Lärarassistentens arbete

P1270098

Lärarassistenter ska vi nu ha. Fler vuxna i skolan.

Men jag kan inte sortera iväg mitt pedagogiska arbete utan vidare. Jag behöver själv hantera dem, fundera kring dem, analysera och se till lärandet och den kommande undervisningen som ska bidra till att fördjupa, bredda och vidgas. Och även om jag knappt har tid att vara kollegial lärare till en nyexaminerad lärare kan inte lärarassistenten ta över något från mig.

Men några skoluppgifter kan jag tänka mig:

  • Personer som har till uppgift att vara utanför klassrummen, som kan hjälpa och bistå elever som är utanför av olika anledningar. Lösa konflikterna som gör att barnet sitter där utanför undervisningen och utan möjlighet att lära. Jag skulle bli trygg om det hela tiden cirkulerade personer i skolan som hjälpte elever att komma rätt.
  • Jag skulle gärna se att personer som får en assistentuppgift kan lära barnen och de unga att lära sig om bordsskick och upptäcka det fina med att äta tillsammans med andra. Att förändra kulturen i matsalen från att utfodra till att lära känna och ha en stund av gemenskap. Många är eleverna som jag lärt att äta med kniv och gaffel och som bidragit till att de upplevt att de kan delta i ätandets kultur.
  • Jag skulle också gärna se att lärarassistenter kontaktar elever som ser ut att vara ensamma, men att assistenterna stöttar genom att skapa ett vi – dvs – att assistenten finns och initierar sociala kontakter som barnet inte förmår eller av olika anledningar kan göra på egen hand.
  • Och det händer, att barn och unga lämnar klassrummet, för att de är ledsna och arga. De kan vara för att de känner sig dåliga, som att de inte kan något, och att de ibland inte längre orkar vara kvar. Att inte genast fostra utan ägna sig åt att lyssna och närvara för att genom att se, höra och vara kunna leda eleven in igen. Kanske att lärarassistenten kan stanna kvar, sitta bredvid, för att sedan lämna då eleven återknutit till klassrummets gemenskap.

Har ni andra idéer om hur lärarassistenter kan arbeta i skolan. Jag kan inte leda  utbildningsarbete av lärarassistenten, även om jag önskar det, och samtidigt leda mina elever. Jag är i första hand elevernas lärare. Och mitt uppdrag är att ha förberett mig för den undervisning jag ska ge, undervisa för både kunskap och för elevernas relationsskapande och efterarbetet som kräver analys av elevernas gensvar och hur man bygger vidare på undervisningen. Jag kan tänka mig att jag kan få hjälp med att kopiera upp saker och ting och att jag ibland kan få tillgång till rasterna utan att vara skämmas över att jag inte hinner att vara rastvakt.

I de fall jag har haft andra vuxna i mitt klassrum har jag satt upp en ordentlig lista med elevernas namn och vad man kan bistå dem med. Och jag skriver också en lista över hur man ska och kan förhålla sig. Så här kan det stå:

Dagens datum

Elevens namn – lyssna på elevens läsning – var positivt inställd och se till att eleven känner sig trygg med att läsa för dig

Elevens namn – prata matematik med eleven och be eleven formulera sina tankar om de uppgifter eleven har löst.

Elevens namn – eleven har precis börjat läsa på engelska – slå dig ner och prata om boken som eleven valt att läsa.

Elevens namn …

Mitt pedagogiska arbete är trots allt att ha kunskap om mina elevers lärande. Så jag måste se till att lärarassistenten kan vara en annan slags vuxen i klassrummet, i övrigt är ansvaret mitt.

En sak som kanske vore rent av bra och viktig – är att en lärarassistent får syn på skolans arbete och blir intresserad av att bli lärare, fritidspedagog eller vaktmästare. Vi som arbetar i skolan blir alla modeller för hur det är och kan vara att arbeta i en skola. Men då krävs det att vi känner arbetslust och tillfredsställelse. Vi måste också få erfara att skolan värderar våra insatser och att vi får lyfta professionen och professionerna, inte bara för att orka, utan också för att det som äger rum i skolan är värdefullt och viktigt.

