Min kula i hjärtat! Tack läraren, tack eleverna.

Postat den 15/10/2013 av Anne-Marie Körling

Jag skriver en text som tack!

Min kula i hjärtat – Om att dela!

En lärare vill dela med sig. Jag kan vara en mottagaren för läraren som vill dela. Jag vågar öppna min egen oförmåga för lärarens förmåga att trollbinda eleverna, göra dem till skrivande tänkare, bekräfta dem genom att ge deras ord en större yta än den innanför klassrummet. Min kula i hjärtat är den glädjen att veta att jag får lyssna på elevers röster och deras berättande. Texterna påverkar mig. En lärares gärning och förmåga att ge eleverna en röstplats får mig att tro på läraren i oss alla. Den delande och generösa läraren.

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Läsförmåga: Och hjärtat läser
  2. Min klass, min klass… och mina hjälpare, mina hjälpare
  3. Elevernas hjärnor fungerar som min!
Publicerat i Lektioner och lektionsförslag, Svenska | Kommentarer inaktiverade för Min kula i hjärtat! Tack läraren, tack eleverna.

Innan allt annat, kartlägg elevens läsförmåga

Postat den 15/10/2013 av Anne-Marie Körling

Stackars Mej, Eva Lindström bild

Jag har alltid följt mina elevers läsutveckling genom att dokumentera den. Genom den dokumentationen delade eleverna och jag deras läsutveckling, deras läsutmaningar och deras lässvårigheter. Jag döpte mina pärmar till pedagogisk kartläggning av läsförmågan. Då var året 2000. Ingen frågade om dem utanför klassrummet. Men eleverna och jag använde oss av dem för att se utveckling, förstå vilken undervisning som skulle stötta, utmana och gynna elevens läsning. Eleverna bad om läsanalyser. De gjorde jag dagligen. I varje ämne undersökte jag läsförmågan. Då skolan senare datoriserades kunde jag använda datorn och skriva in allt om elevens läsning i den. Jag dokumenterade allt, analyserade läsförmåga och texter för att skapa undervisning.

Idag tänker jag ofta på mitt arbete. Jag lärde mig själv. Jag utbildade eleverna. Jag tänker på alla elever jag ser, möter, hör om – hur de får problem med sitt uppförande, sin ork och sin motivation och ibland tänker jag – de kan kanske inte läsa. Läsningen är inte meningsfull, de förstår inte, de får inte stöttande läsning av läraren eller stöttande läsundervisning så att läsningen kan bli elevernas.

Innan vi gör något annat – innan vi sätter små märken på vilka eleverna är, att de inte orkar med, att de är lata, ointresserade, omotiverade – undersök hur de läser, om de kan förstå och om eleverna kan läsa. Var noggrann, undersök i flera texter och låt eleven få berätta om hur eleven löser sin läsning. Och låt eleven få förklara. Säg inte nej, säg inte men du måste, säg inte att du borde. Lägg sedan ansvaret i undervisningen. Ge eleverna texter som de förstår, undervisa i text, gör läsupplevelser kollektiva och tyck om att ge eleverna redskap och strategier.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Två elever var en gång arga på varandra
  2. Elevers berättelser
  3. ADHD: Textens tecken krånglar till det
Publicerat i Boken i undervisningen, Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Innan allt annat, kartlägg elevens läsförmåga

Läxor ger fel bild av skolans arbete

Postat den 14/10/2013 av Anne-Marie Körling

Om vi ska ge läxor bör dessa presentera skolans innehåll och inte den lydnadskultur skolan har – att läxor ska man göra för man ska lära sig göra läxor.

Synen på skolan formas av föräldrar när de sitter med sina läxkrångliga barn eller de barn som inte förstår något alls och behöver både tröst, undervisning och hjälp av sina föräldrar. En sådan läxa handlar inte om att ge undervisning utan att rea ut den till hemmet.

Hemma ska föräldrar vara föräldrar. Läxan ska bidra till en insyn i skolans pågående arbete, bidra till det som pågår genom att inkluderas i undervisningen. Läxor ska inte läggas i en hög som ska rättas utan i ett flöde som påverkar undervisningen. Det vill säga om vi ska ha dem.

