Rätt väder för utvecklingssamtalet

Postat den 08/09/2020 av Anne-Marie Körling

Jag hade iordningställt bordet med elevens arbeten och gjort det fint för att ta emot föräldrar och elev till terminens utvecklingssamtal. Eleven tillhör de glada och positiva och som alltid gör allt och lite till. In kommer eleven. In kommer föräldrarna. De skakar regnet av sig. Paraplyerna frågar de om. Kan de stå i korridoren?

Eleven slår sig ner mellan föräldrarna. Allt det glada är som bortblåst. Eleven är tyst. Nickar lite. Svarar fåordigt.

Jag blir lite förvirrad. Var är eleven jag känner igen. Jag frågar:

– Hur känner du inför det här mötet?

Eleven tittar på mig.

– I det här vädret kan man inte vara glad. Så jag är inte glad. Det regnar.

Hej HOPP!

Anne-Marie 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Sms och gensvar
  2. När eleven går igenom en skilsmässa
  3. Utvecklingssamtalet: Summeringen och avslutning i mellanstadiet
Publicerat i Anpassning, Föräldramötet, Pedagogiska samtal, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Rätt väder för utvecklingssamtalet

Vad behöver undervisningen?

Postat den 08/09/2020 av Anne-Marie Körling

Johan Unenge illustrerar boken om Hörseln.

Jag brukar fundera över hinder och förutsättningar för undervisningen. Det är undervisningen som är i fokus och det är genom undervisningen eleverna får lära sig.

För att undervisningen ska fungera krävs:

  • tid att förbereda; innehåll, variation av frågor, textval …
  • raster och fikapauser utan arbetsuppgifter
  • att undervisningen fredas då den pågår
  • att saker och ting finns på plats
  • att kopiatorn fungerar
  • att tekniken fungerar i klassrummet
  • att inga uppgifter ges läraren i all hast
  • att klassrummet är i ordning, stolar nedställda, bänkar iordning
  • att det är vädrat
  • att det finns gardiner som gör att rummet går att mörklägga
  • mikrostunder då läraren ger sig själv tid att studera det som pågår i klassrummet
  • att de som arbetar som resurser bidrar med visat intresse och fokus och riktar sig mot undervisningen och därmed lockar eleven genom att låna ut intresse och fokus
  • efterarbete och analys av elevernas lärande och undervisningens utveckling

För att underhålla undervisningen kräver den

  • att läraren får frågor om undervisningens innehåll
  • att läraren får frågor om vad som utgör hinder för undervisningen?
  • att läraren får frågor om vad som fungerar i undervisningen?
  • att lärarens arbete omsluts av förståelse för att lärararbetet både är kognitivt och känslomässigt utmanande
  • att läraren får tid att beskriva undervisningen och dela den med andra undervisande lärare
  • förståelse för att undervisningen byggs upp – det man ser vid en lektion inte är möjligt att utvärdera utan att lektion efter lektion byggs upp som ett pärlhalsband. Värdegrunden är dock daglig.
  • Att skolan är nyfiken på det som sker av lärande mellan lärare och elever.
  • Att skolan får ett språk som möjliggör för lärare och skola att beskriva det som sker i skolan.

Jag återkommer… jag menar att vårt fokus ska ligga på undervisningen och hur den främjas och väcker vår nyfikenhet.

Hej HOPP!

Anne-Marie

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Om eget arbete till pågående undervisning i klassrummet
  2. Fråga inte vad eleverna lärde sig – fråga vad undervisningen gav
  3. Ensam lärare i klassrummet längst bort och de tysta kunskaperna därinne
Publicerat i Undervisningen | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för Vad behöver undervisningen?

Några elever kan inte läsa – var är det gemensamma åtgärdsprogrammet?

Postat den 07/09/2020 av Anne-Marie Körling

I varje klass finns det de elever som inte kan läsa. Det är inte ovanligt men borde vara ovanligt. I svensk skola går elever, med skolplikt i tio år, för att få lära sig. De som inte kan läsa kommer under skoltiden få det allt svårare. Att inte kunna läsa betyder att allt som ska göras i skolan inte kan bli gjort. Att skriva blir också svårt. Att lösa problem i matematiken likaså. När en lärare upptäcker att en elev inte kan läsa måste åtgärderna komma omedelbart. Det kan inte vara upp till varje lärare att hitta lösningar inom ramen för sin undervisning. Det behövs en plan av åtgärder. En insats värd namnet. Det är inte en hemuppgift. Även om eleverna mår bra av att läsa en stund varje dag därhemma så är det inte föräldern som ska kunna utbilda barnet i läskunnigheten.

