Om vi ständigt dokumenterar och följer upp elevernas kunskaper i den dagliga undervisningen, korresponderar vår lärarprofession i lärandets tjänst kommer lärandet att stå i gemenskapens fokus. Gemenskap med elevernas förståelse för sin utveckling, gemenskap med läroplanens intentioner och kursplanernas innehåll och lärarens profession. Detta handlar om en daglig verksamhet. Dessvärre förekommer den alldeles för sällan i skolans dagliga praktik. Det sker alldeles för få formativa inslag, alldele för lite av summeringar av lektioner och mycket sällan utvärderingar, såväl gemensamma som individuella.
De nationella proven får därför alla att hicka till. Lärare blir oroliga och därmed sprids oron till eleverna. Detta spänningsfält som nationella proven bidrar till är i mina ögon helt onödig. Nationella prov handlar om att undersöka likvärdighet, forma lärarens undervisningar och relation till styrdokument och forskning, samt självklart se att undervisningen syftar till att nå måluppfyllelse. Dessvärre krävs det av elevefna att delta i detta. Eftersom vi har alldeles för lite på fötterna av bedömningar i den dagliga verksamheten.
Det vore ett utomordentligt anslag att faktiskt gå igenom de nationella proven i efterhand och utveckla undervisningar i samspel med den analys vi har gjort tillsammans i kollegiet kring undervisningar. Låt oss också tänka – att de nationella proven i årskurs nio – exemplevis i ämnet svenska – handlar om ca tre timmar av presterande av eleverna. Detta summativa ska åskådliggöra om eleverna har lyckats med sin nioåriga utbildning. men också hur lärarna lyckats genom ALLA utbildningsår. Det är en slags grande finale!
Frågan vi bör ställa oss – Hur kan vi tro att de nationella proven kan täcka allt. Hur ser de generella kunskapsinnehållet ut? Varför är proven utformade som de är? Vad står det i de omslutande texterna till proven? Vad händer om elever kan saker som vi med säkerhet vet att vi inte undervisat om? Vad händer med elever som inte kan och då vi inte har undervisat om det eleven visar att eleven inte kan? Vem är ansvarig? Varför denna hets? Varför denna tanke om de nationella proven som betygsgrundande? Hur kan de ensamma avgöra elevernas betyg? Om de gör det – var är professionen som såg, dokumenterade och följde med under alla de år som var? Hur många timmar har eleven gått i skolan? Är de nationella proven i årskurs nio som de forna stundentexamina då elever fick sin mössa och sprang ut ur skolan glad i hågen, eller bakvägen ut ur alltsammans med underkänt? Vem är ansvarig? Varför? Hur? Vad?
Hur kan vi göra? Hur kan vi tänka?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag tänker att inspiration, utveckling, utvärdering går hand i hand. Utvärderingar kan se ut på många sätt och också ha olika syften. Vad vill vi utvärdera? När är det mest lämpligt att göra det? Det bästa tycker jag personligen är att eleven känner att utvärderingen har betydelse för elevens eget lärande. Att som elev finna ord och begrepp för inlärningsprocess och vad man lärt sig är inte lätt. Sedan kan man också fråga sig om det är önskvärt att läraren ska ge eleven de ord och begrepp som han/hon ska ha lärt sig. Det som är fascinerande är när vi i utvärderingsmomentet når själva inlärningsprocessen och när eleven själv börjar reflektera den. I de fallen har jag själv erfarit att utvärderingen kan fungera motiverande för elevens fortsatta inlärning.
Jag ska använda ditt inlägg som utgångspunkt för nästa lektion med mina nior i syfte att förtydliga, trygga, diskutera, göra det vi lärare gör ännu mer genomskinligt. Tack för samtalet idag! Malin
Du är så bra! Rakt på sak, enkelt och ärligt ska det vara! Jag diskuterar öppet och gärna med mina elever. Vad vill vi lära? Hur? Varför? Nu i NP tider då niorna är uppe i varv så tänker jag använda mig av din text om ok? Att avdramatisera och få harmoniska elever brukar ge bättre studieresultat =)