De pedagogiska diskussionerna om läxor bör kopplas till hela kunskapsuppdraget och hur vi ser på elevens lärande och relationen till hemmet. Det är inte slentrianläxor som ska ges utan läxor som påverkar undervisningen och gör innehållet mer omfattande och textrörligt. Den läxan som skolan ger är också en bild av skolans kunskapssyn och hur  man ser på eleverna.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Läxor, en förnyad repris!
  2. Läxa – något förlegat!
  3. Organisation: Att frigöra för skolans arbete
Publicerat i Läxor | Kommentarer inaktiverade för Läxor ger fel bild av skolans arbete

Om att vara ensam – om julaftonen år 2014

Postat den 14/10/2013 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2010

Ensam jul 2014. Det är en sökmening till min blogg. Den får mig att känna, tänka och fundera. Denna ensamhet. Denna plåga. Den vi inte vill tala om, erkänna eller fästa vid oss själva: ”Andra må vara ensamma. Men inte jag.”

Människan är en social varelse. Vi behöver varandra. Därför är sökorden ”Ensam jul 2014” så angelägna. Att förstå och verkligen inbegripa detta faktum att jag står ensam en jul, den heligaste gemenskapens helg, och våga utstå faktum, famna skammen och leva ändå.

Jag var ensam en jul. Kanske två. Ja, även tre jular var jag ensam. Första julen var skammen stor. Jag ville låtsas att den inte fanns, leva i en slags värld där jag ändå hade en jul att gå till. Jag fick en julafton på NK och tillsammans med Henning Mankell. En märklig händelse. Min sorg över min ensamhet lyste genom allt av smink och annat skydd. Mina ögon berättade något annat.

Vi föds ensamma. Vi dör ensamma. Ja, så blev tröstens ord. De hjälper inte. Född var jag ju redan. Den ensamheten hade jag redan uthärdat utan att känna något kring den. Den framstående döden tänker jag mig därför så. Men ensamheten här och nu där alla fotografier ler mot mig, middagar syns presenterade så att rösterna nästan går att höra, julruscherna, köpa, köpa, köpa… och jag som inte har den där middagen, de där människorna runt omkring mig. Jag signalerade nog

– Ta hand om mig, ta mig bort från min ensamhet. Ta mig till er!

Ensamheten upplöses därför inte. Jag kan aldrig bli räddad. Jag måste bära den här dagens föreställningar och famna min ensamhet genom att vara nära mig själv. Koka en kopp te och äta en knäckemacka med hushållsost trots att jag skulle och borde sitta vid ett dignande bord men knäck, sill och skinka.

Då julafton var förbi. Då juldagen kom infann sig friden. Jag kokade te och åt knäckemacka med hushållsost och njöt av att jag klarat mig.

Skammen att inte tillhöra ett sällskap svalde jag.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Födelsedag om man är ensam
  2. Barnet som var jag och skammen över att inte alltid vara frisk
  3. Körlings kalender 22 – Gran
Publicerat i Sorg | Kommentarer inaktiverade för Om att vara ensam – om julaftonen år 2014

Att tvingas rymma från skolan

Postat den 13/10/2013 av Anne-Marie Körling

JULGRAN körling ritar 2010

Om ett barn rymmer hem från skolan så har barnet en anledning att rymma från skolan. Det räcker inte att fostra det barnet och säga att det ska vara i skolan och att det inte får rymma hem.

Vi måste minnas att barn är små. De rymmer till den plats där de är tryggast. Vi som är i skolan kan bli rädda, känna oro och önska att barnet gjorde annorlunda. Men förändringen äger rum då vi söker förstå varför barnet måste rymma, vad det som gör att barnet rymmer och försöker anta barnets perspektiv – att se skolan som barnet gör det -för att skapa förändring.

Vi måste också tänka att hemmet är den tryggaste platsen för de allra flesta barn, och att föräldrarnas tröst och famn är något att springa till då skolan inte lyckas förstå eller skapa trygghet. Att lägga rymningen på elevens axlar är inte en framkomlig väg. Att ta ansvaret i professionen, ta perspektivet där och se hur skolan ser ut för eleven – där ska vi börja.