Hej HOPP!
Anne-Marie

Publicerat i Pedagogik, Pedagogiska samtal, Relationer och vänskap, Skolorden, Värdegrunden, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Lärarassistentens arbete

Konfliktlösning mellan två elever- symboliskt först och sen förlåt

Två pojkar kom i luven på varandra på rasten. De brukar vara vänner men en händelse gjorde dem till ovänner. För stunden vill säga. Och när båda är upprörda går det inte att resonera, inte i stundens hetta. Det krävs lite svalka och möjlighet att gråta ut och vara arg färdigt men det utan att man gör någon illa eller säger fler dumma saker.

Först fick den som var synbart ledsen gråta ut ordentligt. Det tar ett tag att gråta ut. Jag brukar inte säga att man ska gråta färdigt och torka tårarna. Barn ska inte alltid få veta att de måste hindra sina tårar. Tvärtom. Jag har alltid pappersnäsdukar för gråtstunder. När det blivit lite lugnare fick jag veta att det fanns en person som hjälpt till och modigt stått mellan de två. Han fick komma in och berätta. Han sa att båda två är ledsna och arga men att båda två är fina vänner. Sen fick han gå in till de andra och slå sig ner i matematiken och fortsätta med det som var innehållet i lektionen.

Därefter sammanförde jag de två ovännerna med tanke att de skulle bli vänner igen. Det ville sig inte. Att bara skaka av sig sin ilska kan man nästan inte begära. Den sitter i kroppen och vill inte försvinna. Den ena pojken satt med sammanbiten mun och såg bestämd och arg ut. Nix pix. Ingen vänskaplighet fanns att vänta här inte. Inte förrän den ledsna andra hade sagt förlåt först. Sen skulle han säga förlåt också.

Nu gjorde jag det jag brukar göra. Släpper konflikten helt och hållet. Släpper fokus på att man förmanande kräva att de ska vara sams. De är ju inte sams och jag kan ju inte kräva att de ska bli det utan att ge dem möjligheter att bli den.

Jag bad dem ställa sig intill mig där jag satt på en stol. De fick ställa sig ganska så nära mig för jag hade lagt ett A3-papper på bordet framför mig.

  • Du behöver ett A3-papper. (Du behöver alltid tillgång till papper i skolan).

Sedan gav jag dem varsin tuschpenna. De fick välja färg. Jag erbjuder alltid att de får välja själva.

  • Du behöver närhet till pennor. Olika pennor, gärna bläck, tusch, blyerts osv.

På långsidorna, fick de sätta en startpunkt för pennan. Nu hade vi pappret i liggande A3. (Ja, jag märker att jag är noggrann till överdrift). Och eleverna hade satt en punkt på varsin sida. De fick hålla kvar pennan där och jag bad dem blunda hårt. Det är egentligen rätt så rörande hur de med stort allvar blundar, lägger ena armen för och följer mina instruktioner så noggrant. Båda ville göra rätt och vara tillmötesgående. Dessa små barn, tänker jag, så många känslor, så svårt att dela på saker och ting, särskilt när det är en rolig lek som lockat och i den har konflikten uppstått. Hur som helst. De blundar, har en penna i handen och en punkt att utgå ifrån.

Nu ska de följa mina instruktioner, ungefär så här lät det:

  • båda två kan fortsätta rakt fram med pennan, så rakt som ni kan fast ni blundar.
  • Stopp. Håll kvar pennan och vänta på nästa instruktion.
  • Nu måste en av er rikta pennan mer mot oss och den andra måste vända pennan mer mot fönstret. Alltså höger och vänster.
  • Nu ska ni fortsätta rakt fram igen.
  • Och nu lite mer inåt.
  • Och nu får ni titta!

Det kan krävas att man ger dem lite ytterligare information om hur de ska föra pennan, vänligt gör man det, för att få deras linjer att slutligen mötas. Jag ger inga instruktioner innan utan ger dem bara möjligheten att göra under tiden jag berättar hur. De ville göra om det hela och de fick välja nya färger. Denna gång var de mer säkra på hur de skulle göra, nu förstod de och kunde. Båda pojkarnas linjer möttes nästan … och de blev glada och förvånande. De var vänner igen. De tittade upp på varandra och sa förlåt samtidigt.

Konflikten på pappret

Jag har bett ovänner, ledsna, arga att göra saker tillsammans under min ledning. Konflikten som uppstått har jag ingen egentlig information om, det viktiga är att lyssna på dem noga och bidra till att lösa upp det arga och det avstånd som har skapats. Det ska leda till att de blir vänner igen.

Detta var ett sätt. Det har fungerat med elever i årskurs ett, två, tre och åtta. Det handlar om att symboliskt mötas på pappret och förvånas över hur man leds rätt trots att man inget ser.

Tidsmässigt tar detta inte längre tid än att vända och vrida på konflikten. Eleverna blir gladare och lär sig att göra något istället för att inte göra något. När de kommer tillbaka in i klassrummet är de fria och ingen sitter med en tung skam i magen. Och konflikten som uppstod den behöver vi inte gå tillbaka till igen, hellre hur vi löste den för att komma vidare och bli sams igen.

Hej HOPP!

Anne-Marie

Publicerat i Anpassning, Ansvaret, Eleverna!, Föreläsningar jag ger, Inkludering, Känslor, Relationer och vänskap | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Konfliktlösning mellan två elever- symboliskt först och sen förlåt

Skolans arbete är långsiktigt och kan liknas vid att plantera alléer

I höst läste jag Michael Pollans En andra natur: en trädgårdsodlares bildningsväg. Jag blev så tagen av det han skrev om att ingen planterar träd längre, eftersom den moderna människan saknar den typen av tidsperspektiv. Det enda som går att sälja i plantskolorna är snabbväxande japanska träd eftersom folk vill ha resultat nu, inte om fyrtio år.

Jag berättade detta för dig och redan nästa dag satte vi oss i bilen och körde de åtta milen upp till plantskolan i Västerhejde som var det enda ställa där de hade kastanjer. För det var kastanjer vi skulle ha. Det var vi eniga om. Klassiska, långsamtväxande vårdträd.

Ur Malin Lagerlöf; Dagbok från ditt försvinnande, 2016, sid 103

Ofta tänker jag på kvinnan jag intervjuade rörande läsning. Hon var vid den tiden 82 år. Hon ville så gärna delta i bibliotekets läsecirkel, berättade hon. När hon var på biblioteket såg hon den lilla krets av människor som samlats runt boken och tänkte att det hade varit roligt att vara med där. På min fråga varför inte svarade hon att hon hade ett handikapp som hindrade henne. Jag föreslog ledsagartjänst eller att hon ringde till biblioteket för att höra om det fanns någon annan möjlighet att ta sig till biblioteket. Men det var inte hennes handikapp. Hennes handikapp ville hon inte prata om. Men det var av det slag att hon skulle hindra de andra läsarna i läsecirkeln. Efter en stund berättade hon. Hennes handikapp var hennes läshastighet. Hon läste långsamt. Mycket långsamt. Men noggrant tillade hon. Hon kände sig själv som en noggrann läsare. Jag frågade hur hon visste att hon var en långsam läsare. Det hade hon fått höra då hon var barn och gick i första klass. Då hon var sju år. Därför ville hon inte vara med i bokcirkeln. Med hänsyn till de andra läsarna. Hon ville inte hindra dem att gå framåt i boken.

Läraren hade sagt till henne att hon läste långsamt. Om vi då tänker att hon är sju år och är i skolan för att lära sig att läsa måste det ju betyda att hon lär sig och att hon läser långsamt. Men ingen hade talat med henne om hur läsningen utvecklas och läsförmågan förändras genom att man läser och att det är som allt annat man lär sig.

Jag bad henne lyssna till min högläsning. Så läste jag högt för henne ur boken jag hade med mig. Hon lyssnade uppmärksammat och då jag läst klart sa hon att vi läste ungefär med samma hastighet. Jag berättade att jag hade fått höra att jag var en snabb läsare och att jag läste slarvigt. Vi satt tysta en stund. Så sa hon

– Men då kan jag ju gå med i en bokcirkel?! Jag läser ju ungefär som du.

