Ord är inga småsaker precis!
Publicerat i Ordförrådet | Kommentarer inaktiverade för Ord blir penslar i bildsalen

Bilduppgift: Att se färgerna

Postat den 19/03/2016 av Anne-Marie Körling

P1330516P1330516-001

Jag tog en bild av ett träd, en stam och några grenar. Färgerna blev tydliga då jag pixlade bilden. Jag tänkte en bilduppgift. Jag har nu en karta över färgerna. I små fyrkanter. Nu ska jag måla det jag fotograferat. Eller göra en pärlplatta. En brodera och sy. Åtminstone i tanken.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Lektionen: Språket är en märklig pensel
  2. En minuts högläsning: Den litterära syslöjden, broderandet och att få tyst på klassen
  3. Vikarietjänst
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Bilduppgift: Att se färgerna

Jag ville förstå men jag förstod inte ett ord

Postat den 17/03/2016 av Anne-Marie Körling

P1330466

Jag har besökt många klassrum. Jag har deltagit i många lärares undervisning. Ett minns jag. Det var en lektion i arabiska. Jag ville vara med och jag ville se hur jag skulle förstå. Läraren talade oavbrutet arabiska. Eleverna var aktiva, glad, räckte upp handen, deltog utan att räcka upp handen, pratade på. Det var ett sorl och läraren var där i dess mitt, fångade upp elevernas berättelser, lyssnade in det spontana som kom, log, lyssnade och summerade. Jag förstod ingenting av det som sades eller förklarades. Värdegrunden förstod jag, de vänliga ögonen, elevernas gester mot mig att delta och att få vara med. Läraren som lyssnade in eleverna. Läraren som såg så vänlig ut. Plötsligt tittade alla elever ut genom fönstret. Läraren visade på något där ute. Jag följde med i blicken. Det var träd därutanför. Kanske att något av orden betydde ”träd”. Eller kanske betydde det ”skog”. Jag blev uppmärksam. Jag hade något att hänga upp språket på. Jag ljudade ordet tyst för mig själv. Ett ord kanske jag hade lärt mig. Ingen mer gång sades ordet. När alla tittade ut genom fönstret sades det flera gånger.

Jag arbetade hela tiden med att försöka förstå. Jag ansträngde mig att följa med. Jag försökte snappa upp ord. Jag ville delta.

Efteråt pratade läraren och jag. Vi samtalade om lektionen. Om lärarens värme och ledarskap. Om lärarens relation till innehåll och till eleverna. Jag berättade att sådant går att se genom att läsa av elevernas agerande, deras iver att berätta, deras glada ansikten och svaret som fanns i lärarens lika glada nyfikenhet på vad de hade att säga och berätta. Men, så funderade jag om detta med mitt lärande. Hade jag lärt mig träd. Eller hade jag lärt mig skog. Läraren tittade på mig. Jag förklarade att jag följde lärarens gest mot fönstret och att eleverna och läraren tycktes säga något om det som fanns utanför. Jag såg träd, kanske såg jag en skog. Jag tänkte att jag lärt mig ett ord, och nu undrar jag över vilket.

Läraren såg förvånad på mig. Undervisningen hade handlat om horisonten, om miljön vi medverkar till och skapar och vad vi måste tänka på längre fram. Det var horisonten de pekade ut mot. Den som fanns bortom träd och skog. En slags idé var det eleverna och lärarna blickade in mot. Det egna ansvaret om jorden. Jag tittade på läraren. Vilket ord var det jag hade lärt mig? Då jag försökte uttala det kändes det som tungan och jag inte var överens. Jag fick fram ett ljud. Det gick inte att förstå som ett ord.

Jag tänkte på alla elever som är i klassrummen. All den mödosamma kraft de lägger ned på att försöka förstå, all den uppmärksamhet de försöker skapa mening och sammanhang ur. Den att vara med men inte förstå. Den att få delta men inte med självklarhet. Och vikten av att klasskamraterna och läraren är vänliga och bjuder in. Jag deltog på en lektion. Inte fem. Inte fem dagar i veckan. En enda. Och jag fick tänka mycket på det jag upplevt av språkliga hinder men också möjligheten som fanns i det öppna mottagandet som visade att jag var välkommen att delta.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Jag ville inte mer och försökte förändra en speciell situation
  2. När man är under ett träd
  3. ”Du har så lätt för dig, sa läraren men det hade jag inte”
Publicerat i Pedagogiska samtal, Undervisningen | Kommentarer inaktiverade för Jag ville förstå men jag förstod inte ett ord

Välja inställning till undervisningen i klassrummet intill

Postat den 07/03/2016 av Anne-Marie Körling

P1320305-002

Vi kan välja inställning till det som sker i klassrummet intill. Vi kan välja att vara nyfikna, lärande och inställda på dialog om det som sker. Vi kan välja att inte döma, inte kritisera utifrån enkla förklaringsmodeller som ”bra” eller ”dålig” läraren utan öva oss i att försöka se lite längre än så. Värdegrunden, hur vi är mot varandra, är en något vi alltid kan se och uppleva men men undervisningens innehåll inte alltid. Undervisningen kan vara en del av en kedja vi inte genast kan förstå eller tro oss veta något om. Vi behöver få berätta om vad det är vi gör och tänker och varför vi gör och tänker som vi gör och hur det blir när vi omsätter det vi har i fokus. Vi har kursplaner ihop. En del innehåll är universella. Också andra lärare, på andra ställen på jorden, undervisar om vattnets kretslopp. Det gör att vi alltid kan tala om vattnets kretslopp och hur vi gör undervisning av detta stora innehåll. Inte genast säga att vi vet och kan utan hålla oss öppna för det vi vet och kan men också det vi gör annorlunda och lära av det. Vi kan alltid lära oss hur undervisningen byggs upp, hur den genomförs tillsammans med eleverna och vad vi själva upptäcker att vi kan vitalisera vår egen undervisning med och genom vad.

