Anne-Marie Körling

Det är nog allmänt bekant att jag är anhörig efter Estonia. Vad som inte är allmänt känt är att ett av mina barn hade hyttplats och biljett till denna resa. En mormor som vill visa världen för sina barnbarn betyder att biljetter köps, bokas och att barnbarn får frågor om de vill följa med. Min mamma tog mina barn på resor till fantastiska platser.

Nu kom frågan om en liten resa till Estland. Skolan var sådär. En lärare som inte var intresserad av innehåll eller elever gjorde skolans inre arbete till något meningslöst. Så javisst. Klart att det gick att ta ledigt från skolan några dagar. Inga problem. Skönt att slippa skolan sa vi därhemma.

Men så kom det sig att en ny lärare anställdes. Hemma vid köksbordet berättades det nu med andra ord om innehållet i skolan. Det var iver och glädje i samtalen. Läraren planerade med eleverna. Engelsk frukost skulle eleverna få uppleva. Lektionerna förtätades. Hemma hördes plötsligt berättelser om kunskaperna, om haven, om högläsningsboken, om teaterstycken som skulle sättas upp och hemma gjordes läxorna med annan glöd och med annan innebörd. De var plötsligt viktiga. Det var idel skolglädje.

Och så var det den där kommande ledigheten från skolan?

– Jag vill inte vara borta? Jag vill inte resa. Jag vill gå till skolan! Jag vill inte missa något.

Och resan ställdes in. Och resan ställdes in. Och resan ställdes in. Och resan ställdes in.

På mycket vingliga ben och med chocken i ögonen, kroppen och i hela mitt väsen gick jag någon dag eller två efter Estonias förlisning upp till lärarens och elevernas klassrum. Jag hade bara ett ord att säga och det var tack. Jag har aldrig sagt tack med den innebörden någonsin tidigare och aldrig någonsin efter heller.

Om jag talar och skriver om skola så är det med detta tack i hjärtat, huvudet och kroppen jag skriver. Om den unika plats som skola är, om den unika lärarroll, vad och hur en lärare kan betyda förändring, om den fantastiska möjligheten att lära i skolan, om att ge eleverna mening och skapa mening och sammanhang, känsla och delaktighet som något för varje elev, för varje dag och för varje lektion. Det handlar om livet. Det är den stora skillnaden.

Tack!