Alldeles nyss var det de vänsterhäntas dag. I Dagens Nyheter kunde jag läsa om en man som under sin tidiga skoltid fick lärarens hökögon på sig och närsomhelst fick han anmärkningar för sitt sätt att skriva. Det blev ett livslångt lidande och än i denna dag minns han lärarens ord om honom.

Det vi säger till våra elever kan bli minnen vi aldrig någonsin önskade dem. Det är främst då vi glömmer bort att säga något om deras utveckling och deras lärande och det som har ägt rum i skolan. Skolans arbete är långsiktigt och ska betyda ett livslångt perspektiv. Att få lära sig hela livet men inte känna av skavsåren av utvecklingen utan lära av att det man en gång inte kunde fick man lära sig. Ibland med hårt arbete och med envishet. Men inte genom bedömningar som hindrar eller uppföljningar som glöms bort.

Jag tror inte att lärare vill sina elever annat än väl. De vill att de lär sig. Men det som är sagt måste följas upp och kantas av läraren och elevens arbete med att lära sig och att benämna lärandet och dess utveckling.

Mina elever har studerat, de har tagit studievägar och utbildat sig vidare. Och de som hade kepsar har inte längre kepsar, och de med spring i benen sitter mer stilla än vad de borde göra, och deras spontana frågor om allt mellan himmel och jord …

Jag återkommer med fler inlägg om det långsiktiga arbetet och de tio åren av grundskola.

Hej HOPP!
Anne-Marie

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Etiketter , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Skolans arbete är långsiktigt och kan liknas vid att plantera alléer

Ingen mjukstart – börja skolan

Från mitt klassrum 2002

Jag har varit med om många mjukstarter efter lov. Ibland har jag varit i handledande position och sett hur man gemensamt har sagt att vi börjar mjukt med skolan. Om man tänker på de barn som ska börja sitt första läsår och alla de saker som de förbereder sig med därhemma är en mjukstart att beröva dem det stora med att börja i skolan. De förbereder sig med sina ryggsäckar, skolkläder, gympabyxor och pennfodral, sudd och snoddar. De väntar nervöst och ivrigt på att börja skolan. De vill lära sig.

Årskurs sju fick mjukstarta i flera veckor så själva innehållet i skolan gick förlorat. Jag minns att man talade om mjukstarten som något med ett helt annat än det innehåll som skolan under flera veckor sedan skulle skynda igenom. Skolan måste visa upp sitt innehåll och den professionalitet som förbereder, genomför och utvecklar den. Detta är skolan vi lär oss, där vi läser, där vi utbildas. Det är både spännande och viktigt. Inte farligt utan äventyrligt hoppfullt.

Skolan börjar. Plocka fram böcker och lägg dem läsvänligt på bänkarna och börja med att läsa för lust och intresse. Lägg fram olika böcker och gärna fler än antal elever. Variera rikligt med både bilderböcker, lättlästa berättelser, bildromaner och böcker med större omfång, tidningar, faktaböcker och en och annan matematikbok.  som ligger i läsvänliga mängder på skolbänkarna och som lockar till att börja läsa igen. Ge rikligt med tid att läsa och börja där.

Locka med spännande undervisningar som ger eleverna inblick i äventyret att lära i skolan. Ursäkta inte kunskapandet. Ge med råge. Och minns att barn och unga är i skolan för att de ska få lära sig, det de inte kan ska de inte belastas för utan ges utbildning i.

 

Hej HOPP!

Anne-Marie

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Skolrättigheter, Styrdokumenten, Synligt läsande, Väck läshungern | Kommentarer inaktiverade för Ingen mjukstart – börja skolan

Undantaget vi gör är i själva verket anpassningen

Bilden har ingenting med innehållet att göra. Det är bara en bild.

Bilden har ingenting med innehållet att göra. Det är bara en bild.

– Vi får göra ett undantag, säger vi ibland.

Vi säger så när vi inte längre vet vad vi ska göra. Om vi medvetandegörande det vi föreslår som undantag kan det visa sig vara just den anpassning som ska göras.

