Anne-Marie Körling | Jag skriver för livet! | Sida 263

Lektionsförslag: Bli litteraturjournalist och skapa frågan!

Postat den 13/08/2013 av Anne-Marie Körling

Jag läser just nu en fantastisk liten bok av Torgny Lindgren. Den förvånar mig ideligen. Den gör mig glad och nyfiken på fortsättningen. Då jag en spalt i tidningen Svenskläraren: ”Körling frågar” började jag fundera över en intervju med Torgny Lindgren. Jag skulle hitta på mängder med frågor, lekfulla och naiva, och svaren skulle Torgny Lindgren ge. Men tanken vore att använda sig av hans eget verk, Minnen, och skriva tänkta frågor till vissa stycken ur den. Det vore så underbart att få ställa frågorna, utifrån givna svar.

Jag skapar frågor. Hämtar svaren ur Torgny Lindgrens bok Minnen, 2010. Det här kan vi göra ihop med eleverna. Utmana dem med ett kort stycke ur en bok, skapa frågorna som ger texten liv i dialog.

Körlings läsarjag frågar:

Hur ser Torgny Lindgren på formen? Vad är en form? Hur söker man den? Hur skriver man i en viss form? Hur drar man gräns mot en annan form?

Torgny Lindgrens författarjag svarar:

Formen är huvudsaken! Jag råkade bara ha de där vattensökande stackarna tillgängliga i mina tankar, jag använde dem för att åstadkomma en form. Jag kan tänka mig att skriva om vad som helst, bara jag finner den tillbörliga formen! Formen är helig! Vår evighetslängtan är en längtan efter form. (s. 150)

Körlings läsarjag frågar:

Hmmm. Formen tycks dig helig. Hur ser den ut i verkligheten? Finns den? Vad stör den? Hur får man fatt i den?

Torgny Lindgrens författarjag svarar:

Formen? Med lätt förtvivlan finner jag att mitt liv saknar form. (s. 151)

Körlings läsarjag frågar:

Hur är det att få sin text, sitt verk, sina ord höglästa? Vad tänker en författare om tolkningar som en annan stämma ger de ord författaren skrivit? Gör det ont? Känns det gott? Hur blir man förstådd? Stämmer det?

Torgny Lindgrens författarjag svarar:

”När nu prästen började predika tvangs jag att sjunka samman i kyrkbänken och sätta sulorna stadigt mot stengolvet och gömma ansiktet i händerna. Så här började han:

Det finns en svensk författare som sannerligen äger tron. Hans namn är Torgny Lindgren. Sedan berättade han min berättelse. Fast formlöst, omusikaliskt, sladdrigt. Och han utnyttjade den som en predikotext. Istället för Johannesevangeliets tionde kapitel. Det hela var verkligen pinsamt och outhärdligt.” s. 148-149

Samtidigt som jag alltså kröp samman i blygsel och vanära och skam fylldes jag av förargelse, ja vrede. /… / Jag ville resa mig upp och ropa ut ett försvar för mig och texten jag skrivit. Ja, för varenda ord. Som väl på sätt och vis också var ett försvar för min eviga själ. (s. 150)

Körlings läsarjag frågar:

Det låter som en märklig läsupplevelse. Och detta med försvar. Är text och person så sammanflätade? Är den egna rösten så stark? Vad gör de egna orden med vår identitet?

Torgny Lindgrens författarjag svarar:

Jag har aldrig skrivit ett osant ord.

Körlings läsarjag frågar:

Ja, det var kort och koncist. Men hur ser författaren på förhållandet mellan att läsa och skriva? Finns det någon koppling? Vilken i så fall? Hur stor är skillnaden mellan att läsa och att skriva.

Torgny Lindgrens författarjag svarar:

”… mitt skrivande befinner sig ännu på ljusårs avstånd från mitt läsande.” (s. 92). / … /

PEDAGOGISKA IDÈER

Nu ser jag att mina frågor inte riktigt stämmer överens med författarens svar. Det är inte alltid man får svar på sina frågor utan svar på annat som inte frågas. Därför måste vi gå över frågorna igen. Se om frågorna är ställda för de svar som givits.

PEDAGOGISKA SAMTAL

Skrivande och läsande är i ljusårs avstånd från varandra skriver författaren. Hur kan vi göra för att läsningen blir källan för skrivandet i skolan? Hur ser vi på författarens ord?

