Barnen! Sorgen över tidningsartiklar och mina tankar

Postat den 15/12/2012 av Anne-Marie Körling

Barnen i ett land där skjutvapen är en rättighet.

Barnen i ett värld där de ska skyddas från allt av eget klättrande, trädkojor och litterära helvetesgap!

Barnen i en värld där reklamord är lättlästa och rubriker är som DÖD, MORD, KNIV är de mest lättlästa men svårbegripliga och orolighetsskapande.

Barnen i en värld där de vuxna har en detaljerad plan som gör barnen till projekt för framtidens olösta problem och den oron.

Barnen i en värld där sagornas dolda läkningsprocess inte blir alla barns egendom, eller sagornas tankevärld som speglar verkligheten och betydelsen av att vara människa är gömda och glömda.

Barnen i en värld där snabbmaten sätter sina spår och där middagstiden inte blir den långa stund av gemenskap och inlyssnande av vad alla har varit med om, om och om igen.

Barnen i en värld där deras kompetens diskuteras med i verkligheten ifrågasätts. Vad kan barn och varför kan de det de kan?

Barnen i en värld där samtalen ständigt avbryts med mobila enheter som går före allt. För det sociala ögonblick med barnet och barnets blick, fråga, smådiskuterande, prat för att prata sig in i verkligheten är en social aktivitet som händer här och nu, med vuxna som lyssnar mycket noggrant.

Barnen i en värld där de svälter några år av sina liv och sedan är det slut.

Allas barn och ingens barn. Barnet på tunnelbanan i en välfärd har klappande hjärta.

******************************************

Jag kände mig dyster. Jag kände mig dyster.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Hur vi är med barnen i sorg och verklighet
  2. Se verkligheten som den är… skydda barnen i verkligheten
  3. Förvara barnen – nej – försvara barnen
Publicerat i Ansvaret, Skriver om ditt och datt, Sorg, Verkligheten, Visionerna | 1 kommentar

Granen – har jag alltid läst för mina julelever – oavsett årskurs

Postat den 14/12/2012 av Anne-Marie Körling

Jag är så förtjust i Tove Janssons berättelser. Och jag har varje år, vid jul, läst novellen Granen för mina elever. Jag börjat med att fråga

– Låt oss tänka att vi inte vet något om jul, om snö – hur skulle vi förstå? Vad betyder julstress och vad ska vi med en gran till?

Novellen tar en timme att läsa. Läs den själv innan du högläser den för eleverna. Eller lyssna till Tove Jansson när hon läser sin novell här. Kanske du kan låta eleverna lyssna på författarens röst och högläsning också.

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Mina högläsningar! Denna novell har alla mina elever lyssnat till
  2. Jag tror vi leker i smyg
  3. Tove Janssons jultext GRANEN och en tanke om raketosten!
Publicerat i Litteratur och läsning | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Granen – har jag alltid läst för mina julelever – oavsett årskurs

High five till big five – det gör något med eleven om vi säger vad vi ser

Postat den 14/12/2012 av Anne-Marie Körling


Jag berättade för en elev vad jag såg av hans förmågor. Hans förmåga att vända sig till alla elever i klassen. Hans förmåga att berätta så att alla kände sig delaktiga. Hans förmåga att stötta en elev som inte förstod. Hans förmåga att vara där han behövdes.
Då jag tittar efter förmågorna kunde jag se mer och vidare på det eleven gjorde. Förmågorna visar på något större. I stort sett såg jag i honom förmågan att vara lärare. Det berättade jag. Jag talade med honom om ledarskap. Eleven var inte min elev men jag hade sett honom i klassrummet och jag såg något återkommande.

Efter samtalet log han. Han log också då han lämnade klassrummet. Han log då vi möttes i matsalen. Följande dag vinkade han till mig. Det har han gjort sedan dess. Så är det när vi ser förmågorna. Det gör något med oss. Med eleven. Och med skolan.
Jag önskar er allt gott i era skolverkligheter. Värna eleverna. Var generös med det ni ser. Sätt ord på vad ni ser. Ge!


Inlägg som berör samma teman:

  1. Eljest, bara lite annorlunda, lillgammal, nörd – vad gör vi med barn?
  2. Min afrikanske lärarkollega gör så här – själva gör vi …
  3. Vad kan vi säga om eleven?
Publicerat i Formativ bedömning, Kommunikationen | 4 kommentarer

Textrörlighet – att leka böckernas innehåll

Postat den 14/12/2012 av Anne-Marie Körling

 

Då jag var barn så omgavs jag av läsande vuxna. Fröken i skolan högläste så det stod härliga till. Den första berättelsen i skolan var Pippi Långstrump. Och på rasten ville vi leka Pippi och ha en häst och en apa. Det är en form av textrörlighet. Att texten i boken blir en levande lek utanför den, på skolgården, i fantasin och i ordförrådet.

