”I hela mitt liv har mormor varit död”

Postat den 22/10/2020 av Anne-Marie Körling

Läser en liten bok ur Saga-sagor. Den underliga julklappen. Jag är inte helt överens om titeln då jag tycker mer boken handlar om julen och summeringen av tiden som gått mellan två jular. Att barnets tankar förändras.

Det är en liten bok som visar hur ett barn tänker. Jag blir påmind om det jag själv tänkte som barn. Att människor man berättade om var döda och att jag aldrig träffat dem. Min farfar var död och min farmor var död. De var liksom döda i hela mitt liv. Jag sa inget om de här tankarna. Men jag vet att jag undrade om varför de inte hann träffa mig och jag dem.

Saga tänker:

”Saga är osäker på om jultomten verkligen finns. Visserligen såg hon honom förra julen, det gjorde hon. Men bara för att tomten fanns förra året behöver han inte finnas i år. Ett av morfars får, som fanns förra året, finns inte längre. Och Sagas mormor, som fanns när mamma var liten, finns inte heller. Bara på ett fotografi hos morfar. Även en jultomte måste väl kunna dö, tänker Saga.

När bilen lämnar Solrosvägen ser Saga några snöflingor singla ned mot marken. Det snöar bara lite först. Sedan mer. Därefter kommer det så mycket snö att skogen, luften och hela världen blir var. 

– Tack snälla tomten, viskar Saga. Nu vet jag att du fortfarande finns.”

Väl hos morfar får Saga veta lite om mormor. Hon har ju varit död i hela Sagas liv. Berättelsen om mormor sipprar fram, är inte utförlig, utan minnet av mormor kommer fram lite då och då. Det är inte någon egentlig sorg att prata om mormor för sorgen har lagt sig till livet och ingår där som allt annat. Morfar berättar om mormor:

– Du vet väl att det var mormor som lärde mig att baka? Äkta smör ska det vara i degen. Och alltid en skvätt grädde. Då blir bröden saftiga och goda.

Och genom morfar kommer också Saga att en dag komma ihåg att bullarna ska bakas med äkta smör och en skvätt grädde. En sak mormor lärde ut och som morfar för vidare.

Senare i berättelsen smakar man på morfars smöriga kakor. Texten vävs samman.

Ja, läs den lilla sagan och njut av de dörrar som öppnar sig till din barndom. För vuxna mår bra av att läsa barn- och ungdomsböcker.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Ljud och slummer
  2. Spanska sjukan i ungdomsboken
  3. Att lyssna till sagan om dagens land- och sjöväder
Publicerat i Barns sorg är randig, Högläsning, Känslor, Synligt läsande, Väck läshungern | Etiketter , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för ”I hela mitt liv har mormor varit död”

Alex Schulman beskriver högläsningen

Postat den 20/10/2020 av Anne-Marie Körling

Jag läser nu Alex Schulman Överlevarna. Ibland får bokens innehåll mig att flämta och bli stilla, ofta i skräck för att barnen inte ska fara illa.

Jag vill dela det Schulman skriver om när mamma ibland läser högt:

men snart gick han till föräldrarna, och hans bröder närmade sig också från olika håll på gården, för ibland hände det, efter siestan, att mamma hade högläsning för barnen.

På en filt i trädgården om det var bra väder, eller i kökssoffan framför kaminen om det regnade, satt barnen tysta och lyssnade när mamma läste ur de gamla klassikerna, böckerna som hon tyckte att barnen skulle kunna.

Och det var bara mammas röst, det fanns inget annat, och hon drog sin lediga hand genom håret på något barn, och ju längre stunden gick desto närmare kom pojkarna sin mamma, och mot slutet var det som att de satt ihop, man visste inte var ett barn slutade och det andra tog vid.

När hon kommit till slutet av ett kapitel slog hon ihop boken med en smäll framför näsan på något av barnen och alla skrek förtjust.

Alex Schulman (2020) Överlevarna, sid 32

Grabba en bok och högläs! Högläs detta stycke för en vän där du är, för eleverna i ett klassrum, för kollegorna i ett lärarrum. Innehållsrik är texten. Några få minuter som gör avtryck.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Läser GLÖM MIG av Alex Schulman
  2. Alex Schulmans generösa närvaro
  3. Samtalet och kommunikationen som lär mig
Publicerat i Högläsning, Litteratur och läsning | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Alex Schulman beskriver högläsningen

Vem tar hand om klassrummet?

Postat den 20/10/2020 av Anne-Marie Körling

Då jag fick utbildning på Nya Zeeland var klassrummet en del av innehållen. Då förstod jag inte betydelsen av att forma ett pedagogiskt klassrum utan tänkte mera att klassrummet skulle se inbjudande ut och välkomna eleverna in i gemenskapen. Jag har alltid varit mån om hur klassrummet inbjuder och att det ska upplevas som ett rum för både lärare och elever. Frågor jag alltid ställer mig är

  • vill jag vara elev här?
  • kan jag undervisa på flera ställen här?
  • hur är klassrummet organiserat?
  • var finns pennor, papper, saxar, linjaler, hålslagare, häftapparater och dylikt?
  • främjar klassrumsmöbleringen det språkutvecklande arbetssättet?
  • främjar klassrumsmöbleringen det elevcentrerade perspektivet?
  • hur syns elevarbeten och med vilken omsorg?

Skolan ska främja varje elevs utveckling. Eleven ska få utveckla sina kunskaper, få lära sig och få känna tilltro till sin förmåga. Eleven ska få vara den eleven är och mötas av respekt och omtanke. Rummet ska möjliggöra, förstärka, synliggöra och främja. Ja, det är så jag tänker då jag kliver in i ett klassrum som lärare. Inte sällan är det frågor om ansvarstagande jag undrar över. Hur kan eleverna ges ansvar i rummet?

När jag sedan undervisar noterar jag den tid då jag inte undervisar. Då jag letar efter något som en elev behöver, då jag ska få något att fungera som inte fungerar, då jag ber eleverna göra något som rummet inte underhåller utan gör att jag måste dra tillbaka en möjlighet för dem att interagera.

Jag har öppnat många skåp i klassrum. I klassrum som ingen tar hand om eftersom det är många lärare som samsas om dem och att tiden inte finns för läraren att ägna klassrummet tid. Varje klassrum har stora skåp och man tänker sig att ”där finns allt” av förbruksmaterial men icke. Skåpen är tomma. Någon liten pappershög går att finna och bland dem några linjaler, några trasiga, samt några omhändertagna sudd och använda pennor. Då tänker jag på klassrummen jag besökte i Oregon. Lärarna fick material i ordnade former och utan att själv behöva ägna tid åt det ett klassrum måste vara utrustat med.

Lärarens tid?

Lärarens tid är också en fråga för klassrummet. När läraren inte hinner och rasterna inte är raster då drabbas rummet också. Att lärare måste ägna tid åt saker och ting som borde vara självklara så försvinner också viktig tid för både elever och lärare att ägna sig åt undervisningen. Hur förstår vi betydelsen av ett klassrum?

Jag minns ett klassrum. Noga ordnat av läraren. En dag skulle en efterlängtad interaktiv whiteboard sättas upp på väggen. När läraren gick hem för dagen skulle man göra arbetet. På morgonen då läraren kom in i klassrummet fanns den interaktiva whiteboarden. Den var slarvigt uppsatt över den whiteboard läraren och eleverna dagligen skrev på. Det fanns ingen fråga om var en ny tavla skulle sättas upp eller hur. Bara att. Man hade inte heller pedagogiskt diskuterat möjligheterna att sätta tavlan på en annan plats. Av tradition satte man den längst fram och över något annat. Läraren behövde nu blädderblock och blädderblocksställ men sådana ansågs utdöda och obehövliga. Från källaren hittades ett skrangligt blädderblocksställ och så fick det problemet lösas. Att blädderblocksstället föll ihop lite då och då … en bild av hur bristen av klassrumsmedvetenhet kan uttryckas. Inte lärarens utan hela skolans. Hur ser vi på klassrummen?

När jag läser Skolverkets checklista för ett språkutvecklande arbetssätt ser jag också hur klassrummet måste bidra till förverkligandet av denna checklista. Klassrummet måste synliggöra att det främjar eleverna att samspela och interagera med undervisningens innehåll, dvs, ett elevcentrerat perspektiv. Detta perspektiv betyder inte att eleverna inte är ledda av en lärare utan att deras lärande står i centrum i både takt och miljö. Eleverna är inte övergivna till självständiga arbeten utan är i ett rum som främjar läroplan och lärande samt den gemenskap som kommer då vi delar innehåll med varandra.