Låt mig åskådliggöra med ett exempel:

En elev med många diagnoser ville plötsligt delta i en springtävling. Det hade tagit mycket av lirkande och uppmuntran att få eleven dit. Och det var en glädje för assistenten att eleven plötsligt ville. Men väl vid springplatsen uppstod nästa problem. Det att man måste vänta på sin tur. Det här blir nu problematiskt för eleven kan inte vänta. Att vänta är svårt och eleven ser inte de andra utan är bara fokuserad på att springa. Att lära sig att vänta är ett pedagogiskt innehåll och kräver övning och ledning. Det är ett annat moment som kräver precis lika mycket övning och träning.

Men just nu hindrar det eleven och assistenten. Om vi då gör ett undantag betyder det att vi tänker att vi ser mellan fingrarna på detta brott mot att vänta på sin tur men att vi inte tänker ändra något annat än för just denna gång. Vårt ordbruk blir att prata om undantag och vår attityd är vårt överseende verkar vi inte för elevens fortsatta möjlighet att delta. Om vi väljer att se en utveckling och att varje barn kan få lära sig men att barn och unga behöver att vi vågar se bortom form, dvs, att vi ska stå i kö och att man inte får tränga sig, till att eleven kan och får delta. Eleven har ingen aning om att det finns ett kösystem för att springa utan har med vägledning plötsligt fått en lust att delta. Då måste vi ta vara på det som sker. De andra eleverna bemötte eleven med – Så kul att du vill springa – och ville heja på men fick höra lärarna diskutera hur man gör med kön och att detta inte duger – Vad ska de andra eleverna tänka? och Tänk om alla elever börjar göra så här?

När en assistent kommer med eleven är assistentens roll att möjliggöra för eleven att delta. Det betyder att ett arbete ligger bakom det faktum att eleven är där och just nu vill. Om vi behöver diskutera hur vi gör ska detta lyftas i ett pedagogiskt samtal där alla kan fundera över den anpassning som kom och huruvida vi ska se det som ett undantag och att vi fortsättningsvis inte ska rucka på regler och former eller om vi tillsammans ska lära av enstaka fall och se vad det är vi kan göra annorlunda för fler. Att vänta på sin tur måste vi alla lära oss och vi är olika rustade för det, det gäller naturligtvis också för oss vuxna. Vi suckar och blir irriterade, vi gillar inte när folk tränger sig, vi ger upp för minsta kö och lämnar den för att göra något annat. I skolan är allt vi gör en slags utbildning. Att lära sig vänta på sin tur kräver att vi uppmärksammar att det är något vi måste utbilda i och att vi oavbrutet tvingas träna på det.

Min erfarenhet är att om vi ser till varje elevs lärande och gör anpassningar för att möjliggöra för delaktighet, medverkan och lärande kommer eleverna lära sig att så är det och det gäller också när jag behöver samma. Eleverna brukar inte bekymra sig att vi får göra på olika sätt, tvärtom, de lär sig också att om jag själv behöver något kommer jag bemötas värdigt och vänligt. Man lär sig också att kompisar får hjälp att vara med och att lärare handlar så. Hur vi lärare lyssnar och hur vi hjälper och möjliggör påverkar alla elever. De ser att vi försöker, vill och tänker ut pedagogiska svar på de utmaningar som uppstår. Det betyder trygghet för alla elever.

Nästa gång du tänker undantag – fundera över om det inte är en anpassning du gör. Skriv ner det du möjliggjorde och vad som ägde rum när du gjorde det du gjorde och på vilket sätt det bidrog till att eleven deltog.

Hej HOPP!

Anne-Marie

Publicerat i Anpassning, Inkludering, Strategier, Värdegrunden | Etiketter , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Undantaget vi gör är i själva verket anpassningen

12-åringens sommarläsning: Samtala om boken som är läst!

När eleverna kommer tillbaka till skolan kan vi lyssna och samtala med dem om deras sommarläsning. Men hellre än att tala om mängd böcker vi har läst fråga mer om boken som är läst. Det betyder att vi lyssnar till det som berättas om boken. Risken är annars att vi talar mängd men inte innehåll. Vill vi verka för ett kamratligt läsfrämjande kan berättelsen om boken väcka nyfikenhet och intresse hos andra.

Här är några frågor jag ställde alldeles nyss då jag intervjuade en pojke om hans sommarläsning. Han fick ta med sig den bok han ville berätta om. Han visade fram Neil Gaiman Norse Mythology.

Skärmavbild 2018-08-09 kl. 11.07.45

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur valde du boken, berätta:

Jag gick förbi Pocketshop på Arlanda. Jag såg att den handlade om nordisk mytologi så jag köpte den. Det var mest av en slump som jag köpte den.

 

Du läser på engelska, berätta:

Jag läser alltid på engelska. Det var länge sedan jag läste på svenska. Jag måste läsa på svenska i skolan för där får man inte läsa på engelska. Jag har läst på engelska de senaste två och tre år nu. Jag har betyget A i engelska. Jag har läst Sagan om Ringen på engelska. i den här boken är det gammalt språk och det är intressant. Jag går alltid till de engelska hyllorna när jag letar böcker. Dom köper jag. Jag har läst Stephen Kings It. Den var bra. Det är inte så svårt att läsa på engelska.

I skolan läser vi så lite så ja…

Berätta om boken:

Det är en bra bok. Den berättar massor av sånt man känner igen innan. Författaren skriver i förordet att berättelserna ”contradict each other”. Och det gör dom. Det är små detaljer och stora. Dom säger emot varandra. I en berättelse kan alla lyfta Tors hammare men i andra berättelser kan bara Tor lyfta hammaren. Författaren har försökt att översätta myterna och göra dem intressanta. Motsägelser gör något med berättelserna. Som att jättarna kunde lyfta hammaren. Det måste ju äga rum annars är det ju ingen vits att dom får hammaren. I vissa berättelser kan Loke förvandla sig till vad som helst men i andra berättelser måste han sätta på sig en dräkt för att förvandla sig, exempelvis till en falk. Det är ju en motsägelse. Berättelsen förändras eftersom människor berättar dem och därför förändras berättelserna.

Det är intressant att läsa vad människor tror på. Det är en rik historia. Det är intressant att läsa om nordisk mytologi utifrån en annan kultur än den svenska. Den här boken är från folk till folk. Det är inte som bibeln som ska få oss att tänka samma. Man ska skapa sin egen tro.

Vem ska läsa boken efter dig?

Mina kompisar gillar nordisk mytologi. Så jag tror det finns många som skulle gilla den här boken. Om man gillar Sagan om ringen kan man läsa den här.

Mina tankar:

Vi talar ofta om hur många böcker vi läst när vi kunde tala om boken vi läst. Det betyder att vi är beredda att ge bokens innehåll utrymme. Att läsa en bok och få berätta om den skapar också större möjlighet för fler att delta och bidrar också till att boken kan spridas vilket främjar läsandet.

Hej HOPP! 

Anne-Marie

Publicerat i Boken i undervisningen, Frågekonsten, Hur lärde du dig att läsa?, Läraryrket och lärarrollen, Lässtrategier, Litteratur och läsning, Strategier, Synligt läsande, Väck läshungern | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för 12-åringens sommarläsning: Samtala om boken som är läst!

”en mild och utsökt ensamhet”

Insåg att jag inte läst något av Tove Jansson sedan en tid. Gick igenom mina böcker i bokhyllan och fann att den jag inte läst om var boken Sent i november. Därför börjar jag läsa den i slutet av juli. Och några rader fastnade så vackert. Detta om ensamheten. Och om regnet. Och om skogen.

Regnet föll över hans gröna hatt och hans regnrock som också var grön, det viskade och droppade överallt och skogen gömde honom i en mild och utsökt ensamhet.

Skogen. Den gröna skogen. Ensamheten blir aldrig så stor i skogen. Jag minns när jag kände mig ensam och övergiven och hur jag varje dag tog långa promenader i en skog. Skogen var vänlig. Man försvinner in i den. Hör ihop med den. Här är det Snusmumriken som bryter upp och försvinner. Tove Jansson sista bok om muminfamiljen.

… Snusmumriken steg in i sin skog men hundra mil av tystnad framför sig.

Hej HOPP!

Anne-Marie

Publicerat i Litteratur och läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar