Nu börjar sexåringarna i, ja i vadå?

Förskoleklassen är en verksamhet som aldrig har fått en riktig identitet. Det betyder inte att de som arbetar där inte har givit verksamheten ett innehåll. Det handlar mer om att verksamheten inte räknas in i verksamheten skola på ett fullvärdigt sätt. Dessutom vet inte föräldrar var det är och vad som är värre – ungarna tror att de börjar i skolan och är stolta över det.

Förskoleklassens innehåll följer läroplan och kursplaner. Men vad en förskoleklass får göra i praktiken beror på hela skolans förhållningssätt och acceptans av denna viktiga ingång till skolan som eleverna nu gör. Jag menar att detta är ett mycket allvarligt förhållningssätt till verksamheterna och brist på kommunikation med vad barn kan idag och vad skolan ska skapa och bygga läroplan och kursplaner kring. Det är barnens vilja att och vad de redan kan som konstruerar läroplan. Inte en föreställning om vad verksamheten är för något.

Men det man alldeles för ofta hör att förskoleklassen ägnar sig åt är att göra barnen till skolelever. Precis som det är vad man ska göra. Och om det är detta innehåll barnen får och kring det skolinvänjande som detta första år behöver vad ger det för signaler om själva skolan?

Jag har följt några förskoleklasser nära, nära. De har haft ett innehåll som har varit stort och jag har tänkt att om barn som kommer till skolan får ett innehåll av detta slag är det en stor framgång för skolan. Men själva verksamheten har inget riktigt rum i skolan. Lärarna är inte med på möten och trots att både barn och lärare är på skolan så benämns inte verksamheten som skola. Och det är en fara.

Jag småpratade med en mamma vars dotter nu skulle börja i skolan.

– Ja, nu ska hon ju inte börja skolan, men själv tror hon det. Det värsta är att min dotter tar det här så allvarligt. Vi har fått åka förbi skolan fem gånger om dagen, ta omvägen förbi då vi ska ut till något… och alldeles i dagarna önskade sig dottern ett skrivbord. Hon har också fått allehanda saker av de vuxna runtomkring henne. Hon tar det så allvarligt. Hon är full av förväntan. Hon kan redan läsa. Hon kan lite matematik och så småpratar vi engelska hemma. Så jag hoppas hon får uppleva att hon lär sig lite… för det är det hon vill. Det som känns lite dumt för mig som mamma är att jag inte kan förklara för henne att hon inte börjar skolan… själva klassrummet ligger ju i skolan. Och att alla andra klasser kallas för ettan, tvåan… sexan.. nian… men att den här klassen kallas för … sexårsverksamhet… jag prövade med ”nollan” men jag gillade inte det. Nollan känns jättetråkigt att säga… du som vet… vad gör man i den där verksamheten… och min dotter vill ha läxa…

Jag blir kallsvettig. Jag blir uppriktigt det.

• vad verksamheten kallas för är otydligt – lekis, förskoleklass, nollan, förskolan – etc – gör det svårt för alla
• vår benämning av verksamheten särskiljer den
• själva verksamheten förklarar att man behöver en övergång – och en försiktig sådan – mellan det gamla lärandet och det nya lärandet, från förskolan till skolan.
• något säger mig att vi talar om att skolan är farlig och att det krävs att barnen med försiktighet vänjs vid skolan och skolans krav.
• lärarnas roll i denna verksamhet – vad får lärarna göra? Självklart får de lära och leka, utveckla och duka fram den pedagogiska verksamheten men i realiteten – vad händer mellan lärare? Får förskoleklassen ägna sig åt matematik och bokstäver och får barnen kunna läsa redan innan?
• Vad kallas sexåringarna för? Varför gör det de? Varför heter inte de som de andra barnen i skolan?

Hur som helst – jag har aldrig tyckt att detta har varit bra. För att förtydliga – jag har inte tyckt illa om verksamheten i sig eller lärarna i den, men något förfärligt stort och svårt blir och görs skolan.

På Nya Zeeland hade jag förmånen att vara med då en femåring kom till skolan. Det är så att barnen får sin skolstart av samhället då barnet fyller fem år. Då kommer mamma och pappa med sin alldeles nyfödelsedagade lilla unge och skolan välkomnar med stora famnen – idag blir du elev lille vän – Välkommen.

Det var stort att se detta. Barnet kom så där som barn gör när de vet att de ska få möta något stort och något viktigt i sina liv. Det ska kännas. Det betyder inte att det ska vara farligt och att barnen ska skyddas ifrån det som sker. Det är just detta att det är allvarligt och att det är något som nu förändrar barnets liv. Med all respekt.

Skolan tog emot denna femåring som om skolan var en femårspresent. Alla elever som redan gick i klassen, kunde organisation och skolkoder kunde hjälpa den nya lille att snabbt komma in i rutiner och redan samma dag hade den här nyblivna eleven ingått i den verksamhet som kallas skola och lever upp till namnet.

Och självklart – skolan ska ha ett innehåll som berikar barnet. Självklart handlade det inte om att fostra in i stillasittande utan att erbjudas lärande utmaningar. Och det är en helt annan sak. Och varje elev får dem. Utmaningarna.

Jag frågade samma lärare om barnen inte var otrygga och osäkra… Hon tittade på mig. Klart det är men så är det med det mesta. Vi måste lära oss att tro på det vi gör vi lärare, om vi inte gör det – då finns det all anledning att oroa sig. Den första oron ska finnas där… den är naturlig. Den ska erkännas. Men det är inte den vi ska bygga verksamheten på.

– Alla barn som fram till den dag de börjar skolan vet att lärandet är allt annat än tryggt. Tänk dig själv – lära sig gå och det med stapplande steg, cykla, simma  – hur tryggt är det? Men du kommer från Sverige och ni ställer sådana frågor… ni gör det ni svenskar.

Ja, så är det kanske.

Men hur som helst. Att börja skolan. Träda in på sin arbetsplats, med sin nya sexårsverksamhetsväska, sina sexårsverksamhetspennor och det där skrivbordet som föräldrarna slutligen köpte åt sin skolstartshungrige unge – Det ska tas på stort allvar.

Frågan är om skolan har självförtroende att ta emot nya elever på det sätt de ska tas emot? Det ska lysa i hela skolan – våra nya, nya, nya elever – och nu börjar utmaningarna… för eleverna!