Jag återkommer,

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

 

 

 

 

 

 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Tomas Tranströmer om klassrummet
  2. Klassrummet – en pedagogisk livsmiljö
  3. Klassrummet är ett pedagogiskt rum
Publicerat i Undervisningen | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Vem tar hand om klassrummet?

Skolans något förhöjda betydelse under pandemin

Postat den 27/09/2020 av Anne-Marie Körling

 

Det blev ett annat samtal om skolans betydelse då samhället stod inför pandemin. Det nedsläckta samhället var inte helt stängt. Skolorna var fortsatt öppna. Skolan var plötsligt i fokus på ett helt annat sätt än tidigare. Skolan ansågs vara så viktig och betydelsefull för barn och unga och det skrevs och pratades om detta. Det är självklart att det påverkar hur vi som arbetar på skolan: rektorer, lärare och elever är i krisens ljus viktiga och skolan en plats som måste vara öppen. Eleverna hade en enda plats där de fortsatt kunde mötas och där samhället fortsatte vara en öppen plats trots all nedsläckning.

Kanske är detta något som påverkat resultaten till det bättre. Jag funderar i banorna att när något ges värde som uppstår värde.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. En elev berättade …
  2. Min pappas närvaro och skolans betydelse
  3. Skolans produktionstanke – industrialismens grundtanke
Publicerat i Värdegrunden | Kommentarer inaktiverade för Skolans något förhöjda betydelse under pandemin

Var är böckerna och tiden att läsa i ett svenskt klassrum?

Postat den 22/09/2020 av Anne-Marie Körling

Vi säger att vi vill att barn och unga ska läsa. Vi ska främja deras lust att läsa. Vi ska verka för att attityder till böcker blir gott. Vi ska se till att barn också väljer en bok ibland och någon digital aktivitet en annan. Boken som flämtar ska konkurrera med så mycket annat. Bokläsandet är en av de fritidssysselsättningar som minskat kraftigast under åren 2007 och 2018. Det är illa. Och pojkarna … ja, de läser mindre än flickorna. Men skillnaden är inte så stor. Men det är skillnad. Så främja läsandet med att se till att det finns böcker. Skolbiblioteken i centrum. Utbytta och nya böcker i väntrummet hos skolsköterskan. Rektorns namn och vilken bok rektorn läser. Fritidspersonalens bokval denna vecka. Vi läser för att vi är i skolan. Och eleverna läser för att vi har böckerna i skolan. De läser för att vi ger dem tiden att läsa. Vi underhåller därmed läsningen. Men inte hinns det med. Tröskeln till läsandet och tiden att läsa på är hög. Och den som inte har hittat sin bok och inte har den där vanan att strosa omkring i ett bibliotek och ana att boken för just mig finns där är nästintill omöjlig. Att skapa en läsande skola börjar med att vara generös. Ge böckerna en plats. Behandla böckerna med värdighet. Ge böckerna värde. Visa eleverna att läsförmågan öppnar för det läsande som de knappt kan vara utan.

Men var är böckerna i klassrummen? De lyser med sin frånvaro. Den engelska läsfrämjaren Adain Chambers talade om att varje klassrum skulle innehålla 500 böcker. Denna underbara tanke. I en del klassrum är det ett faktum. Men det är i andra länder. I ett land som producerar så fantastisk barn-och ungdomslitteratur vore det en tanke att också hos oss är klassrummen välfyllda med böcker. Vi har ett av världens största barnbokspris i Astrid Lindgrens anda. Varje klassrum skulle andas denna tanke. Ordnade böcker i bokhyllor som gör allt annat än dammar. Frontade titlar på hyllor som gav boken ett ansikte. Lärare som läser både högt och för sig själva i klassrum där barn och unga läser för att det finns rikt med tid att läsa i ett svenska klassrum.

