Om den värdefulla tystnaden och att skapa tysta klassrum

Jag läser med nyfikna ögon en recension av min bok Nu ler Vygotskij i Pedagogiska magasinet nr 3 september 2012. Jag känner mig manad att tala om tystnad. Jag skriver inget om den viktiga tystnaden och vill därför göra det här:

Mina elever och jag läste Anne Franks dagbok. Vi högläste den och diskuterade den. Prövade olika lagar som Anne Frank mötte och som vi funderade kring. Och så funderade vi länge och väl över tystnaden som hon och hennes familj måste skapa och delta i för att inte bli upptäckta. Och eleverna fick pröva på de absoluta tystnaden. De satt i en ring och tystnade på given signal. De satt tysta i fem minuter. Jag fick bryta.

Det kunde hända att jag under vilka lektioner som helst plötsligt sa att – nu är de här! Tystnad. Och eleverna lade med sådan varsamhet ned pennor och så tystnade de. De rörde sig inte, de skrattade inte, de vände sig inte om, de satt där tysta. För att förstå och känna hur det kunde vara för Anne Frank. Jag har aldrig någonsin varit med om sådan kollektiv tystnad i klassrummet, en slags solidarisk tystnad om det historiska som hänt. Eleverna gick i årskurs fem.

En annan tystnad som jag anser måste vara respektfull är när någon talar. Den tystnaden får eleverna möta i mitt absoluta gensvar och koncentration på just den eleven som får ordet. Jag åternjuter samma respekt tillbaka. Jag tänker att jag måste skapa tystnad utifrån ett annat perspektiv än fostran. Jag vill att tystnad uppkommer genom något, inte för att jag har makten att bestämma. Jag arbetar därför oförtrutet på med att skapa det förhållningssätt genom att själv göra, verka och vara.

Jag minns en promenad jag gjorde med mina elever. Vi var i skogen. Den skulle ömsom vara en tyst stund och ömsom en pratvänlig stund. En elev upptäckte tystnaden. Ville vara i den. Eleven kom och frågade mig om vad det var hon upplevde. Jag försökte med att hon kände dofter, hörde barr under fötterna och fåglar men nej, det var inte vad hon upplevde. – Det är något annat, sa hon.

– Ja, sa jag.

– Det är det tysta. Tystnaden!

Och idag är tystnad något vi aldrig upplever. Det får inte vara tyst. Klart det ska vara tyst ibland. I kyrkan ska det vara tyst tänker jag. Vi var i kyrkan och alla elever fick vara tysta. De satt tysta där. Också på alla teatrar vi besökt har klassen varit tysta. Och i biblioteken. Och på bussarna.

Jag tror jag lyckades med att utveckla en slags gemensam respekt för varandra genom att ständigt stanna kvar hos den som pratade och hade ordet. Inget fick avbryta mig. Inget komma mellan. Jag tror att om man får veta och uppleva att någon lyssnar ordentligt och nära så behöver man inte längre ta sitt utrymme i ljudet. Så tänker jag. Därför är tystnad inte en fostranssak utan en relationstanke. Och jag är ansvarig för att skapa möjligheterna.

Det må vara provocerande. Men så tänker jag.

  • Jag kan tänka mig att vi alldeles för ofta tystar ned eleverna trots att de småtalar och viskar om just det vi vill att de ska engagera sig i.
  • Tystnad som ett lärobjekt inte som ett fostransobjekt.
  • Tystnaden och rummet. Att våga vara tyst i byggnader man inte känner igen sig i.
  • Att få välja att vara tyst. Säga pass om läraren frågar. Och få respekt för den tystnad man för tillfället väljer.
  • Tystnad för att högläsningsboken är så spännande.
  • Tystnad för att under fyra-fem minuter djupt koncentrera sig på sin läsning.
  • Tystnad och ljudnivå är inte samma sak. En klassrumsvänlig ljudnivå med respekt för självständiga läsares läsning tycker jag att jag ska skapa för eleverna.
  • Jag funderar över tystnad vi fostrar i och tystnad som är meningsfull.
  • Tystnad är också obehaglig för då kan saker som trängs undan komma att få utrymme inom en. ”Ett brev som ständigt skickas in” skriver Tranströmer. Många barn klarar inte tystnaden för de förstår inte sina tankar. De blir oroliga.
  • Tystnad för att tänka.
  • Att ställa sig frågande till tystnaden som mått på att ha lyckats eller som en norm?

Jag tror också att tystnaden och kravet på den handlar om olika saker i olika årskurser och för olika syften. Men jag är av den övertygelsen att jag kan ingenting veta om jag inte får höra eleven samtala om lärandet som pågår. Jag kan förstås se glädjen i matematikögonen och koncentrationen i den självständiga läsningen av en skönlitterär bok. Men jag tror att orden blir gemensamma om vi delar i respekt och i lyssnande.

Lyssnandet kräver att vi är tysta.

 

Publicerat i Klassrummet, Kommunikationen | Etiketter , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Odla ditt äppelträd

Varje klassrum är också unikt. Varje lektion har sin förutsättning där lärare och elev är. Jag tänker att jag odlar något i mitt klassrum. Även om jorden kan tyckas dålig så kan jag försöka sätta mina frön och börja odla äppelträd. Och jag är oändligt envis när det gäller frön, äppelträd och skörd. Jag gillar äppelskrutt.

Publicerat i Visionerna | 1 kommentar

Vad behöver en lektion?

En lektion behöver:

  • ramar med tider som hålls – en lektion börjar då den ska börja, på angivet klockslag. Om inte ruckar vi på alla förutsättningar för lektionens ramar.
  • innehåll med fokus som lyser och står i fokus. Detta är undervisningen denna lektion.
  • variation av möjligheter att förstå och lära, dvs mångfald av ingångar i ämnet, mångfald av sätt att pröva med och genom
  • lärare och elever
  • ingång, process och utgång – Ingång kan vara att kittla nyfikenheten med en fet fråga, ett spännande ord, en melodi, en bild, ett konstverk, en mening, en berättelse. Process handlar om att göra, tänka, diskutera, problematisera och utveckla lektionens innehåll och göra den elevnära och möjlig att greppa, utgång handlar om att utvärdera, berätta om innehållet igen fast ur ett lärande perspektiv. Vad lärde vi oss. Hur lärde vi oss. Av vem lärde vi oss. Och den utvärderingen kan sedan kopplas till målen. Detta var målet. Stämmer vårt lärande med målen för lärandet? Hur många träffar hade vi i våra styrdokument? Utgången av lektionen är mycket viktig. För mig avgörande.
  • inbjudan och tack. Eleverna kommer till skolan och de ska välkomnas. Då lektionen är slut ska och kan läraren tacka för den lektionen eleverna har bidragit till och för glädjen att undervisa dem.
  • respekt för att en lektion är skolans absoluta nav – alltså – när en lektion pågår är det något vi ska respektera. En lektion ska inte störas eller avbrytas. Däremot kan man som skolledare delta och nyfiket komma in och slå sig ned för att iaktta och delta i det som skolan har som huvuduppdrag. Ge och det generöst.
Publicerat i Lektioner och lektionsförslag | 1 kommentar

Skolordet: Rabbla

Detta måste vara ett skolord: Rabbla!

– Lär dig rabbla multiplikationstabellen!

– Rabbla glosor!

– Lär dig rabbla alfabetet!

Under hela min skoltid hade jag svårt att rabbla. Jag trodde det handlade om att vinna en tävling på tid. Tid har alltid hetsat mig att snubbla. Jag snubblade på ordningen mellan några bokstäver i alfabetets mitt och så de där matematiska bokstäverna x och y hade jag dålig kläm på. Jag rabblade lite med min mamma. Då var rabblandet roligt. Annars var det mest mekaniskt och robotlikt talande. Monotont och själlöst.

Jag rabblade multiplikationstabellen, själva ordet fick min tunga att vricka till ordentligt. Åttans tabell gav mig hjärtklappning.

Rabbla har väl med att återge. Härma och uttala. Lära sig genom att nöta in. Erövra viss automatik och genast kunna klämma fram med att 5 x 5 är 25. Att ryggraden hjälper till. Att hjärnan inte längre behöver bråka med varför 5 x 5 blir 25 och inte 23.

Lite utantillsaker tror jag är nyttiga. Att lära sig en vers eller två tror jag är mumma för huvudet. Jag saknar att jag inte fortsatte rabbla dikter för att träna huvudet. Sedan kunde jag få lägga in känslor och färger i dem som jag önskade och behagade. Men jag måste först lära mig dem. Och att kunna något utantill är ibland väldigt roligt.

På banken kan det vara nyttigt att lägga hop ett och annat så att man själv kan ha koll och inte vara i händerna på någon annans kluriga matematik, där minus på ett kick kan bli ett plus om jag tecknar ett nytt lån.

Minns ni era rabbelkunskaper? Vilka är de?

Publicerat i Ordförrådet | 1 kommentar

Läste detta:

Legitimerad lågstadielärare

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Läste detta:

Se eleven!

Se eleven som väcks av ömma föräldrahänder.

Se eleven som väcks av egen klocka.

Se eleven som får sin fil och flingor på en silverbricka.

Se eleven som skyndar upp och kastar i sig en banan på vägen.

Se eleven som kommer i tid till skolan.

Se eleven som springer för att höra klockan annonsera ut att det är för sent.

Se eleven som sitter och väntar på att lektionen ska få ett innehåll.

Se eleven som inte får komma in på lektionen för att reglerna säger så.

Se eleven som tuggar på sin penna för att frågorna inte går att begripa.

Se eleven som skriver för att det gäller livet.

Se eleven som sitter ensam då det är arbete två och två.

Se eleven som skriker ut att allt är piss och djävla skit.

Se eleven som inte längre vågar fråga.

Se eleven som får skulden utan att ha varit där.

Se eleven som går fri från ansvar.

Se eleven som skriver slarvigt.

Se eleven som försöker göra rätt.

Se eleven som försöker förstå.

Se eleven som suddar ut allt som eleven skrivit.

Se eleven som kastar sitt dagsarbete i papperskorgen.

Se eleven som blir glad över att få kontakt.

Se eleven som försvinner in i högläsningsbokens berättelse.

Se eleven som måste läsa ett sms för att eleven är kär.

Se eleven som frågar om lektionen är slut.

Se eleven som frågar om sitt betyg.

Se eleven som biter på naglarna.

Se eleven som sitter ensam.

Se eleven vars föräldrar precis har sagt att de ska skiljas.

Se eleven som nyss fått en utskällning.

Se eleven som önskar att etiketten kunde bytas ut.

Se eleven som sitter mitt i alltsammans och ler osäkert.

Se eleven som någon lärare talar illa om.

Se eleven som misslyckades med sitt glosförhör.

Se eleven som lyckades förmedla att eleven gör sitt bästa.

Se eleven som gärna frågar och som frågar och frågar.

Se eleven som blir ensam kvar i skolan då alla andra är på utflykt.

Se eleven som står i korridoren efter att orden haglat över eleven.

Se eleven som hejar glatt på sin lärare.

Se eleven som undviker läraren.

Se eleven som inte kan men som försöker.

Se eleven som kan men inte vet om det duger.

Se eleven som inte kan byta om i omklädningsrummet.

Se eleven som sitter och längtar efter en lärares fråga.

Se eleven som behöver ett hej på dej.

Se eleven som lyser upp som en sol när läraren lägger en hand på elevaxeln.

Se eleven som tuggar i sig maten i skolmatsalen.

Se eleven som inte längre äter maten i skolmatsalen.

Se eleven som hänger över böckerna.

Se eleven som inte hänger över böckerna.

Se eleven som den som söker kontakt.

Se eleven som den som försöker.

Se eleven som tittar på klockan och tror att den går rätt.

Se eleven som en människa.

Se eleven.

Publicerat i Eleverna! | 3 kommentarer

Ge – men då måste du veta att du har något att ge

– Alltså jag tycker nog att lärarna sätter igång eleverna att göra, men lärare är lite för snåla, berättade en lärare jag lyssnade till. De måste också ge. Om man ger så ger man av något man har. Man måste alltså vara väldigt medveten om vad man har att ge elever.

 

Publicerat i Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Ge – men då måste du veta att du har något att ge