Körling; Självständig läsning, 2002.

I min första bok Kiwimetoden  (2006) ersatte jag ordet tyst läsning med begreppet självständig läsning. Det betydde också att jag måste ändra mitt förhållningssätt som pedagog. Den självständiga läsningen måste i alla aspekter vara just självständig. Det gäller val av böcker att läsa, val av tidningar att läsa, val av faktaböcker att läsa och att jag inte på något sätt värderar elevernas val. Ett självständigt val kan inte betyda att jag som lärare tror mig veta något om läsaren. Det betyder att jag inte förhåller mig till läsaren och bedömer denne. Ett val av innehåll är däremot något jag ska uppmärksamma och vara nyfiken på. Det betyder att boken är vårt gemensamma fokus.

Många läsare, också de som för länge sedan lämnat skolan, upplever att de blir bedömda som läsare. – Den boken är för lätt för dig, säger läraren. – Den boken är för svår för dig, säger en annan. Du måste välja svårare böcker. Du måste… du tar den lättaste vägen … du utmanar dig inte … du läser inte som man ska och du väljer inte böcker som man ska läsa.

Vi styr urvalet men erbjuder dem som självständiga val.

Då det gäller val av böcker så har jag gjort ett urval av innehåll. Det betyder att de mängder böcker som finns att läsa, med variation och stort utbud, redan är valda av mig. Också det faktum att jag lånat dem på skolans bibliotek handlar om att vi på något sätt styr in i litteraturen. Att elever får välja bok, för stunden eller för några dagar framåt, handlar om att vi tillgängliggör utbudet. Om vi ger detta i klassrummet – kan vi inte samtidigt skapa konflikter kring det eleverna väljer. De väljer utifrån våra val. Vi ger dem en mångfald av läsmöjligheter. Att duka med böcker handlar om att visa fram böcker och att erbjuda äventyr att läsa ur.

Högläsningens är elevernas kommande bibliotek

Då det gäller den tidiga läsundervisningen där barn och unga får lära sig att läsa måste själva arbetet att lära sig att läsa gå via att läsa. Och högläsningen vi generöst erbjuder eleverna handlar om att locka till de äventyr som väntar läsaren. Och detta äventyr är livslångt. Det handlar inte om kortsiktiga insatser utan högläsning för att ständigt visa fram annan litteratur, andra faktatexter, andra texter som ligger i elevernas framkant. Det är som att hålla högläsningen för det kommande – dvs – visa att detta finns och detta kan du läsa och du kommer en dag kunna att läsa detta själv. Högläsningen är därför inget inslag som handlar om att bara underhålla för stunden utan också för att ge en framtida inblick i ett bibliotek. Att läsa en forskares text kan vara ett sätt att visa hur forskare skriver och därmed visa upp en värld som ännu ligger oåtkomlig för elevernas egna förmåga att läsa (och skriva) men genom högläsningen kan man tänka, fråga och fundera. Det finns därför ingen ålder för högläsningen. Det finns utsikter.

Läsa och prestera

När barn läser i skolan är det för att boken lockar. Oavsett om det är liten text, stor text eller mycket text är det något som intresserar eleven. Vad som intresserar vet vi inte om vi inte samtalar. Med skolans bedömningar kommer bedömningen av läsaren vilket är olyckligt. Nyfikenheten på vad barn och unga läser handlar om att visa sitt pedagogiska intresse. Och stanna i boken som läsaren valt. Barn och unga vill ha kontakt med oss lärare och vuxna. De vill inte ha våra bedömningar, våra avstånd. Det betyder inte att jag inte bedömer men frågan är vad jag bedömer. Hur gagnar mina bedömningar den framtida läslusten? Vad är det jag ska rikta mig mot och varför? När barn slutar vara intresserade av att läsa har något berövats dem, frågan är hur man som pedagog kan reparera det och hur man vet vad det är man måste göra? Många elever är sårade läsare och undviker böcker och läsning på grund av något de tidigare fått höra om sina val av böcker och på vilket sätt de läser. En läsare som läser men som inte blir uppmärksammad annat än med kritik slutar snart att läsa.

När vi presterar läsning gör vi det för någon annan. Vi har blivit bedömda och klassade i skolan: Jag läser bättre än hon. Jag läser svårare böcker än du. Sådana uttryck som eleverna säger kommer med skolan. Innan skolan läser barn tillsammans och brukar inte jämföra sina böcker som svåra eller lätta. De läser för att boken har lockat dem in i äventyret. Lust att läsa kommer genom att omvärlden skapar möjligheter. Prestation handlar om att bli sedd och förklarad av någon annan. Vill vi värna lusten, eller hellre, graden av angelägenhet att läsa, måste vi öka vår nyfikenhet på vad barn läser och varför. Dessa viktiga samtal som tar sin utgång ur det som sker. Inte ur det som inte sker.

Så måste det vara också i skolan.

Tid att läsa i skolan

Ofta bollar vi iväg frågan om var och när barn och unga ska läsa. Vi kan lägga ansvaret på föräldrarna. På någon annan. Men jag menar att vi ska sluta slänga bollar som svårligen tas i lyra. Vi ska läsa där vi är. I gemenskap med andra. När vi läser i klassrummet är det för att läsningen är viktig och därför ger vi den tid. Och den tiden behöver inte vara exakt lika för alla. Men barn som inte orkar läsa behöver inte få höra det. Barn behöver kontakt med vuxna för att bli intresserade av det de gör. Om vår attityd är att du ska läsa och vi själva inget läser så är läsningen för dom och inte för oss. Men oss i klassrummet är en plats att skapa gemenskap genom att läsa. Att ge tid och plats för läsning handlar om att dagligen möjliggöra för den. Några läser en halvtimme. Andra orkar tio minuter. Några bläddrar i boken utan att få kontakt med den. Men … de bläddrar i boken och det betyder en slags kontakt. Vi ska värna den. Den betyder en början. Och allt har sin början.