Vad önskar jag – förutom de 500 böckerna – 

  • en daglig dos böcker, om minst tio, bilderböcker, fakta och skönlitteratur som kommer in i klassrummet varje dag, byts ut varje dag, och att läraren och bibliotekarien säkerställer att böcker inte längre betraktas som något gammalt och trist
  • att läraren läser högt inledningsvis och avslutningsvis – det kan räcka med 2 min högläsning för att väcka intresse för boken och avslutar lektionen med att högläsa 2 minuter ur en annan bok
  • rikt med tid att läsa på, varje dag, varje dag, varje dag. Inte tjugo minuter. Utan en hel timme. För dem som vill och kan och för att möjliggöra för de som ännu inte kan koncentrera sig på att läsa. Här gäller anpassning och utmaning. Men timmen den är vikt åt läsning.
  • att lästiden inte betraktas som en möjlighet för läraren att göra annat eftersom läsningen behöver stöd ibland, lärarens nyfikenhet andra gånger och att läraren agerar läsare så att eleverna ser att aktiviteten att läsa är något som läraren tycker om (jag brukar använda lässtunden till att sitta ner med elever och lyssna till deras läsning. Jag lyssnar till alla elever och under en vecka har varje elev i klassrummet läst tillsammans med mig. Det gör jag oavsett årskurs.).

Hej HOPP kära läsare.

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Ta hand om böckerna
  2. Några elever kan inte läsa – var är det gemensamma åtgärdsprogrammet?
  3. Den mest underbara berättelsen om att läsa böcker
Publicerat i Lässtrategier, Synligt läsande, Väck läshungern | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Var är böckerna och tiden att läsa i ett svenskt klassrum?

En skola presenterar sig och så undervisningen i den

Postat den 22/09/2020 av Anne-Marie Körling

Idag besökte jag en skola. Detta såg/upplevde jag:

  • det första man möter då man kliver in på skolan är ett grönt väl tilltaget ”rum” med en vägg med björkar och fågelsång i högtalare
  • eleverna hälsade vänligt på mig
  • lärarna hälsade vänligt på mig
  • lärarnas personalrum stort och rymligt, avdelat med gardiner, olika hörnor att sitta ner vid
  • ordningsreglerna var få
  • ordningsreglerna var skrivna på färgade, nedtonade papper
  • alla uppsatta papper var ordentligt uppsatta, inga papper med skador
  • inget klotter eller förstörelse
  • inget skräp på golvet
  • färgglada papperskorgar
  • biblioteket i skolans mitt
  • biblioteket gick att se från olika våningar
  • i matsalen får man provsmaka maten om man önskar – för att minska matsvinnet
  • lärarnas arbetsrum stora, luftiga och ordenliga skrivbord
  • elever var inomhus under rasterna och det fanns många ställen att sitta på
  • hade ett samtal med en vikarie som inget hellre ville än att jobba på skolan, vikarien hade arbetat där i många, många år men kom nu som vikarie 71 år gammal
  • vänliga samtal mellan lärare och elever på rasterna
  • Elevfrågor om hur jag mår och vem jag är
  • På skärmen vid vaktmästeriet läser jag vaktmästarens dagliga visdomsord.
  • Toaletter som toaletter ska vara

Vad upplevde jag då jag undervisade på högstadiet:

  • elever anpassade sitt språk så att samtalet kunde genomföras på ett generöst sätt
  • under undervisningen ställde eleverna kloka och analytiska frågor
  • några elever visade att de ville hjälpa till om jag fick problem
  • samtliga elever deltog i undervisningens fokus
  • under textsamtalet kom flera olika sätt att förstå texten fram
  • under textsamtalet kunde eleverna diskutera texten på olika sätt
  • vid samtal skillnad på tal-och skriftspråk gav eleverna exempel på hur man använder tal och skrift. Och om man ska använda talspråket måste man tydligt visa det. I löpande text kan man inte använda talspråk.
  • eleverna läste med mig och med intonation

 

  • och så mycket mer …

Så kan skola också vara. 

Jag tackar alla lärare för kloka frågor, varmt och generöst deltagande och för återkopplingar och fördjupningar av undervisningens uppbyggnad, dragningskraft och eftertankar.

 

Jag måste bara skriva detta för skolan är så mycket mer än det som sägs om den!

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. En modell hur att presentera sig som lärare: En svensklärare presenterar sig!
  2. Knacka på! Att störa den känsliga undervisningen!
  3. Min fråga – Är dagens skola en skola i tiden?
Publicerat i Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal | Etiketter , , | 2 kommentarer

Lärarens tidsbrist: Arbetet att få en häftapparat

Postat den 09/09/2020 av Anne-Marie Körling

 

Det är sällan vi pratar om all tid som går åt till det vi inte borde behöva lägga tid på. Jag minns när jag kom till en skola. Jag behövde en häftapparat. Jag frågade kollegorna om jag fick låna deras, och ja det fick jag, men de var angelägna om att jag lämnade den tillbaka omgående. En lärare behöver en häftapparat.