Ett barn är ett barn.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Skolanknytning – vad betyder skolan nu och en gång i tiden
  2. 6 månader – i skolan om 5 och ett halvt år
  3. Synen på barn
Publicerat i Ansvaret, Pedagogiska samtal, Strategier, Verkligheten | 3 kommentarer

Utbildning för ensamkommande flyktingbarn som hotas med utvisning

Postat den 13/10/2013 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2013

Jag fick en fråga:

– Om ett barn som kommit hit men inte ska få stanna, vad ska den ha för utbildning? Alltså de ensamkommande flyktingbarnen som hotas med utvisning?

Då svarade jag:

Utbildning är framtid och hopp. Därför ska barnet naturligtvis få utbildning. Annars syns världen hopplös. Pedagogernas uppgift är att verka för barns rätt till utbildning, och till barns rätt att få tro på sig själva och sitt lärande. Om det är så att barnet ska sitta i karantän här, utan livsbejakande lärande, är det en likgiltighet inför varje barns rätt att få ingå i världen. Jag skulle undervisa i dessa ämnen:

* Engelska. Det är ett världsspråk. Jag skulle se varje ord som en möjlighet, varje mening som en början på en berättelse. Varje samtal genom och i detta språk som kontakt mellan mig och den elev jag får förmånen att träffa. Ett samtal som kan bära barnet in i andra samtal. Jag skulle undervisa i muntlighet, i lyssnande och i läsande. Jag skulle säkerställa att det är lärandet vi gör ihop, oavsett hur det ser ut runtomkring oss. Så skulle jag göra kring engelskan.

* Geografi: Kartan och världsuppfattningen skulle jag definitivt ge i undervisning. Att veta något om var jag befinner mig, vart jag kommer skickas, hur världen ser ut kring det land jag är i, hur länder gränsar varandra. Det är en mänsklig rättighet att ha en uppfattning om världen i stort, veta var man står och vart man ska. Även om ett ensamkommande flyktingbarn inte får äga rätten till att sätta ned sina fötter där barnet vill så måste kartan undervisas om. Jag skulle också undervisa om varje enskild människas plats på jorden, att vara människa och att få äga sitt utrymme, ta sin plats med volym och yta. Då är vi inne på varje människas rätt till utrymme, kvadratmetrar och den volym som kroppen behöver.

* matematik. Matematik är ett universellt språk. Jag skulle definitivt lägga upp en plan för det matematiska språket, uträkningarna, lägga ihop ett och ett annat. Skapa möjligheter till att hitta mönster, förstå mönster och hur bråk inte är bråk utan ett sätt att räkna. Jag skulle säga att jag och du – vi är två. Två är en relation. I den ska vi lära oss om staplar och diagram också.

* bild. De estetiska ämnena ska givetvis göras möjliga. Det språk som finns i dessa är livsviktiga i den situation barnet befinner sig i. Om språket inte bär kan bilden göra det. Det bilden berättar och kan berätta, både andras bilder och egna, om den egna kulturen och den man lämnat, den kultur som man befinner sig. Jag skulle söka mig till konsten i undervisningen, till bildspråket, till musiken.

* musik. Att få höra musik, den egna kulturens musik. Få musik. Den tongivande kursplanen skulle jag ge barnet. Och jag skulle närvara som lärare.

* idrott. Att få röra sig. Få delta i lagsporter, delta i utmaningar, lekar och utforska hur att klättra upp och klättra ned, stå på händer, känna kroppens krafter.

Jag tror att de här barnen, den ensamma, de som väntar på att förflyttas behöver en skola, en lärare och ett visat hopp om dem. Skola och undervisning berättar att barnet är viktigt. Varje barn har rätt att känna att de är just det. Viktiga och betydelsefulla.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Barnet som försäljare
  2. De tre pinnarna och sedan utvisning ur klassrummet
  3. Blöjor med omsorgstext
Publicerat i Barns rättigheter | 2 kommentarer

Education for social justice 28-29 november 2013

Postat den 12/10/2013 av Anne-Marie Körling

Skärmavbild 2013-10-12 kl. 09.57.32Skärmavbild 2013-10-10 kl. 21.31.31


Inlägg som berör samma teman:

  1. Vad är social kompetens? Varför då?
  2. TEDxMälaren – education
  3. Dagens Dewey: Om social kompetens
Publicerat i Vetenskap och teori, Visionerna | Kommentarer inaktiverade för Education for social justice 28-29 november 2013