Samtal om böckerna vi läser själva

Jag brukar samla eleverna då de har varit i skolans bibliotek och lånat böcker att läsa. Vi slår oss ner i en ring och berättar något om de böcker vi lånat. Jag talar sällan mängd, utan ger mer möjlighet för eleven att berätta om någon av böckerna. Mina frågor kan vara – Hur luktar den? Vilka färger har boken? Hur lockade boken dig att ta upp den? Vem inspirerade dig att låna den? Frågor som inte bara handlar om prestation utan om sinnen och inspiration. Många elever som lyssnar får därmed syn på andra böcker och kan därför lockas in i kompisarna bokval och boklån.

Likaså när vi lämnar tillbaka böckerna samlar jag eleverna att berätta om någon av böckerna de läst. Jag är noga med att inte värdera eller låta mina egna läsäventyr ta överhanden, utan ger eleverna platsen och möjligheten att presentera sina böcker och något om hur de tänkte. Jag talar sällan om böcker som bra eller dåliga.

Ofta läser jag högt ur elevernas egna val av innehåll. Det gör jag då jag har 90 sekunders högläsning. Jag värderar inte innehållet utan håller mig till min sakliga värme och läser valda partier ur elevernas böcker. Inget är så läsfrämjande som det. Böcker får nya läsare och litteraturen hålls levande bland de som läser.

Och något om tystnaden när vi läser – och tiden vi läser på

Den tysta läsningen är ett långsiktigt mål. Vägen dit går via att vi respekterar att vi behöver minska på konkurrerande innehåll som avbryter vår läsning. Men att visa sin bänkkamrat en rolig sida ur boken handlar om att låta eleverna mumla tyst och tillåtas göra det. Ofta mumlar de om något boken berättar. Kanske är just en sådan text värd att sedan läsa upp inför alla, där jag som högläsande lärare är textens röst. Vi är sociala läsare och ju yngre barnen är ju mer vill de visa och peka, prata och tänka kring. Det gäller naturligtvis också större barn och vi kanske ska se till vikten av dessa små mikrosamtal om böckernas innehåll och de tankar de väcker hos läsaren.

När det gäller tid för läsning handlar det om hur vi värdesätter läsandet. Om vi tar till boken i nödsituationer när vi har sju minuter kvar av lektionen så kanske inte det alltid ger den läslust vi önskar eleverna. Min son sa alltid att böckerna har så lite värde i skolan. Han syftade till att läraren tog de sista minuterna till läsning. Han läste romaner och behövde gå tillbaka lite i böckerna innan han satte igång att läsa. Då hade ofta de tio minuterna gått. Han planerade också sin läsning, precis som jag gör. Jag bläddrar fram några sidor så att jag vet hur tiden räcker till. Om tiden är för kort för mitt kapitel så avstår jag att läsa eftersom jag inte vill avbryta mitt i någon händelse. Så gjorde också min son. Därför sa han alltid att skolan inte gav litteraturen rum eller värde. Det krävdes att tiden gavs och det tillräckligt.

Alla kan inte läsa lika länge. I anpassningen handlar om att det heller inte är tvunget. Det finns så mycket annat att göra om man inte längre kan läsa. Det viktiga är att inte se en elevs läsande som något som inte förändras. Klimatet att läsa i skolan måste bygga på tid, intresse och gemenskap. Över tid kommer den som inte orkar att orka läsa. Boken vill inte förlora kontakten med läsaren.

Hur läser jag och vad får det för konsekvenser för min läsundervisning

Jag har prövat att läsa 20 minuter om dagen. Det fungerar ganska bra men jag behöver rucka lite på tiden. Eftersom kapitlen tar olika lång tid att läsa. Hellre än tid skulle jag ge eleverna möjlighet att läsa ett kapitel för sammanhang. Jag har prövat att läsa en dag i veckan, också då 20 minuter. Det var mycket, mycket svårt att hålla kontakt med boken. Jag tyckte snart att boken var ointressant och att jag inte riktigt förstod vad den handlade om. Jag märkte att jag läste med mindre intresse trots att boken kanske var bra. Jag har också gjort långa uppehåll för att se hur mitt läsintresse utvecklas. Och ärligt ska jag berätta att det var mödosamt att börja läsa igen. Därför läser jag varje dag. Flera timmar läser jag. Och om jag vet något om min förmåga att läsa så kan jag ta lite avstamp ur den för att skapa förutsättningar för en bättre läsmöjlighet i skolan. Därtill forskning som stöttar vår praktik.

Att tänka på som pedagog

• låna ut din koncentration – bli en läsande lärare bland läsande elever
• främja läsandet genom att verka för att barn och unga får läsa
• alla möten med böcker ska vara positiva
• hellre än tid ge eleverna möjlighet att läsa ett helt kapitel
• anpassa undervisningen så att elever som läst och inte vill läsa får göra andra saker med respekt för de som läser i klassrummet
• tillåt mummel och små mikrosamtal om böckerna eleverna läser
• bedöm inte läsarna utan rikta intresset mot böckernas innehåll, både text och bild
• högläs 90 sekunder ur elevernas bokval, du lär känna barns intressen och bli mer involverad i hur författarna skriver och om vad
• ta bollen där bollen är – du är läsfrämjare, i ditt klassrum läser eleverna och ta utgångspunkt ur det som görs där du är – på så sätt sprider du information och kan verka för att elevernas föräldrar blir nyfikna och trygga.
• En elev som vill läsa hemma ska naturligtvis få göra det
• För att lära sig läsa krävs att vi får läsa för att lära oss

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling