Det eleven har gjort här och nu är det eleven förmår idag –
och ur det ska jag skapa undervisning för i morgon.
Jag är noga med det här. Det eleven har gjort idag är det eleven förmår idag. Det är också ett gensvar på min undervisning. Jag har många processer för hur att ständigt gensvara på elevernas arbeten och vi arbetar formativt med det vi gör hela lektionerna. Men då arbetet är färdigt, högläst för andra, omtalat och pratat om med mig eller med en kompis då är arbetet det eleven förmådde att göra idag. Jag rättar inte det. Däremot tittar jag på elevens tidigare arbete och ser och noterar skillnaderna. Detta är mycket intressant. Och visar oftast på progression. Denna progression är knuten till vilken undervisning eleven har fått. Det kan jag se eftersom jag är den som undervisar.
Det jag har fått är således en slags utvärdering. Och om jag samspelar med innehållet i elevernas gensvar och med mina styrdokument skapar jag undervisning för morgondagen. Det betyder att jag är ett redskap mellan eleven och det eleven har rätt att kunna.
Jag har arbetat så här i nästan 12 år. Och jag har misslyckats många, många gånger. Men jag tittar på vad det är jag lyckas med och hur min klass utvecklas i relation till mina egna strävanden. Det gör att jag funderar metakognitivt och självreflekterande under hela processen. Jag har inte haft så många att samtala med i de yttre rummen, dvs, kollegor eller andra. Men jag har haft stöd i teorier och styrdokument. Jag är medveten om att jag kan ställa till det för lärare då jag gör så här. För det är klart att jag ställer saker och ting på ända. För allt jag gör betyder att jag tar mig från bedömningar som är
- glada munnar!
- Bra jobbat!
- Duktigt och fint!
- Stavfelsrättningar och gör-omattityd!
- och jag funderar över människo- och kunskapssyn i varje led jag arbetar… och det gör vi som arbetar med och i närheten av elever. För vi har det uppdraget.
Jag har alltid sett mig som lärande tillsammans med lärande. Det betyder att jag har en dimension i mina undervisningar som betyder att jag lär mig själv. Den viljan är jag väldigt rädd om. Om jag inte lär mig så tror jag mig veta. Och det vill jag inte!