Skäll hela vägen till skolan

Jag har en lång resa att göra. Den till skolan. Jag möter under resan flera föräldrar, barn och  elever. Jag råkade höra en förälder skälla på sitt barn. Inte en gång, inte två gånger, inte tre gånger, inte fyra gånger utan nästan tio. Jag vet inget annat än det jag hör, jag vet inte om barnet och föräldern bråkat denna morgon. Men jag vet vad jag tänkte.

Jag tänkte att i skolan kommer detta barn att behöva arga av sig en aning. Detta barn behöver också möta något annat än skäll. Detta barn behöver möta välkomnande och glada läraransikten som hälsar i hand och säger något om att det är roligt att se dig här idag igen.

Jag tänker också att barnet behöver mängder av ord för att kunna uttrycka sig, få ord på känslor och det är möjligt för barnet att få vara i sina känslor, så att kylan i magen smälter till tårar.

Publicerat i Barns rättigheter, Skolrättigheter | Kommentarer inaktiverade för Skäll hela vägen till skolan

En-till-en-pedagogiska samtal

Det är en ynnest att få lyssna till hur lärare tänker. Jag lyssnar länge. Och i kärnan finns den där glöden, själva elden, värmen, kärleken för ämnet, intresset och att lära andra. Det är en eld vars låga vi bör locka fram, bejaka, uppfatta och värma oss vid.

Publicerat i Konsultation av något slag, Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för En-till-en-pedagogiska samtal

With a little help from my friends

– Kom med!

– Jag är också ny! Du och jag! Kom!

Det var när jag var på väg ut ur gymmet som jag mötte ett gäng löpare. De tycktes ha så roligt och såg så … förväntansfulla ut. Jag var tvungen att fråga vad det var för sällskap.

– Vi ska springa intervallöpning.

– Aha, svarade jag.

– Men du, häng med oss!

Och så fann jag mig själv löpande tillsammans med löpare. Jag tänkte att här springer jag. I en annan hastighet jag brukar med människor jag inte känner. Någon slog följe med mig  och småpratade vänligt. Jag sprang utan ork med kraft av andra. Jag sprang över ett gärde. Glad. Pratande. Inne bland de andra. Min förmåga syntes mig märklig. Jag springer. Jag?

Jag orkade inte så långt. Men jag orkade längre än vad jag själv trodde om min förmåga. Glad i hågen vinkade jag av mitt löpargäng och stod länge och funderade över detta att ryckas med, välkomnas, tillåtas och vara ihop. Jag tror Vygotskij log i sin himmel. Jag var där någonstans – i utvecklingszonens övre kant. Jag log också.

Kanske är dessa de vackraste pedagogiska ord: KOM! VAR MED! DU BEHÖVER INTE KUNNA! VI KAN IHOP!

Publicerat i Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Ordförrådet, Pedagogik, Skolorden, Skolrättigheter, Strategier, Styrdokumenten | Kommentarer inaktiverade för With a little help from my friends

De fyra perspektiven i läroplanen – och ett önskemål om ett femte!

På sidan 9 i den omslutande delen av läroplanen står:

”En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därigenom  bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap.

I all undervisning är det anlägga att anlägga vissa övergripande perspektiv.”

De fyra perspektiven är

  • DET HISTORISKA PERSPEKTIVET,
  • MILJÖPERSPEKTIVET
  • INTERNATIONELLA PERSPEKTIVET
  • ETISKA PERSPEKTIVET

Som rubrikerna anger är detta stora perspektiv. Dessa ska omsluta ämnena som ges i kursplanerna. Hur gör vi detta?

Jag saknar också ett perspektiv: DET METAKOGNITIVA PERSPEKTIVET. Om det har jag skrivit tidigare. Detta perspektiv gör att vi ständigt funderar över hur vi lär kring vad vi lär och varför vi lär. Vi tittar på lärandet och lär oss tala om det specifikt.

Nu får jag grubbla ordentligt! Låt oss göra det ihop!

Publicerat i Styrdokumenten | Kommentarer inaktiverade för De fyra perspektiven i läroplanen – och ett önskemål om ett femte!

Kommentar om att duscha i skolan

Jag har också tänkt en del på det där sedan min dotter började skolan. En tjej i klassen gillar inte att vara naken med andra, på något sätt blev det hela klassens angelägenhet. Konstigt.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Kommentar om att duscha i skolan

Lärare stör undervisningen

Det här blir kanske inte så rolig läsning för lärare. Men behövlig.

Det gäller undervisningen! För mig står den över allt annat i skolan. Undervisningen är själva huvudsyftet med ämnen, kursplaner och läroplan. Den ska vara i absolut fokus. Låt mig förklara.

Jag var på besök i en japansk klass. Läraren hade sina elever i sin undervisande hand. De följde honom i allt, samtalade, diskuterade och lyssnade. Rektorn kom in. Ingen gjorde notis om rektor. Läraren avbröt inte sin lektion. Rektorn gjorde inget anspråk på uppmärksamhet. Nej snarare som en grå mus med rak och stolt rygg klev han in i klassrummet. Där satt jag längst bak och följde alltsammans. Rektorn slog sig ned vid min sida, tog ett finger för sin mun som för att tysta både honom och mig och för att visa att han inte inbjöd mig till något samtal, fokus var det som ägde rum i klassrummet. Här är det undervisning. Den stör man inte.

Jag minns också mina klassrumsbesök på Nya Zeeland. Lärare kom och gick i varandras klassrum. De hämtade elever. De satt med och lyssnade till lektionens innehåll. De lade sig aldrig någonsin i. De avbröt inte undervisningen och läraren som undervisade höll sitt fokus och sina elever, alltså avbröt inte sin undervisning. Om lärarna ville något tog de den lilla möjlighet till samtal med läraren då stunden gav detta. Aldrig någon som avbröt det som pågick. Jag har tänkt mycket på det här. Detta om att undervisningen är nummer ett.

Jag har skrivit om det i Nu Ler Vygotskij. Om respekten för skolans viktigaste innehåll: Undervisningen. Jag menar att vi lärare inte visar respekt för den. Låt oss tänka att vi sätter undervisningen överst. Det är den vi ska utveckla, den vi ska få eleverna att förstå, den vi ska värna och skapa. Undervisningen är elevernas levande möjlighet att lära av sin lärare. Då syns det i allt vi gör i skolan.

Jag har varit på besök i många klassrum. Det kommer in lärare som avbryter. Man tar ordet utan att fråga om det. Så snart någon annan vuxen träder in i klassrummet avbryter läraren sin undervisning. Lärare tittar upp och börjar prata med den som är där. Detta gör att undervisningen kommer i andra hand. Samtalet med eleven kommer i andra hand. Och eleverna i sin tur förstår det här. De vet att de inte är viktigast. De vet att undervisningen inte heller är det.

Jag talade med en lärare om vikten av att hålla undervisning. Det betyder att verkligen inte låta annat komma emellan. Den struktur som undervisningen ger skapar också fostran. Om tid för undervisning och ett gott innehåll erbjuds så kommer eleverna i tid. Nåja, det tar tid att genomföra de här förändringarna. Men det första är att läraren är i sitt absolut viktigaste uppdrag då läraren är där med eleverna.

Jag har varit i klassrum där klassrumsdörren öppnas flera gånger under en lektion. Ibland är det till och med så att lärare, vaktmästare, rektorer kommer in för att göra något, för att fråga något, för att kolla in om papper blivit inlämnade eller något annat. Ofta är det av sådant slag att det kan vänta. Men man väntar inte.

Är jag på besök i klassrum brukar jag räkna hur många gånger läraren blir avbruten av något som inte hör till undervisningen. Det är ofta läraren blir det. För att komma till rätta med vad skola är och kan innebära tror jag på de vuxnas respekt för varandras arbete och för undervisningen (elever och lärare i samspel) ska ha högsta prioritet. Samt medvetenhet om det skolan ska skapa för eleverna och lärarna.

Jag har också sökt värja mig mot att ge andra omedelbart tillträde till mina lektioner, dvs, att avbryta, för att jag sett och fått delta i andra modeller där lärare väntar in den möjlighet som kan komma att ges.

Om detta talar jag ofta. Lärare känner igen sig. Men ser det inte som något stort problem till att börja med. Det är först när lärarna blir medvetna om att lektionerna faktiskt blir avbrutna om och om igen som de inser att ”så här kan vi kanske inte göra. Det är ju den tid vi har med eleverna.”

Samtidigt skolar vi eleverna att förstå att lektionerna är viktiga för dem. Och vi misslyckas med att få dem att tro det. I alla handlingar vi gör visar vi hur vi tänker och hur vi tror på det vi gör. Om vi genast avbryter oss för lärare eller andra vuxna så är inte undervisningen viktigast. Om eleverna ska tro på det innehåll vi ger måste innehållet vara i absolut fokus för läraren. Det betyder att en hel skolorganisation följer den tanken. Vi kan aldrig fostra elever om vi själva inte låter ljuset falla också över oss.

Det här betyder också att eleverna lär sig göra som de vuxna de ser i skolan. Om man kommer in tyst i ett klassrum som vuxen visar man också eleverna hur man träder in i ett klassrum där undervisningen har börjat. Man tar sin plats och man följer med så gott det går tills läraren har avslutat och kan ge specifik uppmärksamhet åt den elev som behöver extra stöd såväl av social som lärande karaktär.

Jag minns en liten klass jag hade. Jag skulle undervisa i fyrtio minuter. Dyrbara var dessa minuter för eleverna och jag hade påbörjat min lektion där de började intressera sig för ämnet som var fokus. Samtalen började och lektionen var i min hand. Tre gånger blev undervisningen avbruten. Eleverna famlade efter koncentrationen och jag tappade den alla tre gånger.

Ja, jag skrev att det här kanske gör lite ont att läsa. Men det finns ingen skonsam övergång från filttofflor till nya skor. Man får skavsår helt enkelt. Låt oss få det!

Publicerat i Klassrummet, Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Om jag vore rektor, Pedagogik, Skolrättigheter | 8 kommentarer

Föräldrars död

Det händer att föräldrar dör. Det händer att vi möter elever vars föräldrar är allvarligt sjuka, döende och att de slutligen somnar in. Det händer. Det allra viktigaste är att vi som lärare inte överger utan stannar kvar i relationen med och till eleven. Det är också viktigt att skolan vet att det tar många, många år, om än någonsin, för ett barn att förstå att föräldern är borta. Det krävs också stor respekt från lärarkåren då det gäller det sörjande barnet, det längtande barnets förmåga till koncentration och hundraprocentiga deltagande. Lärare kan minnas att skolan i sig innebär stöd, det kontinuerliga, det pågående, kan vara stöttande för elever. Att det finns skolmat, att det finns vuxna människor. Lärare är ofta lösningsorienterade, eller problemorienterade, men i detta finns ingen lösning, inga egentliga plåster eller diagnoser. Bara närvaro. Bara vuxna ögon att ibland titta lite djupare in i. Det hållande som inte behöver ord.

Då jag förlorade min pappa i årskurs ett fick jag sömnproblem och blev rädd och orolig. Jag var orolig över min levande mamma. Jag hade alldeles för tidigt fått lära att livet inte var något att ta för givet. Jag minns skolan och min lärare som en kraft jag kunde få näring av. En stunds vila. Min kloka lärare lät mig spela teater. Jag minns fortfarande hur jag fick vara Pippi Långstrump i en skolpjäs. Pippi hade inga föräldrar. Pippi klarade sig själv.

Jag tror på leken, på symboliken, på de vuxnas mod att låta det som har hänt finnas. Jag tror inte på att inte låtsas om. Ofta säger vi att vi inte ska väcka den björn som sover. Det kan vara av omsorg. Men det finns ingen björn som sover. Det finns ingen att väcka. Björnen är vaken.

Jag fick gå till skolläkaren. Jag hade svårt att sova. Skolläkaren skulle titta på mig, lyssna lite på mitt hjärta. prata lite med mig. Han hade några viktiga ord att säga om mitt tillstånd: – Hon har sorg, hon har förlorat sin pappa. Det är inget vi medicinerar bort. Det handlar om livet. Jag trodde att han hörde det när han lyssnade så där noggrant på hur mitt hjärta slog.

Jag minns att jag tyckte om läkarens ord. Jag minns att jag kände att jag inte behövde be om ursäkt för något. Jag minns att han gav mig en slags plats och en förklaring. Jag minns att jag tänkte att – min pappa kanske är död – och att det inte är något fel på mig. Jag bar också på en ständig känsla av att min pappa kanske bara hade rest bort en stund. Och jag längtade …

LÄROPLAN och KURSPLANER

Jag skriver det här blogginlägget då flera har sökt sig till bloggen med denna fråga. Jag tycker att vi ska ha nära konsultation med elevhälsan kring hur vi kan vara och agera som lärare. Hur vi kan få stöd i att härbärgera, närvara och se barnets sorg som en del av det vi alla delar. Frågor som rör döden ger oss all anledning att fundera över vår värdegrund. Det är den vi kan omsätta i mänskliga möten, däremot är det inte alldeles säkert att vi kan hamra in multiplikationstabellen och Sveriges tidslinje och landskap.

Publicerat i Sorg | Kommentarer inaktiverade för Föräldrars död