Jag läser med nyfikna ögon en recension av min bok Nu ler Vygotskij i Pedagogiska magasinet nr 3 september 2012. Jag känner mig manad att tala om tystnad. Jag skriver inget om den viktiga tystnaden och vill därför göra det här:
Mina elever och jag läste Anne Franks dagbok. Vi högläste den och diskuterade den. Prövade olika lagar som Anne Frank mötte och som vi funderade kring. Och så funderade vi länge och väl över tystnaden som hon och hennes familj måste skapa och delta i för att inte bli upptäckta. Och eleverna fick pröva på de absoluta tystnaden. De satt i en ring och tystnade på given signal. De satt tysta i fem minuter. Jag fick bryta.
Det kunde hända att jag under vilka lektioner som helst plötsligt sa att – nu är de här! Tystnad. Och eleverna lade med sådan varsamhet ned pennor och så tystnade de. De rörde sig inte, de skrattade inte, de vände sig inte om, de satt där tysta. För att förstå och känna hur det kunde vara för Anne Frank. Jag har aldrig någonsin varit med om sådan kollektiv tystnad i klassrummet, en slags solidarisk tystnad om det historiska som hänt. Eleverna gick i årskurs fem.
En annan tystnad som jag anser måste vara respektfull är när någon talar. Den tystnaden får eleverna möta i mitt absoluta gensvar och koncentration på just den eleven som får ordet. Jag åternjuter samma respekt tillbaka. Jag tänker att jag måste skapa tystnad utifrån ett annat perspektiv än fostran. Jag vill att tystnad uppkommer genom något, inte för att jag har makten att bestämma. Jag arbetar därför oförtrutet på med att skapa det förhållningssätt genom att själv göra, verka och vara.
Jag minns en promenad jag gjorde med mina elever. Vi var i skogen. Den skulle ömsom vara en tyst stund och ömsom en pratvänlig stund. En elev upptäckte tystnaden. Ville vara i den. Eleven kom och frågade mig om vad det var hon upplevde. Jag försökte med att hon kände dofter, hörde barr under fötterna och fåglar men nej, det var inte vad hon upplevde. – Det är något annat, sa hon.
– Ja, sa jag.
– Det är det tysta. Tystnaden!
Och idag är tystnad något vi aldrig upplever. Det får inte vara tyst. Klart det ska vara tyst ibland. I kyrkan ska det vara tyst tänker jag. Vi var i kyrkan och alla elever fick vara tysta. De satt tysta där. Också på alla teatrar vi besökt har klassen varit tysta. Och i biblioteken. Och på bussarna.
Jag tror jag lyckades med att utveckla en slags gemensam respekt för varandra genom att ständigt stanna kvar hos den som pratade och hade ordet. Inget fick avbryta mig. Inget komma mellan. Jag tror att om man får veta och uppleva att någon lyssnar ordentligt och nära så behöver man inte längre ta sitt utrymme i ljudet. Så tänker jag. Därför är tystnad inte en fostranssak utan en relationstanke. Och jag är ansvarig för att skapa möjligheterna.
Det må vara provocerande. Men så tänker jag.
- Jag kan tänka mig att vi alldeles för ofta tystar ned eleverna trots att de småtalar och viskar om just det vi vill att de ska engagera sig i.
- Tystnad som ett lärobjekt inte som ett fostransobjekt.
- Tystnaden och rummet. Att våga vara tyst i byggnader man inte känner igen sig i.
- Att få välja att vara tyst. Säga pass om läraren frågar. Och få respekt för den tystnad man för tillfället väljer.
- Tystnad för att högläsningsboken är så spännande.
- Tystnad för att under fyra-fem minuter djupt koncentrera sig på sin läsning.
- Tystnad och ljudnivå är inte samma sak. En klassrumsvänlig ljudnivå med respekt för självständiga läsares läsning tycker jag att jag ska skapa för eleverna.
- Jag funderar över tystnad vi fostrar i och tystnad som är meningsfull.
- Tystnad är också obehaglig för då kan saker som trängs undan komma att få utrymme inom en. ”Ett brev som ständigt skickas in” skriver Tranströmer. Många barn klarar inte tystnaden för de förstår inte sina tankar. De blir oroliga.
- Tystnad för att tänka.
- Att ställa sig frågande till tystnaden som mått på att ha lyckats eller som en norm?
Jag tror också att tystnaden och kravet på den handlar om olika saker i olika årskurser och för olika syften. Men jag är av den övertygelsen att jag kan ingenting veta om jag inte får höra eleven samtala om lärandet som pågår. Jag kan förstås se glädjen i matematikögonen och koncentrationen i den självständiga läsningen av en skönlitterär bok. Men jag tror att orden blir gemensamma om vi delar i respekt och i lyssnande.
Lyssnandet kräver att vi är tysta.
Böcker jag har läst 2026: