Anne-Marie Körling

Jag funderar på ordet stayer. Ett begrepp jag utforskar. Det ordet har stannat kvar efter att jag läst brevväxlingen mellan Åsa Beckman och Richard Ford i Dagens Nyheter. Åsa Beckman frågar och tänker kring ordet stayer:

När jag lyssnade på dig i Mariakyrkan under Sigtuna Litteraturfestival pratade du så intressant om att du var en ”stayer”. Att du i ditt och din fru Kristinas 50-åriga och bitvis stormiga äktenskap bestämt dig för att aldrig rusa ur rummet när ni grälade. ”Det är först när man hävt ur sig allt man brukar säga”, sa du, ”som man kan säga något man inte tidigare sagt”. Du sa att du lärt dig att stanna, att stå ut med att stanna. Och endast det leder framåt.

Och jag tänker mig själv som en stayer, inte alltid men rörande det pedagogiska arbetet är det vad jag ständigt över mig i att vara och verka som. Jag ger inte upp inför elevens uppgivenhet, jag stannar kvar trots att det som sker äger rum, trots att mitt inre har andra föreställningar, lever ett fantasiliv där jag har högre mål än möjliga och jag håller min irritation inför att eleven är som eleven är och bemödar mig att vända på det mesta så att vi inte definierar eleven utan inkluderar eleven som subjekt i sin läroprocess. Jag är en pedagogisk stayer, utbildar mig dagligen i att vara där jag är och utan förutfattade meningar eller andra hinder för att delta och bidra till den lärostund vi har och får. Om jag stannar. Om jag övar mig i konsten att vara en stayer.

Richard Ford svarar Åsa Beckman:

Hur man är en ”stayer” är antagligen omöjligt att göra reda för – natur, uppfostran? Ingen aning. Jag vill tillägga att genom att stanna får jag också höra saker, inte bara säga saker, som jag annars inte hade hört. Mina föräldrar var ”stayers” i sitt äktenskap. Min hustrus föräldrar skilde sig och var alltså inte ”stayers”. Varje erfarenhet har något att lära ut. Jag är också dyslektiker och därför avslutade jag sällan någonting när jag var ung – det var alltför frustrerande. Men jag insåg så småningom att den frustrationen var mycket smärtsammare än att stanna och fullfölja den uppgift jag tagit på mig. Jag upptäckte att avslutandets belöning innebar en enorm personlig triumf över min medfödda svårighet.

Jag är en stayer när det gäller att utforska det som sker där jag är, kring det jag ger eleven att lära ur, där eleven är. Jag stannar där. Jag tar inget för givet, jag försöker naket och utan förutfattade meningar och personligt tyckande, stanna där. Jag är en stayer där. Och den djupa närvaron jag övat upp mig i har gjort att mikrosekunderna tänjs ut och blir långa och betydelsefulla, och ofta visar det att något annat kommer äga rum, något som möjliggörs. Ofta handlar det om att eleven får tala, berätta, åskådliggöra och att jag ser något nytt, förstår något annat och det jag trodde, tänkte, föreställde mig kommer på skam. Jag övar mig i att vara en stayer. Jag kommer aldrig bli färdig, klar eller kunna pricka av denna strävan i en lista över saker jag kan betrakta som klara. Att vara en som stannar kvar i uppgifterna och dela möjligheterna att vara där med eleven påverkar oss båda. Och jag kan inte vara utan den påverkan. Den där jag lär mig. Den där stunden får oss – lärare och elev – att växa och att det är delandet som gör att vi växer. Och vi delar ett innehåll. Det kan rädda oss från varandra och låta oss mötas.