Ofta låter man elever som inte kan läsa få uppdrag att läsa hemma. Under loven ger man eleverna ett tiotal böcker att utbilda sig i genom att läsa trots att de just kämpar med att läsa. Jag har haft elever vid mitt köksbord som stumma tittat på kraven vad de ska läsa för att förbättra sin läsförmåga. Jag har tröstat gråtande föräldrar som varje kväll bråkar med sina barn om att läsa en kvart trots att just läsningen en kvart är något av det svåraste.

Naturligt vore att det pedagogiska arbetet i klassrummet, i skolan, i skolbiblioteket och att man med samlade lärarkrafter får ta itu med det som behövs i varje klassrum. Hur skulle det se ut med ett åtgärdsprogram där lärare vet vad det finns att tillgå och resurser och hur snart skolan kommer igång med dessa. Skolbibliotekarien kan främja läsning och ”bild”ning både för läsrädda elever som läsvana elever genom att anpassa med böcker som väcker intresse och nyfikenhet. Böcker som lockar in och inte gör det svårt för eleven att läsa. Rektors överblick. Specialpedagogens tillförande perspektiv. Men ett ickedömande förhållningssätt där läraren inte känner sig som världens sämsta och eleven ytterligare får känna av hur det är att inte kunna.

Jag efterlyser ett åtgärdsprogram som tydligt visar vad skolan gör när man upptäcker att eleven inte kan läsa, dvs, den samlade kompetensen som gör det möjligt för eleven att få lära sig. Varje dag i skolan är besvärlig för de elever som inte kan. Varje dag känner de av sin oförmåga och lusten att lära blir tvärtom ett gnissel och gissel.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Det man kan läsa själv och det man inte kan får man lyssna till
  2. Det var lästider det! Om att läsa eller inte läsa!
  3. Vi fortsätter läsa, läsa och läsa
Publicerat i Lärande, Läxor, Om jag vore rektor, Skolrättigheter | Etiketter , , | 2 kommentarer

Lektionen som utvecklades till ett tema

Postat den 05/09/2020 av Anne-Marie Körling

För många år sedan arbetade jag tillsammans med mina elever runt ett tema ”broar”. Det var samma år som man i Sverige hade påbörjat arbetet att bygga Högakustenbron. Det var till en början inte tänkt att bli ett tema men elevernas aktiviteter och frågor utvecklades till ett tema. Ett tema kan uppstå då elevernas engagemang tas tillvara och att läraren får möjlighet att bygga undervisningen utifrån upptäckter i klassrummet. Inom detta tema utvecklades såväl:

  • ämnet bild (rita, måla, konstruera, klippa)
  • ämnet teknik (konstruera, grubbla, utvärdera)
  • ämnet matematik (längsta, högsta, kortaste, äldsta, arbetstid)
  • ämnet svenska (samtala, högläsa, läsa, berätta, skriva olika former av texter, förklarande text, berättande text och listskrivning)
  • ämnet samhällskunskap (broar och kommunikationsmedel, resor, hur man reser, infrastruktur, symboliskt brobygge mellan människor )
  • ämnet geografi (på vilken plats, broar i världen, förutsättningar, jordmån och fauna, geografiska namn – Upplands-Bro etc)
  • ämnet religion (föreställningar om broar, bron som symbol)

Temat utvecklades genom samspelet med elevernas frågor och engagemang. Det här var många år sedan och jag lärde mig mycket om temaarbetets uppkomst och elevernas möjlighet att på riktigt påverka och medverka till innehållet i undervisningen. Detta möjliggjorde att lita på temats kraft och undervisningens bläckfiskarmar. Jag kunde omsluta många olika ämnesområden i temat och skapa variation och kunskapande processer. Jag talade sällan om ämnen utan verkade för att de både räknade och konstruerade utan att för den skull förstå det som att de nu hade matematik. Ofta såg jag också att många som inte kunde i den ämnesspecifika undervisningen mycket väl kunde i den temaorienterade. Det gav mig också en möjlighet att differentiera undervisningens innehåll och skapa ämnesområden i klassrummet. Eleverna kunde arbeta utifrån helheten och skapa lärande genom delarna. De fick också samtala med varandra om det de upptäckte och det de lärde sig.

Jag noterade engagemang och skrev ner elevernas frågor. Nästa dag kunde jag bygga undervisningen utifrån något som kommit upp dagen innan. Så här kunde frågorna se ut (årskurs två):

  • Varför bygger man broar?
  • Vem hittade på att det skulle heta bro?
  • Var börjar man bygga en bro?
  • Måste man prata med dom på andra sidan om man får bygga en bro?
  • Vem vågar gå först på bron?
  • Bygger man bara broar över vatten?
  • Är en brygga en bro?

Elevernas erfarenheter utvecklas i samspel med innehållet

Eleverna hade också olika erfarenheter av broar. Jag noterade och antecknade. Över tid kom erfarenheterna bli fler. Därför är det betydelsefullt att återkomma till frågan vad eleverna ser och uppfattar av det vi undersöker i skolan.

Det handlade om att eleverna börjat fundera över vad en bro kunde vara och att en planka över en vattenpöl kunde vara en slags bro.

– Men slarvig för man har inte byggt den.

  • Jag har åkt över en bro.
  • Jag har gått över en bro som hängde.
  • Det finns broar som har gått sönder.
  • Man kan säga att regnbågen är en bro för den börjar och slutar på olika platser.
  • Broar kan vara jättelånga och jättekorta.
  • När vi gick i skogen hade någon lagt en planka över en vattenpöl. Är det en bro?

Frågorna uppstår också utifrån kunskapsbildningen. Nya frågor uppstår. De ska välkomnas. Nya frågor berättar att eleverna börjar lägga samman sina bilder och kunskaper och därför uppstår nya frågor. Dessa frågor är mycket viktiga och ska ses som lärande och nyfikenhet vilka bottnar i de kunskaper eleven nu processar.

  • Vad tål en bro?
  • Hur bygger man egentligen en bro?

Eftersom innehållet engagerade eleverna letade jag efter böcker som jag kunde högläsa för dem. En av de böcker vi ofta återkom till var berättelsen På andra sidan ån  samt Viktor bygger en bro:

I ämnet bild ritade vi broar. Det blev olika sorters broar och olika situationer där broar byggdes och användes. En elev ritade en bro. På bron stod ett litet barn. På var sin sida om brofästet stod mamman och pappan. Från båda hållen ropade man ”kom, kom”. Barnet stod i mitten av bron och skrek ”Hjälp!”. Men den bilden kom hela barnets situation i dagern och när föräldrarna såg bilden förstod de hur barnets slets mellan föräldrarna. De kände båda ömhet för sitt barn och förstod bilden som en del av barnets berättelse. Så kan det också bli.

Hur är det möjligt att bygga undervisning:

När jag började som lärare fanns det att samla ihop information om vad man ville göra för undervisning, genomföra den och analysera och följa upp. Jag anser att om skolan ska utvecklas och lärarnas profession möjliggöras måste sådan tid ges och tilltro till undervisningen betydelse stärkas. Jag hade andra hinder än tidsmässiga och det rörde främst att göra samma sak som alla andra lärare. Att våra teman var gemensamma. Men det handlade om en pedagogisk omsorg om att alla elever skulle få möta liknande innehåll. Jag gjorde därför också de vi gemensamt gjorde vid skolan. Det fanns en viss frihet att utveckla skolans innehåll och så måste det också vara idag.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling 

som alldeles nyss läste detta abstrakt BROAR, BÖCKER, BARN:

 

 

 


Inlägg som berör samma teman:

  2. Några fotografier ut mitt arkiv
  3. Broviss!
Publicerat i Föreläsningar jag ger, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Undervisningen | Etiketter , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Lektionen som utvecklades till ett tema

I dessa tider av isolering

Postat den 03/09/2020 av Anne-Marie Körling

Jag har alltid tittat in i den lilla världen. Jag kan förundras över det som är men som jag springer förbi. Jag har ett oändligt tålamod med att ge mig tid att tänka. Särskilt om det är trassligt. När den röda tråden är försvunnen och allt är huller om buller. Isoleringen kan gnaga sig in. En längtan kan tvingas att hållas tillbaka. Jag bläddrar ofta i böcker. Dimper ner på sidan 58 och därefter i den ordningen som böckerna själva kommer fram till. På sidan 378 i Bodil Malmstens Samlade dikter läser jag strofen:

”Jag fryser fast mellan skrivbordet och diskmaskinen. Isolering.”