Ordet textrörlighet kan vidgas till att bli mycket stort. Hur lever texten vidare i oss och med oss, hur påverkar den oss, och vilka lekar sätts igång inom oss och utanför oss?

Hur många lekte röda och vita rosen som barn? Jag läste Astrid Lindgrens bok i min sista klass och de började genast leka leken på rasten.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Att undervisa om textrörlighet och samband
  2. Textrörlighet hos förskolebarn
  3. Jag läser nu: Mentalisering – att leka med verkligheten
Publicerat i Klassrummet, Kommunikationen, Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Textrörlighet – att leka böckernas innehåll

Behovet av spänning – att smyga, att hitta på berättelser

Postat den 14/12/2012 av Anne-Marie Körling

 

”Blod. Ingen tvekan om saken”. Så börjar Astrid Lindgren sin bok om Mästerdetektiven Blomkvist. Åh så vi lekte detektiver och smög på folk efter att ha lyssnat till den.

Viveca Sundvalls litterära barn Mimmi och Rebecka smög också på en farbror som hette Enock. De hittade på allt möjligt om honom. Det slutade med att de blev vänner.


Inlägg som berör samma teman:

  1. De litterära barnen – och de pedagogiska samtalen
  2. Barnen på högskolan
  3. Antagningen
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Behovet av spänning – att smyga, att hitta på berättelser

Som barn skapade vi spänning

Postat den 14/12/2012 av Anne-Marie Körling

Då jag var liten var ute en plats där barn samlades, lekte och berättade. Det var en idyll kan tyckas. För mig var det verklighet. Det var stentrappsfunderingar och påhitt. Det var långtråkiga stunder och det var hali-halå-låt-bollen-gå i snabba timmar. Ibland var det bråk med ungar från någon annan gård. Ibland var det sparkande på burken. Kvällskvisten betydde att 20 ungar lekte burken och gömde sig överallt. Då jag tänker på alla dessa möten och dessa lekar blir jag lycklig.

Jag minns berättelserna om svarta damen. Jag minns anden i flaskan i trappuppgången. Jag minns hur huset längre ned på gatan blev mytomspunnet. Jag minns hur vi skapade historier om arga gubben och snälla hunden. Jag minns hur snälla tanten alltid sa till oss

– Ja, ni ungar, så ni kan leka!


Inlägg som berör samma teman:

  1. Elever i behov av enskilt stöd
  2. Tanterna och farbröderna
  3. Små tanter behöver hjälp
Publicerat i Skriver om ditt och datt | 1 kommentar

Två år och en mästerhärmare – hur kan vi tänka i skolan

Postat den 13/12/2012 av Anne-Marie Körling

Denna lilla tvååring har verkligen studerat, så som många barn gör utan att vi säger att de är lärande. Barn lär, barn utbildar sig alltid. De lär av oss, hur vi är, vad vi gör, hur vi förhåller oss, vilka ord vi använder. De speglar oss. De är sina egna. De lär sig. Barn lär sig cykla vilket är mycket svårt, lär sig simma vilket också är mycket svårt, de ställer sig upp och går vilket måste vara en upptäckt om den egna förmågan, som om vi vore äldre, något vi skulle känna enorm stolthet för. Barn är lärande. De utbildar sig tillsammans med oss. Spegelneuroen talar man om. Förmågan att härma. Förmågan att verkligen härma det som sker. Vi borde fundera över hur skolan speglas i eleverna? Hur vår undervisning speglas och härmas? Om vi själva tror på det vi gör? Om vi själva gör det vi vill att eleverna ska göra? Om vi själva kan låta oss speglas? I lärandets tjänst.

Att härma betyder att lära sig – och att härma betyder också att pröva mot något annat. Att härma betyder att något alltid blir något eget.

Detta lilla barn som sjunger och dansar Euphoria och är Loreen har ingen annan drivkraft än sin egen lust, ovetande om att vi alla tittar, sådant finns inte i en liten lärande människa. Det är själva lusten.

De pedagogiska ord vi kunde djupdyka i vore i detta fall – spegelneuron! Och att härma! Samt repetition så länge barnet vill. Se om. Se om. Se om.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Låga förväntningar säger vi … hur kan vi säga så?
  2. Praktik, VFU och något om att härma den som kan
  3. ”Vad gör ni i skolan”
Publicerat i Autodidakten, Klassrummet, Lärarens språk, Pedagogik | 2 kommentarer