Anne-Marie Körling

De talar skola. Föräldrarna till barnen i barnvagnarna. De diskuterar om skolan de har intill sitt bostadsområde egentligen är så bra. Man har hört saker om skolan. Det dåliga sprider sig i löp. Man letar skola för man vill ju att de egna barnen ska gå i en bra skola.

Barnen i vagnen har napp och snuttefilt. De är små. De är väldigt små.

Jag lyssnar till resonemanget. En av föräldrarna har hört att det vänt och att skolan har ett rykte som är alldeles för gammalt. Det gäller inte längre säger föräldern. Ryktet är gammalt men skolan är inte så dålig som ryktet vill berätta. Föräldern har information från en som arbetar vid skolan. Det verkar som om det vänt i skolan. Det kommer ta lång tid att tvätta bort ryktet om hur dålig skolan är. Så diskuterar föräldrarna vidare under det att tunnelbanan far från en ytterförort in mot Stockholms centrum.

Jag känner egentligen sorg. Rykten är rykten. De får plötsligt fart och slår sig ned, till ro. Och närhelst man för något på tal flammar ryktet upp med glöd och låga. För det finns ju ingen rök utan eld. Det måste ligga någonting i det som sades en gång i tiden.

Jag kliver av där jag ska. Har passerat fem skolor under min resa hem. Jag tänker inte lyssna till berättelser om det som en gång var, elever som inte och skolor som inte, om lärare som inte. Och jag tänker på lärarnas egna berättelser. Skolans berättelser. Och om tystnaden kring det som kan sägas. Om det som pågår. Lektionen som aldrig tog slut för att eleverna vägrade avsluta den.