Jag saknade en häftapparat. Nu är det en enkel sak att ta med mig en hemifrån. Men eftersom jag satt igång den här cirkusen med häftapparaten ville jag följa processen. Detta var vad som hände. För min lilla undersökning daterade jag när jag behövde en häftapparat och att mitt behov orsakade en del oro hos mina kollegor. De ville inte förlora sin häftapparat. Senare kunde jag förstå deras oro:

  • jag behövde en häftapparat
  • jag började låna av mina kollegor
  • mina kollegor vakade över sina häftapparater
  • jag ville beställa en egen häftapparat
  • en av kollegorna hjälpte mig att beställa
  • vi var nu två kollegor som beställde en häftapparat
  • vi mejlade iväg beställningen till samordnaren av beställningar
  • det gick en vecka då samordnaren återkom till min kollega
  • kollegan sökte upp mig: jag var tvungen att fylla i vilken färg jag önskade
  • jag sa att det inte spelade någon roll – det var själva funktionen jag behövde
  • kollegan skickade svaret till samordnaren
  • efter några dagar kom ytterligare en fråga/påstående om häftapparaten – den var för dyr och jag måste beställa en billigare
  • Kollegan kom och frågade mig – nu var det minst sagt besvärligt att hon hade fått stå för svar och kontakt – jag ursäktade mig – men nu var också kollegan intresserad av hur svårt och hur lång tid det kunde ta innan jag fick en häftapparat.
  • Vi pratade lite om vad vi använder tiden till och jag sa att jag vill nog följa det här vägen ut.
  • Jag sa också att jag kunde tänka mig att köpa en för egna pengar men jag ville följa gången
  • Vi letade därför i katalogen efter en billigare häftapparat – skillnaden var 40 kronor – och fann en som vi inte trodde så mycket på, den var en aning för billig för att hålla för ett lärararbete
  • Vi beställde den vi tvivlade på. Den kostade 29.90 samt moms.
  • Vi skickade iväg vår order till samordnaren.
  • Samordnaren skrev tillbaka och sa att nu såg det hela bra ut.
  • Det gick en vecka.
  • Det gick ytterligare en vecka.
  • Jag lånade mina kollegors häftapparater.
  • Jag fick min häftapparat efter sex veckor.
  • Jag var mycket rädd om min häftapparat och förstod med ens varför kollegorna var så noga med att få tillbaka det de lånade ut.

Det här kan synas lite löjligt. Men inte sällan innehåller en lärares arbete också detta. Det är mycket praktiska hinder i en lärares arbete. Pennor till eleverna har inte kommit eller så har de kommit bort. Läraren väntar på nya pennor. Eleverna väntar också. Kopiatorn som går het på skolorna tröttnar lite då och då och lärare river håret och får hjärtklappning när det de behöver sitter fast i papperstrasslet. På en skola skola jag häfta ihop några saker inför ett möte. Av sex häftapparater saknades klamrar i fem.

Skåp i klassrummen borde vara fyllda av allehanda saker för det praktiska arbetet. Det är något som borde komma med varje klassrum. Olika storlekar papper, olika sorters pennor, linjaler och sudd, saxar och skrivböcker. Som vikarie kan man springa runt och leta istället för att planera undervisningen.

Det borde finnas en lista på varje skåp i klassrummet:

I detta skåp finns:

  • papper
  • pennor
  • färgpennor
  • häftapparat
  • tejp
  • lim
  • kortlek
  • tärningar
  • A3papper
  • A4papper
  • A5papper
  • osv …

Initialt kan detta tyckas vara en liten fråga. Men när man följer en lärares arbete så ser man snart att det inte är det. Det är vardagliga hinder, ett efter ett,  som försätter läraren i svårigheter och gör att läraren måste lösa små uppkomna problem. Dessa tar tid.

Hej HOPP skolan!
Anne-Marie Körling 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Att lära sig är inte att få en räkmacka
  2. Girighet och generositet: Att lägga ned en skola och att få gå i en skola
  3. Läsa för att få en pappa
Publicerat i Anpassning, Undervisningen, Utbilda i ordning och reda, Verkligheten | Etiketter , | 1 kommentar