Klädkod Skolinspektion – mer av värdegrundens kod

Postat den 17/12/2012 av Anne-Marie Körling

Detta är sökord till min blogg. Jag läser den på två sätt.

  1. Hur ska man vara klädd som lärare då man har Skolinspektionen på besök?
  2. Hur ska Skolinspektionens inspektörer vara klädda då de är på inspektion?

Frågorna roar mig. Om det är så att Skolinspektionen är på besök vid skolan tänker jag att man som lärare klär sig som man brukar då man arbetar vid en skola. Vi talar egentligen aldrig om lärarens klädsel men när Skolinspektionen kommer börjar vi granska oss själva i sömmarna.

Hur skolinspektörerna är klädda blir en överraskning för skolan. Skolinspektörerna är där med verktyg gemensamma för skolan: Skollag, läroplan och med blick för demokrati och hur skolan kan vara en skola för alla. De har pennor och papper med sig. De klär sedan skolan i en rapport.

Hur att ta emot besök, oavsett vem som besöker skolan, är en viktig pedagogisk fråga anser jag. Jag har besökt mängder av skolor. Om klimatet är välkomnande märks det redan hos eleverna. De frågar vem man är. De håller upp dörrarna. De säger hej. Och då man möter en lärare i korridoren välkomnar de också med ett hej och vem söker du, välkommen hit och behöver du hjälp att hitta, du är välkommen och väntad. Vid en del skolor kan man gå omkring utan att bli uppmärksammad alls. Dessa koder är långt mycket viktigare än klädkoden. Själva värdegrundens kod.

Att möta eleverna är skolans viktigaste möte. Oavsett hur vi  klär oss så klär vi vårt yrke i handling och i ord.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Viktigt råd till alla!
  2. Betydelsen av en lärare på en middag
  3. En slags kommentar: Mer värme, mer hopp, mer av allt!
Publicerat i Kommunikationen, Om jag vore rektor, Pedagogiska miljöer | 1 kommentar

Mörker över Skolsverige

Postat den 17/12/2012 av Anne-Marie Körling

Klockan halv sju är det fortfarande mörkt över Skolsverige. Barn sitter vid sina frukostar och gäspar. Vaktmästaren är på väg till skolan för att öppna den och ställa den i ordning för veckan. Rektor läser några rader ur tidningen och kastar i hast i sig de sista dropparna av morgonkaffet för att sedan bege sig ut i mörkret orienterad mot skolan. Läraren ser ut över tidningen och tänker undervisning. Mammorna och papporna ropar på sina barn att skynda sig – gå och borsta tänderna och lägg ned gympakläder i väskan och du … glöm inte lappen som ska tillbaka till läraren. Tonåringen sover djupt i sängen och längtar efter sovmorgon på schemat.

Det är nattsvart mörker. Jag sträcker mig efter min morgonkopp. Vaknar till orden. Vaknar till kaffet. Lika svart som utanför. Om några timmar är vi i klassrum och i skola. Snart blir det ljust.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Lördagen är horisonten
  2. Lördag och klockan tickar
  3. Gäspande lördag och ett elevgensvar över mitt arbete
Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Mörker över Skolsverige

Om den inre känslan av att kunna läsa

Postat den 16/12/2012 av Anne-Marie Körling

En äldre människa jag känner sa:

– Jag har alltid känt att jag växt av att läsa. Det är en egen tillväxt inom mig. Den upptäckte jag som liten. Den fortsätter jag att uppleva.

Och jag tänker …


Inlägg som berör samma teman:

  1. Upptagen av färgen på boken – om att inte kunna läsa
  2. Krönika – att kunna läsa och att inte kunna läsa
  3. Om att inte kunna läsa och att följa läsutvecklingen
Publicerat i Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Om den inre känslan av att kunna läsa

Pedagogiska frågor om högläsning – att utveckla högläsningen i skolan

Postat den 16/12/2012 av Anne-Marie Körling

För många år sedan gjorde jag en film om högläsning. Till filmen skrev jag ett litet häfte (2006) innehållande tankar om läsning och läsundervisningen samt en mängd frågor att diskutera inom kollegiet – dvs – i pedagogiska samtal och pedagogiskt inre arbete:

Här är frågor rörande högläsning:

  • Vad betyder högläsningen för elevernas självständiga läsning?
  • Hur ser vi på högläsningen i skolan?
  • Hur värderar vi högläsningen i förhållande till självständig läsning?
  • Vad är en lyssnare?
  • Hur lyssnar vi?
  • Vad är det en högläsande lärare gör?
  • Vad skapar högläsning för eleverna? Hur vet vi?
  • Vad kan vi läsa högt?
  • När kan vi göra det?
  • Varför ska vi läsa högt i klassrummet?
  • Om vi slutar med högläsning, varför då? Om inte – varför fortsätter vi?
  • Kan vi börja högläsa?
  • Hur lockar man in eleverna i texterna?
  • Hur skapar muntlighet läsande?
  • Hur vet vi?


 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Läroplan och kursplan rörande läsning – här är frågor att utveckla:
  2. Högläsning i klassrummet – en väg till boken
  3. ”Nej, jag gillar inte högläsning”
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning | 2 kommentarer

Lärare vi minns och återkommer till

Postat den 16/12/2012 av Anne-Marie Körling

 

Vi har kanske en lärare vi ständigt återkommer till, minns. Det kan vara olika saker som gör att vi minns läraren. Men oavsett har läraren gjort något avtryck som vi måste bearbeta. Jag har flera lärare jag minns och som jag återkommer till. De är lärare som på något viss provocerat mig, utmanat mig eller berättat livligt och intressant om just det som läraren är intresserad av. Sitt ämne. Jag minns bildläraren som fick oss att måla, rita och se på konst. Vi skapade kollektiva motiv och vi åkte till Moderna för att se på konst vi inte alls gillade. Många av oss var på museum för första gången med den energiske och konstintresserade bildläraren. Vi skrattade åt konstverk som vi själva trodde oss om att kunna göra. Vi stod länge och tittade på konst där klockor inte hade några visare. Vi stod gapande över en get som hoppat in i ett bildäck. Vi var idel frågor. Den läraren minns jag. Varje gång jag ser på de konstverk den läraren berättat om framskymtar han i min vardag som den som berättade. Jag minns att vi tyckte läraren var lite tokig men han höll oss i sitt bildämne och släppte inte taget om våra bångstyriga pubertetsinfall.

Jag minns en annan lärare som lät oss lyssna till Jesus Christ Superstar och fick oss att diskutera hur det kom sig att man kunde gör en musikal av bibliska texter. Och när jag lyssnar ibland minns jag mina klasskamraters åsikter och jag minns den oändliga tystnad som följde då läraren la på skivan på den mycket känsliga skivspelaren och stiftet letade sig fram till det spår vi skulle få ta del av under lektionen. Vi talade mycket om den här läraren. Ibland var vi med och ibland var vi emot. Idag kan jag se lärarens vilja och förstå henne på ett pedagogiskt sätt. De spår hennes undervisning lämnade efter sig finns fortfarande i mig.

Jag minns min första lärare med oändlig värme. Kanske var det för att skolan kom att betyda så mycket för mig under mina första år. Skolan betydde skolmat, återkommande ritualer, högläsning, bild och teckning, skrivande och en lärare som jag tänkte om som fröken Sol.

Min pappas död och livets hårda verklighet hade satt spår i mig alldeles för tidigt. Skolan blev därför en god plats med varje-dag-ritularer som skapade förförståelse, trygghet och stor nyfikenhet när denna plötslig bröts för något annat. När jag talar om skolan är det kanske den bilden jag bär med mig. Min inre känsla av meningsfullhet och växande.


Inlägg som berör samma teman:

  1. ”Vi pratar alltid om vår gamla lärare”
  2. Lärarkommentarer jag minns
  3. Sagorna vi hörde en gång minns vi i den långa allé som är livet
Publicerat i Barns rättigheter, Klassrummet, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Lärare vi minns och återkommer till

Hur tala om det som hänt?

Postat den 15/12/2012 av Anne-Marie Körling

Hur ska man tala om vansinnesdåd, som den som nu har ägt rum i USA. En skolskjutning?

  • Ta själv reda på fakta – vad har hänt, när, vilka drabbades
  • Fråga barnen/eleverna vad de själva vet
  • Svara sakligt på barnens/elevernas frågor
  • Svara sakligt på det barnen/eleverna frågar om – om och om igen
  • Låt eleverna berätta
  • Lyssna på hur barnen/eleverna förstår
  • Ha koll på egen oro, egna funderingar, sök vara lyssnande och medtänkande
  • Visa att vuxenvärlden är öppen för frågor när som helst
  • Orientera er tillsammans, ta fram kartboken och titta var i världen det som hänt har ägt rum
  • Rita, teckna, måla, lyssna på musik, tänd ljus – känsla av samhörighet är viktig, alltid viktig
  • Högläs folksagor

Och som alltid, skolan är en mötesplats, ta i hand, se in i elevernas ögon, värna varje barn och möt upp.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Frågvisa ungar som frågar samma fråga om och om igen…
  2. Hur vi är med barnen i sorg och verklighet
  3. Som ett ankare i skoldebatten
Publicerat i Barns sorg är randig | Kommentarer inaktiverade för Hur tala om det som hänt?

Att läsa och undervisa: Att läsa kartbok och koppla den till litteraturen

Postat den 15/12/2012 av Anne-Marie Körling

 

En lektion i en skola vid 1900-talets början sa läraren till sina elever:

– Här är världen! Gör en egen resrutt över världen. Ni får hitta på hur ni vill ta er fram, med vilka medel, med att gå, med båt eller om ni kan hitta på ett annat sätt.

Läraren drog därmed ned sin stora världskarta. Det var i skolan en sådan fanns. Det var i skolan man lärde sig om världen. Min pappa som var en liten pojke då skrev en fantastisk berättelse om en resa till Kina. Han var nio år och kartkunskaperna var stora.

Idag läser jag om hur en ung person, oförmögen att lämna sitt land, resa iväg, reste i kartboken. Den blev en bok för äventyret, fantasin och för något som också fanns därutanför det instängda. Författaren berättar i DN om sin Atlasläsning och betydelsen av den. Och intresset som skapades:

”Jag ville bli matros eller forskare, så att jag kunde resa.”

För något år sedan kontaktades jag av en orolig förälder. Läsläsningen hemma gick dåligt. Barnet ville inte läsa. Vände sig ifrån böckerna. Slokade med kroppen och föräldern kände sig tvingande i en annars icketvingande relation. Barnet älskade att läsa kartboken … men är det läsning Anne-Marie?

Jag svarade att kartboksläsning är en mycket komplicerad läsning och att fantasin kring det faktiska en kreativitet jag önskar uppmuntra. Jag sa också att man kan läsa kartboken som läxa och att barnet som läser kommer kunna orientera sig i sin värld. Och att det går att skapa textrelation mellan läxan och kartboken. Om det står en ort, en flod, ett hav, ett bynamn, en gata låta barnet söka upp textens värld i kartbokens faktiska (nja, nu är det en avbild, en karta och det kan också diskuteras).


Inlägg som berör samma teman:

  1. Om att locka till läsning; Det här finns att läsa, lyssna till
  2. Eleverna om sitt lärande – och att inte hitta det man söker
  3. Skolbildande
Publicerat i Källkritik och undervisning, Kommunikationen, Läxor, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Ordförrådet, Redskapen | Kommentarer inaktiverade för Att läsa och undervisa: Att läsa kartbok och koppla den till litteraturen