Jag vaknade med en tanke om min sons läsning. Min son var aldrig en läsare i skolan. Han tyckte helt sonika att skolan inte fattade hur man läste böcker. När läraren sa att det är tio minuter kvar av lektionen och läraren inte hade något innehåll för de där tio minuterna kunde min son få ta upp boken. Min son berättade att ta upp en bok gör man i ett nafs men att smyga in i boken gör man banne mig inte på en gång. Man närmar sig boken, tänker sig in i den, man småpratar sig in i den, man behöver minnas vad man sist läste och så berättade min son om hur man faktiskt läser böcker. Han funderade också på hur länge man kunde läsa på tio minuter och hur läraren såg på författarens livsverk. Skulle författaren velat vara en bok i en skolbänk? Skulle författaren vilja ha sin bok framför en elevs ögon i tio minuter som utfyllnadsläsning? Min son gick i åttan då han diskuterade så här.
Jag tror inte att läraren ville något illa. Jag tror läraren tänkte gott om både lässtunden och författaren. Men jag tror det hela blir mycket olyckligt. Vad är det egentligen som signaleras om en författare, om en bok och om läsningen av den text som ligger framför eleverna. När klockan ringer ut och lektionen är slut stängs boken med ett nästan ironiskt ljud och slängs ned i bland de övriga skolböckerna.
Ja, min son läste inte mycket i skolan. Men hemma var han en läsare. Jag fick aldrig ihop berättelsen om min sons bristläsning i skolan och min sons faktiska läsning hemma. Det var som om jag hörde talas om en elev jag inte kunde känna igen som min son. Aldrig någonsin kom frågan om vad min son kunde eller kan, hur hans läsande liv gestaltade sig.
Och jag tänker ibland att vi aldrig någonsin riktigt frågar om vad elever läser. Eleverna borde få berätta mycket livligare om vad de läst, oavsett vad – och det i klassrum där läraren inte ensam värderar läsningen som bra eller dålig och med hållning, min eller ord diskvalificerar elevens läsande val. Eller omedelbart vill styra in på annat för att det eleven läser inte duger.
Läraren kan, om läraren förtvivlar, införa annat läsande i klassrummet. Kanske vara en högläsande lärare som ljudligt och berikande läser Mobergs Utvandrarna eller ger busigt liv åt Alfons Åberg möjliggör läraren mänskligt liv till berättelserna som annars kan ligga alldeles för stum framför eleverna, ja om inte för alla så för en del.
Elevernas egna läsande är deras egna läsande. Att de inte läser det vi vill att de ska läsa har inget med saken att göra. Våra subjektiva värderingar kan vi använda åt något mer konstruktivt i så fall – alltså erbjuda något som eleverna inte är bekanta med men som är något som kan bli bekant och spännande.
Jag tänkte att man kunde börja med att be eleverna beskriva vad de läste under en vecka. Föra upp läsningen till en nivå för medvetenheten. En lista över vad jag kan läsa och vad jag läser. Låt säga:
Detta har jag läst denna vecka:
- reklamtexten med mobiltelefoner
- menyn på McDonalds
- sporten
- googlade på några saker
- läste på ett spel
- läste kommentarerna på facebook
- jag älskar Rocky … serierna om Rocky
- läste i en katalog om …
- läste Kalle Anka
- läste en bok om …
- läste framsidan på DN och sista sidan
- läste Metro
- läste geografi, matematik, och allt det man ska läsa i skolan
- läste en godnattsaga för brorsan
- läste läxorna för lillsyrran
- är det sant?
- stämmer det?
- vad betyder det för mig och min undervisning?
- är det roligt att läsa här?
- och hur kan vi göra annorlunda?
- hur kan eleven få stöd i min undervisning?
- hur levandegör jag texter, högläser?
- hur kan jag möjliggöra och berika i mitt klassrum och genom min undervisning?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
