När små bebisar upptäcker böcker gör de det för att en vuxen visar dem böckerna, öppnar dem och både pekar i dem och läser högt ur dem. Att sitta i famnen på en högläsare är den tryggaste av läsplatser. Den vuxnes armar sluter om barnet. Den vuxnes händer håller om och i boken. Den vuxnes röst är alldeles intill örat på den som ska få lyssna på det som boken berättar om.
Det handlar om att vara tillsammans.
Precis som när små barn på förskolan får lyssna till samma bok, fråga om bilder, bli rädda ihop, skratta och sedan leka bokens innehåll. Det är den vuxne som läser, öppnar och möjliggör. Språket flödar ur boken och språket flödar kring barnen. Illustrationerna är omedelbara och skapar reaktioner. Barn vänder sig både till högläsaren men också till varandra för att utväxla tankar ur det de fått uppleva gemensamt.
Det handlar om gemenskap.
Sen kommer den där läsinlärningen som är nyckeln till de kommande egna äventyren. Det som ska göra att barnet inte behöver någon läsare och det som gör att barnet på egen hand kan läsa sig in i både nödvändiga texter som fantasiberättelser.
Den läsningen som lämnar gemenskapen med andra läsare. Den tysta läsningen som erbjuder svårigheter att dela. Barn som delar med sig får inte dela med sig. Boken behöver tystnaden men boken ger också uppslag att berätta om. Barn vill berätta. Jag brukar låta den tidiga läsningen i skolan vara mer av delande. Barn får visa barn. Barn får mumla ihop och visa sidor ur sina böcker. Barn delar, funderar och skrattar. De dyker ner i en bok och så vips skapar de gemenskap kring den.
Vi kanske är för snabba med att göra läsandet av böcker till något ensamt och något som det ska vara tyst kring. När böckerna sprids mellan klasskamrater är när de har fått pratas om. Det visar sig också i en rapport att fler samtal om böcker lockar till läsning, framför allt hos pojkar. Och pojkars läsning har vi diskuterat så länge jag kan minnas.
Jag fick en klass där läsengagemanget var lika med noll. Några få elever valde att läsa och bar sina böcker i ryggsäckarna, läste gärna på lektionerna men sedan var det inget mer med det. Jag lät böckerna bli som en fotboll. Den skulle med i matchen. Det skulle vara minst tre vid ett bord där man gärna fick läsa ur samma bok. Då ökade läsengagemanget. Det handlade också om att jag visade intresse för vilka böcker som lästes, och inte bedömde dem som sämre, lättare eller för svåra. Jag var helt enkelt nyfiken. Det skapade också läsengagemang men också en möjlighet för eleverna att berätta för mig om sina böcker. Efter några månader läste alla elever i klassen. Jag lät dem läsa vid flera tillfällen under dagen och minst 30 minuter vid varje tillfälle.
Vi vill att våra barn ska läsa. Vi vill att de ska tycka om att läsa. Barn är orienterade mot gemenskapen med andra, vill dela och behöver få göra det. Jag är uppväxt med böckerna som andra höll i. Jag har fått dela läsning med många. Så när jag läser själv vet jag att jag är tillsammans med författaren. Jag är inte ensam. När någon jag känner också läser en bok och vi läst samma kan vi diskutera den. Samma gemenskap. Det är kanske det som är läsandets gemenskap.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