Anne-Marie

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Bokhandeln
  2. Högarna. De växer med åren.
  3. Tessa Hadley: ”Huset var fullt av barnböcker”
Publicerat i Skriver om ditt och datt | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för I dessa tider av isolering

Nudging och knackning – att möjliggöra och förgöra

Postat den 03/09/2020 av Anne-Marie Körling

Detta med att putta i rätt riktning – nudging.

Detta med att påminna om bristerna – knackning.

 

Jag tänker så här:

Nudging. Ett ord som kom för några år sedan. Ett ord som ska vara positivt. På svenska översätter vi det till puffning. Jag tycker det engelska ordet är mer varsamt. Man ”puttar” försiktigt och envist åt rätt håll. Det är alltså inte tillrättavisningar utan mer som att öppna en möjlighet. Jag brukar tänka att undervisningsförändringar kan byggas upp så. Ett okänt fönster öppnas lite på glänt. Läraren gör på ett nytt sätt. Undervisningen ger andra möjligheter för eleverna. De lär sig genom att de puttas åt rätt håll. Detta håll handlar om att få bli mer delaktig, mer involverad, mer engagerad och att läraren visar att just det är välkomnat.

Nudging, som betyder ett slags försiktigt puttande åt rätt håll, är en medvetenhet om puttandet. Någon puttar på och har förmågan och ansvaret att göra så. Den som puttar på anpassar sig och tänker hur själva puttandet kan se ut och på vilket sätt det blir just positivt. Den rätta riktningen måste vara välgrundad och genomtänkt innan man påbörjar detta puttande.

Jag tänker alltid i termer av att verka för det som är men att just där också öppna ett okänt fönster. Ett fönster som släpper in ny luft, som öppnas upp till något okänt, något annat sätt att tänka, ett fönster som kan befinna sig lite varsomhelst.

Knackningarna 

Motsatsen till nudging är det knackandet som berättar något om att man inte riktigt har klarat av det man ska. Ett knackande som kanske är lika försiktigt men som över tid upplevs som allt hårdare mot den man är. Knackandet är inflikade ord som förtar det som var bra och ansätter det med smågrus och en aning av tvivel. Tvivel på den egna förmågan, tvivel på att man blir förstådd, tvivel på sin tillhörighet, tvivel på sina matematikkunskaper eller sin förmåga att skriva. Knackningarna som förefaller oskyldiga men som inte upplevs så. Eller knackningar som inte alls är vänliga utan tvärtom inlindade med undertoner av att du ska inte tro att du är något.

Ja, jag tänker och funderar. Du får gärna tänka tillsammans med mig.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Lektionsförslag: Skriva efter en modell
  2. Stockholm läser August Strindberg En dåres försvarstal
  3. Vända och vrida på saker och ting
Publicerat i Kollegialt lärande, Kommunikationen, konflikthantering i skolan, Konsultation av något slag, Om jag vore rektor, Ordförrådet, Pedagogiska samtal, Utbilda i ordning och reda | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för Nudging och knackning – att möjliggöra och förgöra

Till lärarkollegorna i Borås

Postat den 03/09/2020 av Anne-Marie Körling

Hej kära lärarkollegor i Borås.

Jag vet att ni idag är inne på bloggen och studerar undervisningsidéer.

Ni är alltid välkomna att skriva en rad, fråga, undra, tänka tillsammans med mig.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Asker kommune
  2. Lilla Adolf Fredriks skola – här får ni skriva, fråga, undra och utveckla
  3. Björngårdsskolan i Stockholm
Publicerat i Kollegialt lärande, Kommunikationen | Kommentarer inaktiverade för Till lärarkollegorna i Borås