Att se; Den vuxne reglatorn kan härbärgera

Att härbärgera barns känslor är att visa att barns känslor är ofarliga. Dessa blir farliga annars. Den farliga gråten, den farliga ilskan, det farliga oförståndet.Det är de vuxna som anger farligheten eller ofarligheten i sina bemötanden av barnets reaktioner.

Den som mästerligt har beskrivit denna förmåga att härbärgera och vara en vuxen reglator är Tove Jansson. Hon klär förvandlingens obehag för barnet, detta att inte känna igen sig själv, i sina affekter (ilska, sorg, förtvivlan… i olika hög grad) och trots det oigenkänneliga som räds barnet känns barnet igen och bekräftas av sin mamma och sin omgivning.

Låt oss titta in i Tove Janssons TROLLKARLENS HATT;

Mumintrollet leker en lek med sina kamrater. Kamraterna leker kurragömma.

Kurragömma. Det är en spännande lek för barn. Alltid detta gömmande och hittande. Så starka symboliska handlingar. Man leker sig till erfarenheter. Att sitta alldeles själv och hålla sig frånskild, för att i nästa stund bli funnen och återkopplad till gemenskapen. Jag lekte för någon tid sedan denna lek med några små barn. Jag satt själv i en garderob. Det var mol tyst utanför. Man hörde inga steg, ingenting efter att sexåringen basunerat ut att räkneramsan var klar

– TIO, nu kommer jag…

Jag erfor hur jag tyckte det var märkligt spännande att vara gömd, och att det var en aktivitet att hitta mig, hitta de andra, mitt hjärta slog faktisk några barnsliga minnesslag och jag kunde erfara känslan. Treåringen satt gömd på sitt vanliga trygga ställe, blundandes för då försvinner världen och så … denna överlyckliga lycka då hon blev funnen, först av alla, och jublande glad över att bli hittad, just detta att bli hittad.

Nåväl, tillbaka till Tove Jansson och Trollkarlens hatt:

I Mumindalen leker muminsällskapet kurragumma. Mumintrollet gömmer sig i den hatt muminmedlemmarna tidigare har hittat på bergets topp. Denna hatt är Trollkarlens hatt, men om detta vet muminfamiljen, mumins vänner och själva mumintrollet, ingenting. Det är inte en vanlig hatt. Och om denna hatt och dess kraft handlar Tove Janssons berättelse – Trollkarlens hatt.

Mumintrollet och hans nära vänner har hittat hatten högt uppe på bergets topp och burit hem den till mumin-huset i dalen. Där får den nu, i brist på annat, användas till en papperskorg. Den står i ett hörn. Och då muminmedlemmarna leker gömma så kryper mumintrollet helt enkelt in i hatten och gömmer sig i den. Förtjust sitter han och väntar på att bli funnen. Väntar och väntar. Men inte återfinns han. Alla andra finns nu och är  funna, men inte mumintrollet.

Mumintrollet kravlar sig ut ur hatten och söker upp sina vänner. Vännerna känner inte igenom honom och börjar fråga vem han är, och mumintrollet som är uppfödd av lek, fattar snabbt lekkoderna och ger sig själv in i den nya leken och ger sig själv ett nytt namn. Men då de andra presenterar sig med sina riktiga namn inser mumintrollet att det inte är en lek. Han försvarar först leken, sedan sig själv, och därefter får han också försvara den mobb som infinner sig, hans vänner förskjuter honom ur gemenskapen och han blir och görs ensam. Han upplever rädsla, sorg och stor förtvivlan då han inte är igenkänd… av någon.

Det blir tumult. Det blir bråk.

Muminmamman, den moderliga och väldigt kloka, kommer ut i tumultet och möter en helt ny varelse, ser först inte sitt mumintroll, utan ser något nytt och obekant framför sig, hon ser först inte att hon har sin son framför sig, ett förvandlat mumintroll. Denna förvandlade varelse är  i en slags upplösning, helt ha förlorat sig själv, och räds att  inte få sig själv förklarad, ser med förtvivlan in i sin mammas ögon och nästan vädjar om igenkänning.

Muminmamman ser länge, länge, in i de ögon hon inte alls är bekant med, allt som är litet hos mumintrollet är stort på den varelse han blivit förvandlad till. Och så säger hon;

– Jo, du är mitt mumintroll!

I detsamma upplöses förtrollningen. Mumintrollet är identifierat som den han är och därmed kan mumintrollet få igen den han var och bli bekräftad som den han uppträdde som, att vara tillåten sin förtvivlan, sorg, vrede…  förtrollningen är bruten. Det mumintrollet får erfara är tryggheten att vara den han är. Och bli igenkänd där han själv är på väg att förlora sig. Uppfångad i sin rädsla och bekräftad i den.

Det mumintrollet får uppleva är att hans oigenkännlighet (kanhända i vredesmod, förtvivlan och upplösningssorg) inte är farlig för hans mamma, inte får henne ur balans, inte skadar hans relation till sin mamma (eller pappa) utan han är igenkänd och bekräftad, i trygg förvar hos mamman där inget är henne främmande hos det barn som är hennes. Inga känslor är farliga, inga affekter obehagliga eller otillåtna. De är härbärgerade och utgör ingen fara för den anknytningsperson som är viktigast för barnet – mamman eller pappan.

Detta är en stark skildring av härbärgering, mentalisering (vågar jag använda ordet tänker jag – läser en underbar bok i ämnet av Tor Wennerberg VI ÄR VÅRA RELATIONER) och hur det är att vara vuxen ett barn.

Denna tanke får mig också att fundera över hur vi kan skapa avstånd till barn som åskådliggör något vi själva inte förstår, eller hur vi i skolan skräms av barns uppföranden och exkluderar dem ur sammanhangen istället för att våga gå barnen till mötes och skapa kunskap som den härbärgerande andre, alltså den vuxne som speglar barnets känslor och inte skräms av dem.

Att utestänga och utesluta barn är i termer av denna medvetna  tanke helt otänkbart. Helt otänkbart. Så farliga är inte barns känslor. Så farliga är inte barn. De som är farliga är de som stänger ut och särpräglar dem.

Anne-Marie

Fick ett mail av Tor Wennerberg, författaren till VI ÄR VÅRA RELATIONER och plockar fram några rader ur detta mail:

Vilken fantastiskt fin text om Mumintrollet och mentalisering! — en jättefin illustration av ett så tekniskt begrepp, tack för det, jag blev alldeles glad av att läsa den.

LÄS OCKSÅ HÄR om textrörlighet och mentalisering

This entry was posted in Barns rättigheter, Litteratur och läsning, Värdegrunden and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

3 Responses to Att se; Den vuxne reglatorn kan härbärgera

  1. thord wiman says:

    Ja,
    väl reflekterat, exemplifierat
    och utskrivet.
    Mentaliseringsbegreppet – så intressant!

  2. Anne-Marie says:

    Ett mycket viktigt begrepp. A-M

  3. Pingback: Mentaliseringsteorin och textrörlighetsbegreppet « Anne-Marie Körling

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.