Anne-Marie Körling

Vi är själva ansvariga för den bild vi skapar av skolan. Det vi själva kan göra med vårt inre arbete är att fokusera på det. Det betyder att vi ser över hur vi skriver hembrev, om vad vi lägger vårt fokus, och hur skolan presenteras i dem. Vi kan själva se över hur vi ser på våra läxor, om vi kräver av föräldrar att stötta sina barn i läxor som ständigt påvisar barnens brister och inte deras förtjänster och det lärande de är i färd med att erövra. Vi kan värna en professionell men personlig ton vid samtal och diskussioner om skolan med föräldrar och alla andra som besöker skolan. Vi kan fundera över hur vi samtalar om vad barn bör och ska lära sig och hurvida perspektivet och ansvaret om detta lärande vilar hos professionen eller hos eleven. Vi kan fundera över hur vi samtalar om elevens lärande vid utvecklingssamtal och hur och varför vi lägger fokus på det vi gör. Vi kan själva ansvara för hur vi samtalar om elevens kunskaper inom varje enkilt ämne och inte klumpar ihop våra omdömen till ”han kan ingen engelska”, hon har det svårt med ”matematiken”. Vi kan själva fundera över vilka rum vi kan få för att tryggt läcka ut vår frustration, våra känslor och inte låta dem spilla över lite varstans. Vi kan själva fundera över hur vi omtalar, tilltalar och berättar om varje elev vi har.  Vi kan själva fundera över hur vi ser på våra läraryrket och hur vi talar om det. Vi kan själva grubbla på om vi ser eleverna som tillgångar och att vi står närmast dem och värnar den platsen. Vi kan själva vända oss in mot vår undervisning och se på den med andra ögon än stress, krav och en känsla av misslyckanden. Vi kan våga närma oss och söka formulera den skam som skolan får bära och härbärgera den. Att inte svara med försvar utan med öppet sinnelag och en kollektiv medvetenhet om hur skolan arbetar.

Det vi måste och kan göra är att själva bära skolan, yrket, lärandet, undervisningen och eleverna!