Anne-Marie Körling

Vi talar om elevhälsa. Vi kan tala om läshälsa.

Det är otroligt besvärligt att gå i skolan då vi självklarar texter och inte ger undervisning i läsförståelse. Vi bör alltid modella läsning och synliggöra texter. Det handlar om hälsa. En oerhörd viktig hälsa. Den att kunna läsa. Den att tillhöra skolans värld. Den att vara innesluten i det som krävs. Den att få tillhöra boken, texten, begreppen och ordet. Att inte göra det, att tvivla på sin förmåga, känna sig utanför lektion efter lektion, uppleva sig dum, den som fattar noll. Att vara den som har förfinat sina strategier att undvika läraren därför att läsår efter läsår skapar ett större avstånd till att få lära sig att läsa.

Jag ser ingen annan väg än att vi lärare ständigt funderar över hur vi själva läser, vilken läsförmåga som krävs idag och att läsning är något som återerövras också av oss.

Den utmätta lästiden i klassrummet utgår från den som kan läsa och någon egentlig hänsyn tas inte till den läsaren som plötsligt måste sakta in flödet och bokstavera, ljuda, ut ordets korrekta uttal, tänka och fundera på betydelsen av ordet och den elev som tyst sitter och funderar över hur man kan få hjälp att förstå.

Vi ska ha läsundervisning från dag ett i skolan och dagligen, dagligen, dagligen till sista dag i skolan. Vi ska inte belasta eleverna för deras oförmågor utan ansvara för att utbildningen i läsning ständigt utvecklas och prövas. Hur förstår vi? Varför förstår vi? Vad händer då vi inte förstår? Hur skapas ett frågande klimat? Hur skapas tillåtelse att inte kunna, inte förstå och ändå räknas in i skolans lärklimat?

Det är aldrig någonsin bortkastad tid att ägna lektionen åt begrepp, åt meningar, åt högläsning, åt medläsning och åt äventyret att läsa ihop för att lära mer genom andra och genom text. Skolan är en mötesplats. Varje lektion innehåller en textplats. I den ska vi mötas och cirkulera.

För att inte glömma att läsning ger oss sammanhang och mening. Själva livskänslans rymd.