Allvarligt om skola och mycket tänkvärt dessvärre

Eget arbete - den försvinnande vägvisaren! Inget för mig!

Allvarligt om skola och mycket tänkvärt dessvärre

I DN idag läser jag Johannes Åmans tankar kring en rapport som Mara Westling Allodi har skrivit om tillståndet i svensk skola. Det handlar om könsskillnaderna. Om pojkar som inte är med i undervisningen men upplever ändå att de kan och flickor som flockas kring läraren i ambition att lära men upplever sig urusla och dåliga. Och till detta mediapressen som ligger på och påpekar skolans brister och förstärker bilden av pojken och flickan och deras förutsättningar och bristande möjligheter i skolan.

Jag blir livrädd för det enkla. Jag tror inte det är så enkelt att tala pojkar och flickor. Jag tror på det svåra. Jag tror att skon klämmer kring det vi aldrig vågar tala om – undervisningen. Lärare har mycket få möjligheter att tala om sin undervisning, Jante sätter käppar i hjulen för de goda undervisningarna och de som bör få stöd och hjälp att komma tillrätta med sin undervisning i klassen har inga strategier för att göra just detta. Undervisning och lärares arbete i klassrummet är inte riktigt på agendan i skolan, utan mer av problemsökeri hos individ och person.

Problemen är nog många. Men ett av problemen är en tyst lärarkår som inte vågar vara bra eller vågar att mislyckas. Det är alldeles för slutna system där SHARE och lärande inte inkluderar lärarna själva. De goda exemplen av undervisning och där aktivitet lärande äger rum är det mycket få gånger som lyfts fram och sätts i fokus. Jag kan tycka väldigt synd om lärare, men det är ett ofruktbart förhållningssätt som inte utvecklar, när läraren gör sig ensam eller rent av i skolkulturen blir ensam.

Jag tror lärarna om gott. Jag tror på den undervisande viljan. Det är ett yrke att vara lärare. Och yrket är svårt och utmanande. Däremot tror jag att yrket fått stå i skuggan för de problem som skolan lägger på eleven. Eleven görs till ett problem och så försvinner själva arbetet med att lyfta hela undervisningen för alla barn och elever.

Det är olyckligt när begrepp som ”eget arbete” inte innehållsdeklareras pedagogiskt. Det är mycket farligt om lärare överlämnar val och självständighet till elever som inte har en susning eller ett hum om vad detta egna arbete egentligen ska mynna ut i för lärande. Elever har inte någon horisont för sina framtida behov. Elever har heller inte förmåga att välja helt fritt i stoff och i vad och varför, vilket är möjligt att åskådliggöra i levande läro och kursplaner,  i den mängd av val vi ger dem. Detta är inte att underskatta elevernas kompetens. Men att välja är mycket svårt. För att välja måste man också kunna förmå sig att välja bort. Att förstå sina val är en uppgift för skolan. Att utvecklas i sin förmåga att välja och förstå vad att välja ur också en uppgift. Att överge eleverna, och att som lärare abdikera närvaro och undervisning gör det mycket svårt för eleverna att förstå värde och kvalitet i vad att göra i skolan, eller framför allt, vad att tänka. Att inte närvara i elevernas självständiga arbeten är att missförstå det egna arbetet, dvs läraryrket.

I stort sett kunde vi nog avskaffa ”eget arbete” och tänka – hur gör vi vårt lärande större i gemenskap med andra. Den kollektiva intelligensen är alldeles för outvecklad i skolans värld. Vi blir till ihop. Vårt lärande blir i gemenskap med andra. Vi är inte solitärer. Vi är lärande i relation, kommunikation och stoff.

Jag tänker att jag genom dagens DN och Johannes Åman samt den hänvisning till Mara Westling Allodi har jag fått ett utvidgat samtal. Om än här på bloggen, och genom min egen textrörlighet – jag kommer läsa kunskapsöversikten om pojkar och flickors hälsa i skolan. Jag tackar för det fria ordet! Och diskussionen!