Förkortningarna i skolans kommunikation

Björn Kindenberg är krönikör i Lärarnas Tidning. Jag läser hans senaste krönika med igenkännande. Jag minns min första anställning vid en skola. Ett veckoschema lades ut om möten. Min förkortning var AMK. I schemat stod AMK på tre ställen. Jag kände mig bekymrad och orolig. Mina elever hade samtidigt schema där jag skulle vara deras lärare. Jag frågade pedagogerna på fritids om de kunde tänka sig att komma in och avlösa mig. Jag kom förberedd om än med andan i halsen till det mötet jag var kallad. Slog mig ned. Mötte rektorns bejakande blick. Kände mig på någotvis malplacerad. Det handlade om något jag inte kände till och jag förstod inte vad de ville med mig där. Vid andra mötet samma vecka ordnade jag med fritidspedagogerna och de hoppade in och jag kunde gå. Rektorn tittade nyfiket på mig också denna gång. Jag måste tala med rektorn om att jag inte kan komma nästa möte, jag kände oro för mina elever och de hade rätt att ha mig på sina lektioner. Så ville jag prioritera.

– Men du är inte kallad. Du heter AMK i schemat för dina elever. Det här är AMK för personalen rörande andra frågor.

Jag kände mig lättad.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Skolorden | 1 kommentar

Vad är formativt och summativt – pinnen på cykeln och själva cyklingen

Då ett barn lär sig cykla hjälper vi barnet på många sätt. Vi ger barnet en cykel. Vi har själva cyklat. Det finns människor som cyklar och dem tittar vi på. Alltså finns både redskap och modell.

Kanske har barnet suttit i en cykelstol. Då har barnet fått känna cykelbalansen med kroppen. Sett hur den som cyklar sätter sig på sadeln och knäpper fast cykelhjälmen och så far man iväg tillsammans på två hjul.

Så ska barnet lära sig att cykla. Då måste barnet ha en cykel. När barnet har fått en cykel behöver barnet stöd och hjälp för att med vilja få erövra detta med att cykla själv. Vi sätter ofta på stödhjul. Med stödhjulen lär sig barnet att cykla. Barnet lär sig trampa. Barnet lär sig styra. Barnet lär sig bromsa. Men det räcker inte med stödhjul. Ingen lär sig cykla med bara stödhjul. Man behöver en person som säger, visar och stöttar. Det är något helt annat än stödhjul. Det handlar om relation, härbärgera det svåra, finnas där som ett framtida hopp, och springa bredvid och delta!

Så tar vi en dag bort stödhjulen. Sätter dit en pinne därbak. Vi lovar att hålla i pinnen när barnet cyklar med två hjul. Vi springer med när barnet cyklar. Genom att hålla i pinnen känner vi också när barnet har fått den balans som krävs för att kunna cykla och då släpper vi taget om pinnen. Ibland gör vi det utan att berätta att vi gör det. Barn kan ibland säga att vi absolut inte får släppa pinnen. Men vi gör det ändå. För vi känner hur barnet cyklar själv. Det känner vi genom att vi följer med.

Vi springer bakom cykeln. Barnet cyklar själv. Så säger vi det: Du cyklar själv. Och just då vi säger det vinglar barnet till. Så blir det när man plötsligt känner att man är på väg för egen kraft och med den första självständiga kunskapen. Då kanske barnet ramlar. Kanske vi hinner fram för att ta tag i pinnen igen.

Barnets glädje för att cykla själv är stor. Kanske trots att knäna slås upp och man måste sätta plåster. Så kan det vara att lära sig. Man slår sig lite. Det är nog inte så farligt med det där små skadorna när man lär sig. Det viktiga är reperationen. Att vi sätter plåster och att vi pratar cykling, och att vi prövar igen.

Man lär sig inte cykla självständigt förrän man haft någon som om och om igen har hållit i pinnen därbak. För att man kan cykla ett litet stycke själv kan man inte cykla ensam och utan medföljare, medcyklare och medstöttare.

Och så samspelar barnet och medstöttaren till att barnet lär sig cykla. Då barnet lärt sig cykla återstår erfarenheterna av egen cykling. Också här måste vi dela, följa och närvara. Vi gör små cykelturer ihop. Vi cyklar tillsammans. Vi delar glädjen av en cykeltur. Vi känner den vind som kommer då vi cyklar. Och vi tittar på allt vi måste titta på för att cyklingen ska gå bra. Jag skrev till professor

@DrLundahl … cyklar man ihop, i den takt barnet cyklar. Följer med, fortfarande stöttande. Så vackert det är att cykla med barn.

Den som cyklar bredvid är fortfarande den som håller i pinnen därbak. Nu symboliskt. Jag är nära dig och din nyupptäckt av din förmåga. Jag cyklar intill dig. Jag deltar i den aktivitet du just har fått upptäcka. Du kan självständigt. Och vi följs åt.

En dag tar barnet sin cykelnyckel och sticker ut på en alldeles egen cykeltur: – Jag går ut och cyklar, säger den som kan cykla. Syns om en stund.

Då kan barnet cykla utan stöd. Det stöd barnet har finns i barnet. Den egna självkänslan, de yttre modellerna, viljan att delta, lyckan över att cykeln finns och så den där känslan av att verkligen kunna. Och allt det där som nu finns att lära om att cykla och fortsätta förstå  cykelns potential. Och den egna.

