Skriv inte om sommarlovet! Skriv om det som rör skolan!
Låt inte eleverna skriva om sommarlovet. Det är alldeles för känsligt. Det är också något som hör privatlivet till. Det är en fråga som skapar problem. En del barn har haft en underbar sommar, andra inte. En del barn har fått resa långt bort och badat i vågor, andra har varit hemma utan att göra något alls. En del barn har föräldrar som inte är snälla mot dem, andra har en hel släkt som bjuder in och säger hipp-hurra-min-min-lilla-socker-topp-och-sommarbusunge, andra har inte det. En del får göra långa resor men har det inte bra ändå, andra är hemma hos en mamma och pappa som är närvarande i det som föräldrar ska vara närvärande i.
Skriv inte om sommarlovet. Gör inte det. Skriv hellre om något som är kopplat till kursplanerna och läroplan. Det låter trist och tråkigt kanhända. Men jag ser inte på dokumenten som trista och tråkiga. Utan innehållsrika och stöttande för min profession och för det jag ska arbeta med.
Verka för läroplanen! Värdegrunda skolan!
I läroplanen läser jag om den demokratiska skolan, det är den vi ska verka för, det kan vi göra här och nu, i klassrummet. Jag läser också om skolans och lärarens ansvar om varje elev. Det ska vi ta i klassrummet och också här och nu tillsammans med eleverna. I läroplanen ska varje barn respekteras. Det ska vi verka för här och nu.
Koppla på kursplanerna i allt vi gör i skolan! Skapa skola!
I kursplanerna står vad vi kan göra inom ramen för detta här och nu. Vi kan och ska utveckla kompetenser. Att utveckla kompetens att uttrycka sig väl i svenska och engelska språket, ja också i det matematiska. Att respektera skillnader mellan människors livsvillkor sägs det också. Det är mycket vi kan hämta i våra kursplaner som ger oss stöd för det innehåll vi ska presentera och processa tillsammans med eleverna.
Om vi ska skriva om våra sommarlov kan vi relatera dessa berättelser till kursplanernas innehåll. Det står ingenting om att eleven ska lämna ut sitt privatliv. Jag vilar mig också mot Barnkonventionens artikel som säger att barn får och har rätt till sina hemligheter. Det ska skolan också verka för. Vi ska därför inte ha uppsatser med det gamla innehållet om sommarlovet. Men vi kan knyta an till sommarlovet kursplanemässigt:
Knyt allt till kursplanerna och läroplanen!
- Skriv om hur du har använt din engelska denna sommar?
- Berätta om några gånger du verkligen fick använda matematiken i sommar?
- Om du har sett en film på tv eller bio som du vill berätta om – gör det? Vad hette filmen? Vilka var med och spelade? Berätta om det du tyckte gjorde filmen sevärd?
- Berätta om din läsning i sommar; var har du läst, hur har du läst, vem har läst för dig, vilka böcker har du läst, vilka böcker skulle du vilja ha läst, om du inte har läst något alls berätta om hur du hann med att läsa textremsorna på TV, eller om någon textremsa du blev arg på? Berätta om du läser något på tunnelbanans reklam som du vill berätta om?
- Berätta om hur du tänker om klimatet, värmen, regnet och hur du har handskats med värmen, regnet och om du har upplevt ett stort åskväder med blixtar och dunder?
- Berätta om något du skrivit, spelat, gjort på nätet? Har du googlat på något spännande ämne, har du spelat något nytt spel, har du inte varit ute på nätet? berätta?
- Berätta om något du sett på TV, om du såg fotbollsVM och om du hade synpunkter på något lag som spelade orätt, bra, satte det snyggaste målet, domare som dömde lite fel, och om du var en av spelarna – vem skulle du ha varit, om du var en av domarna hur skulle du ha dömt, om du var linjedomare hur skulle det vara?
Osv…
Men skriv INTE om mitt sommarlov!
Men skriv inte om vad du gjort på sommarlovet. Men ta emot det eleverna formulerar om sina sommarlov. Det är en annan sak. Men kräv inte av dem att skriva om just det, eller berätta om just sitt sommarlov. Det hör inte till skolan. Det är utanför skolan. Fokusera på det som är innehållet.
Åtskillnad mellan hem och skola, en gränsmarkering!
En författare – jag tror Tomas Tranströmer – skrev om hur han inget hellre önskade sig att skolan och hemmet inte flöt in i varandra – utan att de höll sina gränser. Jag tror på Tomas Tranströmers markering i den frågan. Jag tror på skillnaden mellan hem och skola. Och därmed ansvarar jag för den. Dialogen ska trots det hela tiden vara rik och öppen. Men det vi gör i skolan ska relatera till skolan. Även om eleverna kommer in med hela sina liv in i den. Vilket de givetvis ska få göra. Men det är en helt annan sak.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Pingback: Digitalt berättande med Photoshow och Photovisi at IT-mamman
Pingback: Kreativa skrivövningar för ungdomar | Redaktionsbloggen
Pingback: Glassbilen kom, även piller « Välkommen till verkligheten
Pingback: Kjennda | Pearltrees
Hej Ann-Marie!
Kloka ord och tankar!
Detta borde alla pedagoger ha i ryggmärgen!
Tycker jag, en pensionerad lågstadielärare och specialpedagog.
Trevligt läsår önskas
Ulla Larsson
Specialpedagog
Pingback: Monika Strandberg (monikastrandberg) | Pearltrees
Pingback: Engelska | Pearltrees
Hej Ann-Marie.
Jag har nu läst din text om ”Allvarligt talat om skolans uppdrag/Skriv inte om sommarlovet! Skriv om det som rör skolan!” och kände att jag måste uttrycka min oro.
Ni beskriver en verklighet jag inte känner igen mig i. Ni skriver om en plats där det är negativt att vara stolt för att andra kan bli avundsjuka, och ännu värre, en plats där barn inte får vara barn utan skall vara förmögna att hävda en vuxen persons integritets. Visst, det är ju läraren som drar denna gräns men barnen lär ig ju snabbt att man inte pratar om livet i skolan. Detta går också i linje med stycke två där du diskuterar betydelsen av läroplaner för din profession.
För mig är detta otroligt cyniskt. Du beskriver en värld där barn inte ska behöva förstå och handskas med orättvisor, och ännu värre, en värld där barn för lära sig att det är respektfullt att inte vara stolt och visa andra sin lycka. I min värld tycker barn om att höra på andra barns berättelser och känner inta alls alltid den orättvisa vi vuxna vill måla på situationen. Tvärtom kan det nog istället väcka drömmar och ge liv åt den så otroligt viktig speglingen barnen gör, både mot varandra och mot läraren för att utveckla sin känslomässiga förmåga och fantasi. Dessutom tycker du det är rätt att lära barnen att det finns en skarp gräns mellan privatliv och skolan, något jag inte alls tror att barn upplever. Jag tror att barnen tar med skolan hem och hemmet till skolan, för i deras värld är livet en helhet, just för att de inte ännu är tvungna att skapa dessa rationella kategorier och försvar som vi vuxna ser som nödvändiga. I deras värld är [förhoppningsvis]det mest nödvändiga att se likheter och glädje, inte orättvisor och en falsk bild av integritet som är allt annat än det jag fått lära mig är personlig integritet; dvs. en god självkänsla och fin förståelse för gränsen mellan egna och andras värderingar – sånt vi alla lärt oss i skolan, i hemmet, på lekplatsen och numera även i den virtuella världen.
Jag stör mig också på din avslutande kommentar om läroplaner och dess betydelse för professionen. Betydelsen är självklart möjlig att förklara och förstå, men vilken betydelse är det du pratar om. Betydelsen för att professionen ska kunna bli rationell och evidensbaserad, eller betydelsen för barnens verkliga utveckling. Min oro kring detta är djup och välgrundad. Jag är mycket orolig över lärarprofessionens NPM/byråkratiska orientering. Vi ser samma utveckling inom resten av värfärds-servicen, ofta med hemska konsekvenser för de som faller mellan stolar eller inte tillåts ha behov av kontinuitet pga. sin demens. Systemet och den vetenskapliga/rationella värdegrunden (kontroll, planering, likformighet, individuellt ansvar, marknadskrafter osv.) sätts före det dynamiska och svårkontrollerade mellanmänskliga processer som kräver tålamod, empati och ömsesidighet hanteras genom att placeras utanför systemets gränser. Men det alltid är något system som för ta hand om besvikelsen och meningslösheten.
Jag har bara läst denna text, så detta är ingen generell kommentar, men det är ett stort ansvar att ha en blogg med många läsare och jag hoppas verkligen att det inte speglar dina bredare uppfattningar. Hursomhelst, för mig står en text ensam och denna gjorde mig mörkrädd.
Min uppmaning: mer självkritik och etisk diskussion och kritik av din professions utveckling, förutsatt att du håller med mig om att detta är allas våra demokratiska medborgares skyldighet. Det tycker i alla fall jag!
Hej,
Tack för dina tankar. Samtalen om sommarlovet är på elevens egna villkor. De får prata om sina sommarhändelser och vara stolta över dem men skolan kan ställa andra frågor om sommarlovet än om vad eleverna har gjort. Att fråga om vad skolan har betytt för eleverna under sommaren är att vara stolt över skolans arbete och det skolan har att ge.
Pingback: Övrigt | Pearltrees
Hej igen,
Tack för svar, men jag tror inte vi förstår varandra här. Mina kommentarer handlar inte om hur vi agerar i klassrummet. Detta tycker jag ska vara upp till varje lärare själv att avgöra; hur de vill planera sina tid, didaktiken, elevmöten osv. Vad jag opponerar mig emot är i själva verket just detta fokus på instruktioner. Det är alltid någon som ska reglera eller instruera i dagens expertsamhälle och det sker på baskostnad av allas vår frihet och skyldighet att ständigt stå i moralisk beredskap.
Tilliten till den grundläggande vetenskapliga kunskapen och nyttan av kritisk reflektion (grunden till våra professioner) och den praktiska klokheten (förmågor och moraliska ställningstaganden) kommer i skymundan för en teknisk rationalism. Weber varade själv för detta när han lade grund för den moderna, tekniska, byråkratin och riskerna med at vi all följer det objektivt [naturvetenskapligt] och rationellt sett bästa.
Citat ur Allvin (1997) – ”Det individualisera arbetet, s.58: ”Enligt Weber riskerar dock byråkratins rationalitet, som en gång ersatte den godtyckliga, orättvisa och ineffektiva samhällsstyrningen från den gamla aristokratin, att i alla sin kyliga effektivitet bli en ”järnbur” för den moderna samhällsmedborgare.” samma sida – not. 38/citat Weber (1934) ”Inge vet vem som skall bo i buren i framtiden, eller om det vid slutet av denna oerhörda utveckling skall uppstå helt nya profeter, eller om det kommer bli en mäktig pånyttfödelse av gamla tankar och ideal, eller, om ingetdera inträffar, mekaniserad förstening, garnerad med ett slags krampaktig självskattning. Då kunde med rätta dessa ord sägas om de sista människorna i denna kulturutveckling: ´Specialist utan ande, njutningsmänniska utan hjärta, och denna nolla inbillar sig ha nått ett aldrig tidigare uppnått stadium i mänsklighetens historia´.”
Livet är ju så mycket mer än någon expert eller tyckare kan omfatta. Det inbegriper allas våra val och handlingar. Och även om det finns vuxna människor som inte anser att skolan är en plats för kultur/moral/frihetsutveckling så är det min skarpa åsikt att vi är skyldiga att erbjuda varje barn möjligheten till denna fantastiska resa in i något mycket mer än en individualiserad personlighet där vad vi är kan deklareras på en Facebook-sida. För att förstå djupet i detta måste vi alla dela förståelsen för de inre och yttre processer som lägger grund för våra gemensamma känslor och värderingar, och för att förstå behöver barn praktisera detta, också i skolan. Rent praktiskt tror jag då att alla former av undvikanden av dåliga känslor och orättvisor är av ondo. Tvärtom så bör vi möta dom, tillsammans med barnen, och ta varje chans att dra lärdom och fördjupa förståelsen av oss själva, i det gemensamma. Detta gäller även lärarna själva. En lärare som följer råd om vad som ska tas upp på ”kick-offen” har precis samma problem som många av våra företagsledare i organisationer där bolagets värdegrund blivit några ord på än vägg snarare än självförverkliganden och positiva handlingar, eller politiker som helt missuppfattat sitt uppdrag. De följer och surfar snarare än leder barnen.
Tips: https://www.youtube.com/watch?v=e-fwELh9ab0
https://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U
Jag är övertygad om att detta tänkesätt (rationalismen) ofta blir ett mönster i hela arbetet och jag är lika övertygad om att barnen tar efter lärarens små signaler som visar att detta sätt att agera och värdera är eftersträvansvärt. Med grund i denna logiska slutsats skulle vi kunna argumentera för varje läroplans misslyckande, då det finns starka motiv bakom utvecklingen av den moderna skolan att utveckla kritiska reflektion och en bred kunskapsbas.
Det är den naturvetenskapliga kunskapen och dess profitörer som leder och präglar dagens skola, i form och färg, och det började för mig den dag då Jan Björklund motsatte sig två Pedagogiska professorers åsikter om skolans utveckling. Vetenskapen har blivit ett medel för utvecklingen av byråkratin. Det finns forskning om allt, och således forskning för samtliga argument politiker vill föra fram för att ”genomföra sin politik”, men de experter som har till uppgift att samla denna kunskap får ingen eller liten talan, ofta genom statliga organisationer där andra byråkratier förvandlar vettiga ställningstaganden till varken hakade eller malda slutsatser.
Hoppas på mer utförlig kommentar på detta.
Hälsningar / Johan
Not. I linje med föregående kommentar kring expertråd finns givetvis även kritik av övrig New Public Management (NPM), kunskapstester i låga åldrar och hanteringen av barn med ”extra behov av stöd”. Rationaliseringen av dessa utmaningar sker på samma sätt och får liknande konsekvenser..
Hälsningar / Johan
När man är liten är omvärlden obefintligt.
Att växa är att skaffa sig livsviktig kunskap om sig själv, sin familj och ramen utanför.
Det är när man kan göra jämförelser som bra, dåligt, rätt, fel osv. som man kan börja se nyanser.
Detta vet jag har varit oerhört viktigt i mitt liv. Att sluta tala om händelser som befinner sig mitt i livet
Forts. Här hoppade text iväg!
är inte bra för någon.
Livet är och ter sig olika och om man bortser från att vissa inte fått ett fantastiskt sommarlov så föds det även en medvetenhet för de som inte haft kul eller haft svårt samt inte att förglömma de som haft kul ser och lär att andra kanske inte haft samma förmån.
Empati, medkänsla tar sitt grepp men det
tar tid och utveckla.
För mig var detta mina viktigaste erfarenheter det gjorde att jag kunde se vad som fanns och vad som fattades och förståelse och felaktigheter.
När man är liten är omvärlden obefintligt.
Att växa är att skaffa sig livsviktig kunskap om sig själv, sin familj och ramen utanför.
Det är när man kan göra jämförelser som bra, dåligt, rätt, fel osv. som man kan börja se nyanser.
Detta vet jag har varit oerhört viktigt i mitt liv.
Att sluta tala om händelser som befinner sig mitt i livet
Vi ska lyssna, berätta och få delge men det måste få vara på elevernas villkor.
Anne-Marie, jag saknar fortsatt dina reflektioner.
Vad menar du med ”elevernas villkor”? Här går det inte ihop för mig. Kan förstå att det gäller utsatta elevers rätt att slippa må dåligt, men är inte detta egentligen lärarnas och den vuxna världens tolkningsföreträde vad gäller vad eleverna rimligtvis borde må dåligt av?
Elever som upplevt fantastiska saker under sitt sommarlov ska då inte få den chans de idag har att dela med sig av dessa upplevelser av rädsla för att andra ska känna avundsjuka. Kommunicerar vi då inte just detta, att avundsjuka än något negativt och fel, snarare än en naturlig känsla som vi ala måste lära oss att leva med? Och, i samma vingslag, nedvärderar vi inte barns förmåga att låta sig ledas av drömmar, inspiration och medmänsklighet. Visst känner barn avundsjuka och skam, men inte älskar de sina föräldrar mindre för att de inte får en fin semester, knappt ens för av att förändrarna beter sig illa och olämpligt. Inte låter bli att försöka söka kontakt med barn, även om de är mobbade i sin klass. Inte låter de sig luras av luttrade och cyniska vuxna människor som försöker pracka på dom att livet är tufft och att man måste veta rätt från fel och vara ”street smart” för att överleva. Det är min övertygelse att barn inte föds på detta vis, utan att det är vi vuxna som målar på barnen detta i vår iver att tycka på dom våra lärdomar. Sannerligen ofta av ren välvilja, för att skydda och vårda, men jag tror vi borde styra mindre och lita mer på människans och barnens naturliga förmåga att söka stöd och samförstånd. Barn som får chansen har nära till empatin och låter sig ledas av drömmar och omgivningens välvilja. Liksom skadade fåglar inser de att detta är nödvändigt och rätt, förmodligen eftersom de är mer riskvilliga och ofärgade av falska fördomar.
Tycker självkritisk är på sin plats.
För tydligehetens skull gällande sista raden: gällande många av oss vuxna.
Hej jo jag har läst din text. En sak som slog mig var att du anser att skolan och privatliv inte ska glida ihop, hur ser du då på prov och läxor? Jag hade enorma koncentrations problem och levde under ständig emotionell stress, vilket bidrog till att jag låg väldigt långt efter i skolan. De i sin tur krävde att jag skulle sitta i 3 timmar varje kväll och försöka komma ikapp, utöver de läxor jag redan hade. Jag anser din ide om att skola och fritid inte ska flyta ihop som en bra ide. Tycker dock att problemet är mycket större än att bara skriva om sitt sommarlov. De som behövs är inte förbud mot att skriva om sitt sommarlov. Skolan idag skiter fullständigt i individen, och försöker pressa ner fyrkantiga klossar i runda hål. De som behövs är FLER förstående och passionerade lärare
hälsningar Hjalle
Hej.
Som jag ser set är det stor skillnad på att bli ”tvungen” att berätta om ett sommarlov, än ha möjligheten att berätta mera i en kursplansorienterad uppgift. Det är ingen som säger att barnen inte får berätta! Men en direkt ”tvingande” fråga om vad de gjort på sommarlovet bör undvikas. Det finns barn som är ”sjuka” första dagarna för att undvika frågan.
//Annica
N
Precis Anne-Marie Körling! Det borde vara självklart för oss som möter barn i skola och förskola att göra det på ett genomtänkt, professionellt sätt med uppgifter/projekt, kopplade till läroplan och hand i hand med hela vårt uppdrag som lärare. Dit hör inte ogenomtänkta ”sommarlovs”-uppgifter. Eller barn som, vid skolstart, känner oro (utöver den oro en besvärlig verklighet ger). Längre än så har en bra lärare nått!
Pingback: Pedagogiska inlägg | Pearltrees
Hej Annica och Karolina,
1. Jag förstår inte från början hur en sån här uppgift kan bli tvingande. Det är väl ingen lärare som tvingar en elev att berätta om sitt sommarlov?? Det är väl en uppmaning och önskan om att dela livsvärld?
2. Det finns många olika definitioner av vad det innebär att vara professionell, och många uttryck jag upplevt tyder på att det råder förvirring gällande detta. För mig består en profession av tre saker (ref. Schön 1983, the reflective practitioner); gemensam och vetenskapligt (inte nödvändigtvis empirisk vetenskap vilket leder det vi oftast kallar evidense-based [managemnt][psycholoy] baserad kunskapsbas, praktik och etik. Hur vi utformar vår praktik/uppgifter beror sedan på hur vi förhåller oss till de grundläggande frågorna om vad som är gott och inte (etiken), vilket i sin tur alltid måste vara en tolkning och värdering. Här verkar det tyvärr vara kaos idag – för det verkar inte vara lärarna som leder denna diskussion. Forskare, myndighetspersoner och politiker tycks ha lagt beslag på mycket av det som styr skolan. Av egenintresse tjafsar de dessutom ed varandra om vad som är rätt, och kvar står lärare som någon slags utförare som ska följa de riktlinjer och regler som är bestämda på högre ort. Visst, den här diskussionen är ju ett bevis på motsatsen, men när det gäller den övergripande strukturen (styrsystem, arbetsutveckling och delvis tom. även när det gäller utveckling av pedagogisk idéer) så upplever jag att lärarna har förlorat/släppt [genom att vara för passiva] mycket av sin makt, och därmed också den kanske viktigaste delen i sin profession, dvs. rätten att som utbildat proffs, tillsammans med sin kollegor, få utforma grunden arbetet.
Karolina, när du skriver ”genomtänkt, professionellt sätt med uppgifter/projekt, kopplade till läroplan och hand i hand med hela vårt uppdrag som lärare” så är det min upplevelse att du håller denna instrumentella styrning som given, trots att jag argumenterar för att vi behöver förhålla oss till just denna. Jag säger inte att det behöver vara fel att jobba med tydliga mål och praktiker/uppgifter som tar oss dit, men jag tror att förtrogenhet och helhetsomdöme är minst lika viktigt för att lärare ska kunna hantera alla de situationer, liksom den vi diskuterat på denna blogg, där det uppstår gråzoner. Istället för att möta detta som en svår och lärorik situation så begränsar och avgränsar vi arbetet, vi väljer bort det som inte passar in i läroplanen, eller rättare sagt det vi inte tolkar som en uppgift som lämpar sig utifrån läroplanen. Resultatet är att vi begränsar oss och hittar alldeles för enkla svar på mycket svåra frågor. I detta fall med sommarlovsberättelserna tycker jag alltså att diskussionen saknar djup när det gäller insikterna om de emotionella/relationella och långsiktiga konsekvenser det förslagna handlandet för med sig. Min reaktion grundas förstås i en bredare iakttagelse av flera debatter som jag upplever nästan helt saknat alternativa förklaringsramar (ur den pedagogiska epistemologin) motstridiga vetenskapliga argument utan mest grundats på personliga erfarenheter och tyckande. Återigen, de personliga erfarenheterna är väldigt viktiga; de lägger grund för vår förmåga att förhålla oss till det teoretiska och göra svåra vardagliga avvägningar, men det behöver inte betyda att det inte är lika viktigt att bredda sina tolkningsramar med hjälp allmänna idéer.
Med tanke på det jag skriver här så saknar jag alltså fortfarande diskussion omkring mina frågor/bekymmer.
Vänligen / Johan
Pingback: Förmågor | Pearltrees
Min son var under sommarlovet i andra klass på spännande exotiska semesterresor utanför Europa. När jag senare när skolan börjat tog del av hans uppsats där han berättade om sitt sommarlov blev jag faktiskt lite förvånad. Han beskrev enbart om familjens resa till moster utanför Katrineholm där han fiskade Nors i bäcken nedanför huset…vem avgör vilken upplevelse som är häftigast under sommarlovet? Hmm..
Hej! Bra skrivet Ann- Marie!
Har själv många gånger suttit framför ett tomt blad med pennan i handen och haft ångest över vad jag ska skriva om när läraren gett oss i uppgift att skriva om vad vi gjort på sommarlovet.
Att känna avundsjuka eller stolthet hör inte hit. Lever man i en stökig dysfunktionell familj kanske man inte ska behöva berätta för hela klassen om alla bråk och fyllefester man varit med om den sommaren. Vi som pedagoger ska självklart vara lyhörda för barn som har det svårt och lyssna och hjälpa men det hör inte hemma i en uppsats på svenska lektionen eller i en samling där alla klasskompisar hör på! //Marita