Kavla upp din läsundervisning! Tre frågor till mig om varför!

Jag läser - Anne-Marie Körling selfie 2013

 

Förra veckan var jag inbjuden att delta i Natur och Kulturs stora läskonferens. Jag lyssnade till forskareCatharina Tjernberg, jag lyssnade till en författare, Kerstin Lundberg Hahn, som gjorde en fantastisk föredragning om hur man gör författarbesök, jag såg Karin Taube få ta emot Ingvar Lundberg-priset och jag hörde henne tala om pojkarna, pojkarna och pojkarnas läsning, jag lyssnade till Per Kornhall om Pisaraporten …

… och jag gick därifrån med en enda tanke i huvudet: Det får inte ske igen!

Inte en enda elev som går tio år i svensk grundskola ska missa den känslan att gå ut med rak rygg, med gott lärande självförtroende och med en läsförmåga som gör en dagstidning till just en dagstidning att läsa för att man kan, litteraturen till en samtalspartner och gör läsaren till en möjlig världsomseglare i text och genom bild med en läsförmåga som öppnar dörrar till vidare studier, inte stänger dem.

Jag räds utanförskapet som skapas då vi inte ger mer av det vi själva kan. Vår läsförmåga skulle omsluta varenda begynnande läsare och även de som inte längre vågar visa sin oförmåga att läsa. Skolan är generös. Så ska den verka.

Då jag blev inbjuden till En läsande klass, den stora dagen då projektet syns klart i en fantastisk bok, en uppvisning i hur vi kan göra för att samlas, enas om uppdrag och ta oss själva i kragen för att ge eleverna en daglig text för den dagliga och den pågående textundervisningen, ville jag säga mycket. Ja, jag tycker allt kan famnas nu, alla forskare kan slå sina huvuden ihop, alla praktiker likaså och så kan vi slå alla huvuden ihop för att göra allt det vi kan för att vända texten mot den begynnande läsaren och inte ifrån dem.

För det är allvarligt. Riktigt, riktigt allvarligt. Läroplanens ord börjar med: ”Skolväsendet vilar på demokratins grund”. Det är en märklig vila om vi inte sätter sprätt på uppdraget tillsammans. Skolan verkar för demokratin. Och därför kan vi inte vila mot den här inledande meningen. Vi ska verka för den. Precis som Astrid Lindgrens bok ”Än lever Emil i Lönneberga” en gång berättade om fortsättningen på Emils hyss, men idag kan samma titel ses som en vädjan mot läsarna, den att om han ska leva vidare måste vi läsa om honom, kunna läsa om honom. Emil kan annars flämta till och möta tystnaden kring sin gestalt.

Läroplanens ord är demokratin. Skolan är en plats för läsande, för delaktighet, för gemenskap och därigenom får ordet demokrati utforskas och undersökas, kunskap och lärande delas. I gemenskap med en lärares kunnande och textmedvetenhet ökar möjligheterna för eleverna att också få uppleva det i undervisningen.

Idag talade jag några få minuter vid presentationen av EN LÄSANDE KLASS.

Jag fick frågan: VARFÖR HAR DET BLIVIT SÅ HÄR? OCH DET GÄLLER ELEVERNAS BRISTANDE LÄSFÖRSTÅELSE OCH RESULTATEN I PISARAPPORTEN.

Jag svarade så här:

  • Högläsningen som inte längre stöttar begreppsbildandet och ordförrådet
  • Skolans ensidighet i textval, en större mångfald av texter ska erbjudas lärare och elever.
  • Stadieövergångarna och lärarbytet, där lärare måste ta över också en läskultur som är bekant för eleverna, inte ge en ny utan länka samman med den tidigare.
  • Det ensamma textmötet som eleverna får göra då texten inte ges i undervisningen och är ett naturligt samtalsunderlag mellan lärare och elever.
  • Att vi talar om att göra klart istället för att tala om det pågående lärandet, det vi lär oss och hur vi gör då vi lär oss.
  • Tyst läsning som inte får ingå i den plan som läsundervisning måste ha; den som omsluter flera läsundervisningar.
  • Att vi upplever att vi måste skynda oss igenom kursplaner, istället för att länka samman kursplanernas innehåll och ge djup istället för yta.
  • Att begrepp inte någonsin kan begripas utan att vi ger dem innehåll.
  • Att läsundervisning är ett pågående arbete i skolan. Vi blir nya läsare för nya textutmaningar.
  • Biblioteken som fanns men som försvann, skolans antingen eller tänk. Vi kan ha både datorer och böcker. Både och. Släng inte ut det som finns utan lägg till det som också finns.

Jag fick frågan: VAD HÄNDER MED EN ELEV SOM INTE FÅR LÄRA SIG ATT LÄSA?

Jag svarade så här:

  • Eleven utvecklar andra strategier om kulturen i skolan inte öppet diskuterar lärande utan ser till elevens brister. Strategier som kan vara att hålla sig undan läraren, räcka upp handen då eleven vet att läraren inte kommer fråga eleven, be kompisar läsa texterna, strategier som gör det möjligt för eleverna att vara i skolan utan att känna sig dumma och särskilda. Vi borde undersöka dessa strategier. Jag gjorde det i Kiwimetoden, 2006.
  • Ingen vill hamna i läsutanförskap. Det skapar otrygghet, osäkerhet, rädsla och till slut betyder skolan inte det den ska betyda för en elev. Man drar sig undan, skriver ut sig och tar till annat som bryter tristessen att vara i skolan.
  • Vi bör minnas att bakom varenda stapel, varenda procent av de som inte kom in på gymnasium, bakom varje grupp som vi säger inte kan läsa, finns en barn, en människa. Detta barn ska vi ta in i vårt pedagogiska system och hjärta.

Jag fick frågan: VAD HÄNDER MED DEMOKRATIN?

Jag svarade så här:

  • Litteratur ger oss en rörelse mellan då, nu och framtiden. Att inte kunna läsa hänvisar oss till ett stampande i nutiden. Rörelsen mellan det som har ägt rum och det som kan äga rum kvävs i nuet.
  • Att kunna läsa text betyder att man får tillträde till olika samband, kan tränga sig in i språkmiljöer som kanske inte omedelbart vill öppna sina dörrar för en läsare. Reklamtexternas baksidor, dvs, de finstilta texterna på många, många sidor har en läsare och skolan har givit redskap för denna läsare. Vad sägs här? Varför vill någon säga det här? I vilket sammanhang sägs det här? Syftet? Avsändaren?
  • Världen öppnar sig och värden beskrivs, gestaltas och vi kan välja med vem vi hyser empati och hur vi agerar då vi har mött litteratur där frågor speglas med vår verklighet, eller vi lär om någon annans. Vi kan känna och vi kan få språk för känslor vi inte kan formulera men behöver formulera i språk.
  • Genom att diskutera med text växer den egna rösten sig stark. Vi läser för att vi deltar. Att inte få ingå i läsvärlden som den gestaltar sig varje dag är som att gå i liten bubbla för sig själv.
  • Känslan av att hitta sin gemenskap med text handlar också om att finna sig själv och sin nästa. Det handlar om att få rymd. Genom gestaltningar och genom egna ord.

Ja, så sa jag idag. Så sa jag. Och jag kan säga det en gång till. Men jag skulle också lägga till att lärare tycker om att utbilda och lära barn att läsa och att skriva. Det är ett viktigt uppdrag. Därför är det av vikt att läraren och lärarna får känna sig viktiga och kunniga i detta läsuppdrag och att de får putsa fram sin lärarprofession och prata sig ur det tysta hörn som de tvingats stå i och tysta ta emot. Och som Astrid Lindgren formulerade det via en av sina litterära gestalter:

Jag ser ljuset!  Även som liten skorpa gör jag det. Rädslan för utvecklingen gör att jag vågar hoppa! In i textuppdraget och undervisningen!

Hur skulle du ha svarat?

This entry was posted in Biblioteken, Boken i undervisningen, Högläsning, Inkludering, Kommunikationen, Läraren i litteraturen, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Skolrättigheter, Styrdokumenten, Värdegrunden. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>