****

Jag tänker alltid på att jag inte kan lämna elever då de börjar lära sig. Jag tänker också att jag inte kan pricka av i något måluppfyllelespricksystem att de kan. Jag vet inte när de kan självständigt. Alltså följer jag med länge, länge. Jag håller i pinnen därbak under lektionerna i matematik, engelska och svenska. Jag följer med när läsningen känns som man ramlar i backen och slår upp knäna. Jag har plåster och framtidstro om det eleven ska lära sig.

Publicerat i Föreläsningar jag ger, Formativ bedömning, Läraryrket och lärarrollen | 1 kommentar

Eleven kommer sätta kniven i mig!

Det är viktigt att höra vad elever har för drömmar. Vad de tänker om sina framtidar. Vad de önskar studera vidare. Vad de har får mål. Jag fångade in 12 högstadieelever och frågade dem om deras drömmar, vad vill de bli:

– Kirurg, jag kämpar för att få bra betyg, jag ska gå naturvetenskaplig på gymnasium (pojke)

– Advokat! Det har jag velat bli sedan jag var liten så det är mitt mål. (Flicka)

– Något med data. Det vet jag bestämt. KTH blir det i framtiden. (pojke)

– Polis, mäklare eller pilot. Ska gå sam! (flicka)

– Jag vet inte fast jag undrar jämt. Det är en fråga jag alltid tänker på. Men jag tänker så här, jag ska få bra betyg detta året så att jag kan välja gymnasium och … ja, så är det. Jag tänker att jag ska få höga betyg detta året.

– Barnläkare. Jag tror man ska gå naturvetenskaplig linje då, vet du vilka intagningspoängen är?

Det är drömmar och ambitioner om dessa yrkesval. De här svaren gör något med mig. De här svaren kräver något av mig. Det är lätt att se en hel hoper unga människor med jargonger och gemensamt språk. Det är alldeles för lätt att se elever man behöver fostra. Svaren de ger på mina frågor handlar om att få studera. Lever skolan upp till elevernas drömmar, tar vi deras ord på allvar?

Jag skrattade när jag tänkte: Ja, eleven kommer en dag sätta kniven i mig! Jag får lov att sköta mig och mitt arbete! Ge allt det jag har, det skolan har till uppdrag att ge och verka för. Skolan är generös!

Publicerat i Eleverna!, Läraryrket och lärarrollen, Svenska, Värdegrunden | Kommentarer inaktiverade för Eleven kommer sätta kniven i mig!

Skriver blogginlägg och något om tålamod

Jag skriver två långa blogginlägg. De tar tid att skriva. Ha tålamod! säger jag till mig själv. Tålamod … ett ord jag funderar över. Tålamod. Har vi tålamod vi lärare? Har vi tålamod med elevers lärande och tiden det tar att lära? Har elever tålamod?

Publicerat i Styrdokumenten | Kommentarer inaktiverade för Skriver blogginlägg och något om tålamod

Vaktmästare och eleverna

Den där vaktmästaren som är i skolan, vilken yrkesgrupp. Det är vaktmästaren som går med sina vaktmästarkläder, sina doningar, sina stegar, sina verktyg och som säkert är den vid skolan som eleverna ser göra saker och ting samtidigt som vaktmästaren är en person som kan väldigt många elevnamn och kan berätta kompletterande saker om eleverna; exempelvis om elevers hjälpsamhet!

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Vaktmästare och eleverna

Elever vill lyssna till berättelser – det är bara att ge

Skolan ska vara generös. Och jag tänker på det läroplansordet. Det handlar om språkutveckling. språktillblivelse, språksocialisation, skolspråk, vardagsspråk och den underbara högläsningen – Lyssnandet språk. Det går att läsa ofta för eleverna.

Idag hade jag förmånen att berätta en liten berättelse om en nobelpristagare i litteratur. Om hans fotbollsskor och …

Eleverna i årskurs åtta satt som ljus och lyssnade. Sedan apploderade de!

Publicerat i Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Elever vill lyssna till berättelser – det är bara att ge

Läroplanen, kursplanerna och vad eleven ska kunna

Läroplanen är samlad. Det betyder att vi kan vända och vrida på dess innehåll och upptäcka att den håller ihop. Det som är ett undervisningsinnehåll kommer också att synas i kunskapskraven.

Det viktigaste är att eleven inte främst ska kunna utan få lära. Det kursplanerna visar är det innehåll som undervisningarna ska ha och varför det är så. Om undervisningens innehåll ges kan vi också följa det lärande som undervisning ska och bör bidra till. När vi alldeles för ensidigt tittar på det eleverna ska kunna finns det en risk att vi inte tittar på vad undervisningen ska innehålla. Det första vi bör göra är att fundera över hur vi kan omsätta innehållet i läroplan och kursplaner i våra klassrum? Det handlar om hur vi undervisar. Det handlar om hur många erbjudanden vi skapar för att möjliggöra för eleven att förstå, lära och utveckla. Det handlar om lärarens undervisning. Vi borde vara mer nyfikna på hur!

 

Publicerat i Styrdokumenten | Kommentarer inaktiverade för Läroplanen, kursplanerna och vad eleven ska kunna