”Efter en av alla bombningar minns jag en hög böcker bland krossad sten, jag plockade upp en, den hette Djurens liv. Den var stor, med vackra bilder. Jag sov inte på hela natten – jag läste, och kunde inte slita mig … Jag minns att jag inte tog några krigsskildringar, för jag ville inte längre läsa om krig. Men om djur, och om fåglar … ”
Jag läser ”De sista vittnena. Solo för barnröst” av Svetlana Aleksijevitj, 2015 s. 52
Läser Hjalmar Söderberg Historietter och läser alla inledningar. En föll jag för:
”Åter är det höst och mörka dagar, och solen gömmer sig i rymdens skummaste vrå, för att ingen skall se hur blek och åldrad och tärd hon blivit denna sista tid. Men medan blåsten visslar i fönsterspringorna och regnet porlar i takrännan och en våt hund tjuter framför en stängd port därnere på gatan, och innan höstens första brasa ännu brunnit ned i vår kakelugn, vill jag berätta er en saga om duggregnet.”
Jag skulle gärna ta den här till undervisningen, oavsett årskurs, och göra enligt följande:
Historietten ”Duggregnet” är skriven 1897. Hur skulle vi skriva en liknande början 2015? Härma författaren och pröva att skriva en liknande början. Jag skulle också låta eleverna skriva en saga om duggregnet.
”Det var en gång, en höst, då solen hade gömt sig i en vrå. Då sprakade elden i en kakelugn och eleverna i klassen satt och grunnade på hur de skulle skriva om duggregnet. Eleverna tyckte att duggregn var väl inget att skriva om då läraren hojtade att ”ni har ju lärt er om vattnets kretslopp” skriv om det? Eller skriv om duggregnet som inte heller ville dugga. Skriv om stövlarna, vattenpölarna eller språnget till bussen när man snart vet att det är regn. Läraren hade massor av fiffiga idéer. – Som om det vore så lätt, sa eleven till en annan elev. Som om duggregn gick att skriva om? … ”
Det är många år sedan jag studerade till lärare. En händelse jag tänkte mycket kring och som jag fortsatt att tänka om är den utflykt läraren, eleverna och jag gjorde till skogen.
Vi skulle ut i skogen med eleverna. Eleverna skulle ha med sig matsäck och oömma kläder. Vi skulle ta bussen ut till skogen. Ett stort äventyr för eleverna som var 7 år gamla. Allt var spännande. Bussresan. Matsäcken. Det annorlunda. Väl i skogen skulle barnen gå i led. Men barnen gjorde upptäckter. De stannade vid blåbären. De hittade flugsvampar. De stod och tittade upp mot träden. Promenaden i skogen blev en promenad som gick sisådär. Läraren hade sitt mål. Det var något speciellt läraren ville att eleverna skulle få lära sig. Men skogen var som ett äventyr för barnen. Någon hade aldrig varit där. Granarna var riktiga och inte julgranar. Jag noterade, antecknade, följde vad de upptäckte och vad de intresserade sig för. Läraren blev mer och mer irriterad över alla avbrott och att eleverna inte lyssnade, gick i led till den speciella plats läraren valt ut. Det blev tillsägelser och det blev mindre av tolerans, mer av ilska. En dålig stämning där barnen inte uppfyllde förväntningarna om hur man uppför sig i en skog.
Jag minns att jag tänkte att kanske är den första möjligheten att ta eleverna till skogen, låta dem upptäcka skogen och följa deras förvåning över höga träden, granen som ser ut som en gubbe, rötterna som slingrar sig som ormar över markerna och prasslet från buskarna. Kanske är just platsen en läroplats. Att den pedagogiska tanken är att bekanta sig med det obekanta, bli nyfiken genom att vara där man är och inte genast ha en plan som ska följas till punkt och pricka. Och besvikelsen som kommer med att inte få sätta den i verket. Och samtalen med eleverna som inte gör det de ska. Skogen blir inte en skog utan ett enda träd.
Jag minns samtalet med en idrottslärare. Idrottsläraren berättade att skogen måste man låta eleverna lära känna. Skogen finns inte överallt. Det finns föreställningar om skogen som en farlig plats. Därför måste man börja med skogspromenader innan man har orientering. För att lära sig vara i skogen.