Publicerat i Boken i undervisningen, Högläsning, Inkludering, Källkritik och undervisning, Ordförrådet, Svenska, Svenskämnet | Kommentarer inaktiverade

Den skoldrömmen delar jag år 2013

Postat den 12/08/2013 av Anne-Marie Körling

”I framtidens skola skall nutidens ängsliga oro ”att bli något” vara försvunnen.” skriver Ellen Key i Barnets århundrade om Framtidens skola.

Jag delar den här meningen och den här drömmen. Det betyder inte att jag inte värnar utvecklingen men jag är rädd för all den oro som den innebär och medför. Framtiden syns mig som ett osäkert kort och oron om vem jag ska vara där är stor. Jag önskar mer lugn och närvaro idag, där vi är nu, ihop och tillsammans, och där vi med all sannorlikhet skulle lära oss utifrån läroplanens tanke, om vi bara fick lugna ned oss, minska oron för att inte hinna, oro för att barnen inte kan, oro för att inte vara tillräckligt bra. Oro gör att vi minskar av vår tankeförmåga, den minskar synfältet, den minskar variationen och gör att problemen blir större.

Ellen Key skriver också om ”den personliga glädjen”. Hon avser hantverk och ser framtiden befria människor från annat arbete, det maskinerna kan ta över. Vi står inför samma ska idag. Vad är det vi ska lära oss? För vad? Vad kommer robotar ta över? Vilken inre glädje kan vi känna?

Ellen Key skriver att ”skolans nuvarande system till dussinfabrikation av onödigheter, icke till en äkta kärlek för och insikt i något …”

Vad behöver vi för framtiden? Vi behöver levande möten, kommunikationsmöjligheter, förståelse och inlevelse, vi behöver lära oss att dela med oss, dela upp och dela rättvist, vi behöver lära oss om människan i samspel med natur, med andra, med sig själv. Listan på vad vi behöver lära oss kan göras oändligt lång. Det viktiga är att delarna går att begripa i ett större sammanhang. Att det gör något också med själva känslan av det påverkar det inre, meningen med livet, meningen med att leva i ett samhälle och rösten att få uttrycka sig med.

Litteratur: Ellen Key: Barnets Århundrade, 1911 Albert Bonnier Förlag, Stockholm

Publicerat i Värdegrunden | 1 kommentar

Rätten att älska sitt barn

Postat den 12/08/2013 av Anne-Marie Körling

Då Ronja föds åskar det. Men Lovis, den lugna sjunger sitt barn till livet, ut i armarna på Ronjas pappa, den store rövaren Mattis. Det lilla barnet anar inte sin vikt, förstår inte sin omvärld, ser inte längre än in i de närmaste ögon, känner doft, hör röster och kan ana ett sammanhang. Ett litet barn håller man om. Det är ett annat hållande. Man håller för att barnet ska få känna kontakt, avståndet mellan barnets ögon och förälderns så att man kan se in i varandra. Det må åska, regna, blixtra och de må dansas, höjas glas och leverop. Det är den där omedelbara nära kontakten.

Jag tror det är viktigt att tänka på den, den att en pappa och en mamma känner så för sitt barn, i de allra flesta fall är det så, och att det som sägs om detta barn måste sägas i respekt för den kärlek och den relation som är förälderns till barnet. Då Rövarhövdingen Mattis låter Skalleper hålla den lilla, så kan inte Skalleper ens med värme och kärlek säga något otydligt om barnet, inte ens att

– Det är liksom ingen tyngd i henne!

Det väcker föräldrarnas omedelbara försvar och skydd om sitt barn.

Jag skriver det här för jag minns en pojke jag tyckte väldigt mycket om. Han hjälpte mig i en verksamhet som var öppen för vem som helst. Hans ögon vänliga, hans förmåga att hjälpa till stor. Jag träffade hans mamma en gång, och stannade till för att berätta om hennes son.

Hon tittade på mig med oförstående ögon. – Menar du min son x? frågade hon. Jag nickade. Hon slog bort mina ord och sa att under hans skoltid hade hon aldrig fått höra något gott om honom. Inte ett ord om att han var en bra liten person. Därför avböjde hon min berättelse.

Jag tänkte på hennes rätt att älska sitt barn. Att älska det barn som var hennes.

Litteratur: Astrid Lindgren; Ronja Rövardotter, 1982, Rabén & Sjögren Bokförlag AB

Publicerat i Ansvaret, Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade

Det stora, allvarliga uppdraget att undervisa barn

Postat den 11/08/2013 av Anne-Marie Körling

Selma Lagerlöf var lärare med passion för att skriva, läser jag i Vivi Edströms ”Uppdrag läsebok Nils Holgersson, 1995. Jag läser om hur Selma Lagerlöf såg på uppdraget att skriva en bok för elever, om allvaret och om ansvaret. Det handlar om boken: Nils Holgerssons Underbara Resa Genom Sverige. Jag tycker det är spännande att läsa hur Sveriges Allmänna folkskollärarförening är de som söker upp Selma Lagerlöf. Det är alltså en fråga kommen från lärarna. En begäran om något nytt för landets 10-11-åringar.

Jag listar här några pedagogiska punkter som belyser det pedagogiska arbete som det innebar för Selma Lagerlöf att skriva Nils Holgerssons Underbara Resa Genom Sverige

Boken skulle vara allmänbildande så betydande att den nuvarande klasskillnaden betydligt minskades
att ge liv åt kartan och åt ämnet geografi
att sakligt beskriva platser men fylla berättelsen med sagor och berättelser
att skriva med respekt för barnen, de blivande läsarna
genom fabler göra lärdomar om naturen ”smakliga för nioåringar” och genom dem också förklara mänskliga synsätt och attityder.
Då Nils Holgersson gestaltas är det för att genom honom lära, lyssna och se. Inte böja för de stora utmaningarna med fattigdom och svält men också att visa hopp och möjligheter
Stora ambitioner med att skriva boken: ”ett originellt och roligt arbete, konstverk på samma gång som en skolbok”
I sagans form: anslaget om att vad som helst kan hända …
Nils Holgersson förminskas som gestalt men får en utvidgad förmåga; att förstå djurens språk.
Boken uppkom delvis i viss dialog. Selma Lagerlöf bad om material från folkskollärarna och andra berättelser om människor.
En röst åt det framtida, att vara optimistisk om den, trots att det finns stora uppdrag för de unga att förändra i det land de ska komma att verka, den skulle ge möjligheter och framtid i gemenskap med andra.

Detta arbete att ge skolbarn en skolbok i geografi och tankarna om uppdraget och syftet med det. Att Selma Lagerlöf skrev en bok med stort engagemang, ansvar om de unga och med stor pedagogiska skicklighet, den att inte vara för pedagogisk utan också använda berättelser, sagor, myter varvat med sakliga beskrivningar för att ge nioåringar en bok att växa i. En värld att läsa om. Boken om Nils Holgerssons Underbara Resa Genom Sverige är en världsberömd bok. När nobelpristagaren Oe kom till Sverige för att mottaga Nobelpriset i litteratur åkte han till Mårbacka för att få en stund vid Selma Lagerlöfs skrivbord.

Vi är lärare

Det jag tänker på rörande denna bok är professionen och uppdraget i skolan. Selma Lagerlöf tog detta skrivande uppdrag på mycket stort allvar. Hon verkade elevnära och sökte ta den nioårige läsarens perspektiv. Hon arbetade noggrant och under många år. Hon lyssnade till lärares berättelser. Hon ville, trots att världen inte såg så ut, skapa framtidsutsikter och hopp för unga, de skulle känna sig behövda och de skulle kunna påverka. Hon skriver också om det svåra med att växa; att lämna sin egen sfär för att växa in i gemenskap med andra. Och jag tänker att vi lärare har detta stora allvar:

att undervisa och bilda så att klasskillnaderna minskar
verka elevnära
utmana med innehåll och kunskap
berätta, förtälja, levandegöra genom berättelser
saklig information
växande i lärande och som människa
visa på möjligheter och framtida plats i samhället
mening, gemenskap och lärande
förståelse för och medvetenhet om kulturer
språk, det rika, rika språket genom fakta och berättelser, texten som ger innehållet och som skapar det
det kollegiala att fråga för att bättre kunna
att tro på sin betydelse, att läraren har: ”ett originellt och roligt arbete …”

Skolan har ett synnerligen viktigt arbete. Jag har sökt lista ansvaret om att undervisa barn. Jag återkommer!

Publicerat i Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Litteratur och läsning, Pedagogiska samtal | Etiketter "smakliga för nioåringar", att skriva för skolbarn, geografi, hopp om framtid, Nils Holgerssons Underbara Resa Genom Sverige, Selma Lagerlöf, Uppdrag läsebok, Vivi Edström | Kommentarer inaktiverade

Anteckningar i böcker

Postat den 11/08/2013 av Anne-Marie Körling

Hur den här boken har hamnat i min bokhylla gör mig nyfiken. Nu står den där i all sin läsprakt. En gång var den i någon resandes händer.

Publicerat i Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade

Walkie-talkie med mobilerna!

Postat den 10/08/2013 av Anne-Marie Körling

Jag såg två små barn ha varsin mobil i handen. De satt bakom varsin sten. De pratade med varandra. Jag skulle ha älskat att vara bakom stenen och prata med min kompis.

Jag mindes min egenhemgjorda walkie-talkie: Den med två toalettrullar och ett långt snöre mellan. Jag och min kusin satt vid varsin husknut och skrek i våra toalettrullar så det stod härliga till. Det var inget hemlighetsmakeri, varenda kotte hörde det vi hade att säga. Senare fick vi varsin batteridriven plastwalkie-talkie. Den fungerade om man stod fyra meter ifrån varandra. Om man stod längre ifrån varandra fick man skrika igen.

Publicerat i Verkligheten | Kommentarer inaktiverade

Funderingar kring ”höga förväntningar”

Postat den 10/08/2013 av Anne-Marie Körling

Ofta talar vi om höga förväntningar. Att vi ska ha det och att vi ska se till att eleverna får känna att vi ställer höga förväntningar på dem. Men vad är det vi menar med det? Och varför tänker vi inte ur ett elevperspektiv? Eleverna har ofta förväntningar på oss lärare, på lektionen men de formulerar dem sällan. Jo, vi kan få höra att lektionen var tråkig och det visar att förväntningarna var högre ställda. Men vad är förväntningar?

Vad är förväntningar?

Förvänta betyder att något går att ”betrakta såsom sannolik(aste) kommande utveckling”.

Förväntan är alltså något möjligt. Något som kan inträffa. Det låter hoppfullt. Det är som om förväntan finns i Lev Vygotskijs utvecklingszon, den proximala, där det är möjligt att infria dem. Om man hyser förväntan så hoppas man på viss utveckling. Då man är förväntansfull så är man ofta nyfiken och lite ivrig, om man sitter i en bänk och väntar in en spännande film eller ett teaterstycke, en artist så är man förväntansfull. Man är helt enkelt full av förväntan.

Det handlar om att få något och att växa genom det man får. Om jag har höga förväntningar på den författare jag läser betyder det också att jag har kunskap om författaren, jag vet något som gör att jag kan förvänta mig något.

Man kan också ha överdrivna förväntningar: den att man förväntar sig att eleverna ska jubla över lektionen man hittat på, att de ska resa sig i sina bänkar och ropa ”En gång till! En gång till! Men tanken kittlar mig. Tänk om vi kunde ge dem detta så att eleverna inte förväntade sig mindre än att bli riktigt omruskade, medkännande, livskänslopåverkade och begära mer av lektionerna. Att de hade höga förväntningar på läraren.

Vi talar ofta om det motsatta. Att vi ska ha höga förväntningar på eleverna. Då vi har det måste vi förstå att de måste bli individuella, för var och en av eleverna, så att vi kan leva upp till ordens betydelse:

”betrakta såsom sannolik(aste) kommande utveckling”

och ge den kommande utveckling den näring som krävs. Höga behöver vi kanske inte ha. Hög anger riktningen uppåt. Jag vet inte om detta ord behövs om vi säger förväntningar? Hursomhelst. Förväntningarna måste hela tiden vara ömsesidiga.

I ordboken samsas ordet förväntning, förvänta, förväntansfull med orden förvärra, förringa och förvägra. Den omvägen ska vi inte ta.

Publicerat i Ordförrådet, Pedagogiska samtal | 1 kommentar