  • Vad lär jag mig här?
  • Varför lär jag mig här?
  • Vad vill jag fråga om?
  • Vad är det jag inte förstår?
  • Hur kan jag förstå?

Kan vara frågor jag ställer mig. Och när jag frågar så gör jag det med nyfikenhet och öppenhet. Jag kan inleda med:

– Berätta! Berätta om hur du får eleverna att …

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Läraren i klassrummet intill
  2. Lgr 11, och att följa kursplanerna i klassrummet
  3. Pisarapporten i klassrummet
Publicerat i Kollegialt lärande, Kommunikationen, Lektioner och lektionsförslag | Kommentarer inaktiverade för Välja inställning till undervisningen i klassrummet intill

Fotografi: Skör is i mars

Postat den 06/03/2016 av Anne-Marie Körling

 

P1330345Skogen Körlings OrdKörlings fotografiP1330339P1330354P1330356


Inlägg som berör samma teman:

  1. Små lätta moln – nej – trånga skor
  2. Fotografi
  3. Fotografi: Hiss
Publicerat i Fotograferingen | Kommentarer inaktiverade för Fotografi: Skör is i mars

Upptäcka alfabetet med liten tvååring – och se alfabetet flytta in

Postat den 05/03/2016 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2015

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi har alfabetet ihop, tvååringen och jag. Nu är tvååringen stor, nämligen två och ett halvt. Då har det hänt grejor med tvååringen. Alfabetet sitter som rinnande vatten och vi är alltid på upptäckt då det gäller bokstäver. Vi stod tillsammans vid en stor handskriven skylt och läste bokstäverna. Plötsligt säger den lille:

– Inga A finns det?

Vi tittar tillsammans.

– Inga A finns det.

Jag svarar speglande. Jag vill se vad som händer om jag tonar in, speglar och lämnar frågorna lite öppna.

– Inga z finns det?

Vi tittar tillsammans. Det finns inga z heller.

Och så kommer frågorna om alla bokstäverna som inte finns i det skrivna orden. Jag hissnar en aning. Alfabetet tycks ha flyttat in i den lille. Hen kan hämta upp dem inifrån och sakna dem i det yttre.

Hej HOPP,

Anne-Marie 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Att titta på djur med en tvååring; Nöff säger grisen.
  2. Att lära sig och leka sig till alfabetet
Publicerat i Barns rättigheter, Bokstav/bokstäver, Hur lärde du dig att läsa?, Pedagogiska samtal | 1 kommentar

Barn som inte överger sina upptäckter

Postat den 05/03/2016 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2016

Jag har alltid intresserat mig för barn som upptäcker något och som sedan får lov eller rättare sagt drivs av egen vilja att fortsätta upptäcka. De får inte tillräckliga svar från omvärlden utan blir undersökande, frågvisa och detta följer med upp genom åren. Att få ha något som man inte behöver formas in i.

Jag vet att David Goulson var intresserad av insekter redan som barn, idag är han professor i Sussex, dvs, han har fortsatt att fördjupa sig i det han var intresserad av som barn. Ja, det finns många som fått behålla sina frågor och som fått utforska dem. Jag tänker på detta då jag läser om Katarina Anna-Maria Gospic i Dagens Nyheters Lördagsbilaga idag.

Redan som fyraåring upptäckte hon hjärnan. ”Hon satt i badrummet när hon började fundera över vad som hände i skallen – tänk att hon kunde blunda och skapa vilka bilder som helst där inne!” Många år senare disputerade hon på Karolinska institutet inom kognitiv neurovetenskap och har gett ut flera böcker.

Vi vet inte när våra elever blir specialintresserade och vi vet inte heller hur vi ska möta upp barn med egna intressen och drivande frågor som gör något med deras lust att lära. Jag funderar också över ”självständig läsning” som jag skrev om i Kiwiboken, 2006 vilket betyder att ett av undervisningens ben är att ge utrymme för den självständiga läsningen och det egna valet. Då skulle jag säga ja till den elev som:

Bokhylllan i Katarina Gospics hem var inte särskilt välfylld. Där fanns uppslagsverk, men bara några band. Hon slog i ”Världens djur”, vad som helst som innehöll konkret vetande. I skolan önskade hon uppslagsböcker när klassen skulle läsa, men fick till svar att de skulle läsa skönlitterärt. Hon försökte låna en kartbok för att hon ville lära sig alla huvudstäder, men inte heller det var okej.

– Jag har alltid tyckt om djur och natur. Men även jordens folk och konsekvenser av kultur, religion, politik och historia. Jag ville se sambanden: vilka är allierade? Vilka strider allt. Jag har alltid velat veta hur saker fungerar. En rulltrappa? Fotosyntesen?”

Ur Dagens Nyheter. Lördag. #83 *5 mars 2016


Inlägg som berör samma teman:

  1. Om skrivhjälp, om att författa och om barn som hjälper till
  2. Se eleven – inte avvikelsen!
  3. Försvar till ett litet barn som fick höra tråkiga saker om sig själv
Publicerat i Autodidakten, Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Barn som inte överger sina upptäckter