Skogen är dofter, ljud, ljus och berör oss ofta känslomässigt. Barnen var nyfikna på skogen. Något större än det som kom med lärarens undervisning. Jag tänkte att kanske ska vi ta barn till platserna fler gånger än en. Då kan lärarens plan sättas i verket och bli något gemensamt tillsammans med eleverna.
”Magistern petade sig i näsan på lektionen och fröken vände sig mot fönstret och tog i smyg fram en liten spegel och målade läpparna. Trodde de att vi var blinda fast det var fyrtio personer som satt där? Varför gjorde de inte samma sak när skolinspektörerna kom?”
Ur Janusz Korczak: Liten igen. Svenska Korczaksällskapet, 2007
Jag är en tänkande pedagog. Jag ivrar inte att genast utbilda. Däremot tittar jag på hur barn gör med det jag kommer med. Denna stund tog jag fram bokstäverna. Barnet satt i mitt knä och studerade bokstäverna. Därefter började barnet skapa ordning bland bokstäverna. Plötsligt har barnet bokstaven Ä i sin hand. Tittar på bokstaven och säger A. Jag plockar då fram bokstaven A och barnet får jämföra. Plötsligt säger barnet Ä och A. Jag lyssnar till barnets frågor och ger möjlighet att jämföra.
Sedan fortsätter vi röra bokstäver och lägga dem i en slags ordning. Först på bordet. Sedan tillbaka i facken.
Läser en krönika av Ola Larsmo i DN 4 oktober 2015. Jag citerar:
Jag har fått uppdraget att verka som läsambassadör under perioden 2015-2017.
Jag vill tacka mina företrädare Johan Unenge och Johanna Lindbäck. Den första oktober 2015 tillträder jag. Jag ser fram emot de kommande två åren och ska göra mitt bästa för att de blir innehållsrika, angelägna och hoppfulla. Uppdraget är på deltid. Jag kommer alltså ha fortsatta uppdrag för skolan, modells undervisning, beskriva hur vi kan bygga undervisning, klassrumsmiljöer och relationer när vi lär oss tillsammans.
Ibland är det mer än okej att störa
Detta hände när jag slutade läsa en sommar
Ingen frågar mig längre vad jag ska bli när jag blir stor
Känslan av att kunna cykla gör mig fortfarande lycklig
Det som inte får hända på en begravning
Händerna och generationernas görande
Man blir aldrig för gammal för kurragömma
Att läsa sig till ett humleintresse
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Om skärmstopp och den viktiga ögonkontakten
Högläsning ger vinster som inte går att mäta
Föräldrar ska inte träda in som lärare
Låt oss bli lite mer som världens bästa Karlsson
Därför fortsätter jag envist att hälsa på alla elever jag möter
Inom varje stökig pojke finns en vetgirig elev
Det är inte skryt att berätta om sitt viktiga arbete som lärare
Läslistorna är här – låt oss läsa
Läsförmågan får aldrig överges och bli en förväntad kunskap
Vi måste väcka liv i lärares tystade kompetens
Nu är nyfikenheten viktigare än förra årets dystra resultat
Låt oss aldrig bli för gamla för barnböckerna
Så drabbar stressen både lärare och elever i skolan
Skolan är det bästa skydd våra barn har
Stöts man ut från skolan, stöts man ut från samhället
Det räcker inte att säga att vi är en läsande skola
Så försvinner elevernas rädsla för att göra fel
Om högläsning på ett främmande språk
En sommar utan läsning – då gick min hjärna i dvala
Det gör fysiskt ont i mig när eleverna inte får läsa det de vill
På rasten är han kung, i klassrummet ”dum i huvudet”
Livsviktigt med böcker för att barnens fantasi ska flöda fritt
Att banna en bok är att banna ett barn
Barn läser inte för att göra vuxna glada
Om lyssneläsningen – inte antingen eller – utan både och
Låt oss inspireras av alla lärare i litteraturen
Vetgirigheten får eleven att låna böcker från översta hyllan
Min respektlösa fråga gav mig en funderare
Fler borde ha min mammas tillit till skolan
När läsningen inte fungerar – lägg allt annat åt sidan
Alla elever lyssnar uppmärksamt trots att de inte förstår ett ord
Pajkastningen mellan hem och skola är destruktiv för alla
Galet att lärare inte vågar vara sjuka
Vi lärare har mycket att lära av varandra
Läs gärna porträttet i Läraren Här
Böcker jag har läst 2026:
Böcker jag lyssnat till 2026
Böcker jag läst under sommaren 2025:
Böcker jag läser under december 2023:
