Tysta elever? De som gör allt det som vi vill att de ska göra. Vilken farozon befinner inte de sig i skolan och klassrummet?
Farozon? Det finns alltid elever som gör precis det läraren säger till dem att göra. De följer noggrant instruktioner och lärarens godkännande. De är tysta, ordentliga och lämnar in noggranna arbeten och lämnar klassrummet. På utvecklingssamtalen upptäcker kanske läraren att man egentligen inte vet så mycket om elevens lärande eller om elevens skolsituation. Allt är liksom bra, läroplan och kursplaner verkar som gjorda för den här eleven, målen nås och ändå … det är något med relationen, är den som den ska vara? Vad vet jag om eleven?
Och så sitter eleven och berättar så vänligt om skolan och hur eleven trivs och lär sig. Föräldrarna är nöjda och så avslutas samtalet. Men ändå …
Jag undrar alltid över de elever jag inte vet så mycket om. Alltså de jag inte kan berätta något spontant och verkligt om varje dag. För att komma tillrätta med mina elevrelationer började jag för länge sedan använda elevlistorna. Jag läste upp varje elevs namn varje dag, högt för mig själv och så skulle jag berätta en liten berättelse om elevens lärande. Om jag inte kunde, inte visste, inte tyckte mig veta såg jag till att ordna med min relation till morgondagens undervisning. Jag lärde mig att se. Jag lärde mig att vara nära. Jag lärde mig att jag ansvarade för relationen.
Jag vill också att mina elever får vara dem de är. Är man tyst i en situation kan man tala i ett mindre sammanhang? Det är märkligt hur höga krav vi ställer på elever i en klassrumsorganisation där alla ansikten vänds framåt, där elever längst bak inte hör, där vissa barn är högljudda och får mycket uppmärksamhet för att normen där tystnad är bäst egentligen råder. Och de tysta anammar den osynliga koden om tystnad. Blir tysta. Är tyst och försvinner ur lärarens fokus. Och ansvaret ligger hos läraren! Hela tiden.
Jag skräms av att vi säger på utvecklingssamtalen att eleverna ska ta för sig mer och bättre i en organisation som inte tidigare har möjliggjort för eleven att höja sin röst. ”Ta för dig mer i klassrummet” är en uppmaning som är som att bestiga K2 för eleven. Frågan skulle inte ställas eleven utan ställas inom lärarkåren. Varför ska eleven ta för sig? Hur är det möjligt om ingenting annat än eleven förändrar sig? Hur stort är det ansvar som vi lägger i elevens knä?
Rent privat tänker jag: Om tystnaden krupit in i mig vid ett middagsbord så är det själv svårt att bryta den. Det krävs mycket av den tyste att själv ta sig över barriären. Det krävs att någon ser och stöttar, frågar och är nyfiken på vem jag är, vad jag har att säga och som vill lyssna till mig. Om omgivningen ser och bjuder in och verkligen sant och genuint är intresserad så skapas möjligheten. Tysta elever har rätt att vara tysta tänker jag också. Men inte om tystnaden är ett svar på skolanpassning och försvinnande. Då skrämmer den mig.
Jag funderade alltid över mina spontana berättelser om mina elever. Då jag började insåg jag att utvecklingsuppdraget låg hos mig, toleransen likaså och den kom att erbjuda mig många möjligheter att förändra utan att kräva något av eleven. Jag tillskrev mig själv ansvaret.
Lgr 11 skriver: att läraren ska verka för att flickor och pojkar får ett lika stort inflytande över och utrymme i undervisningen (Lgr 11, s. 15).
Denna text är ett arbete som ligger i professionen, läraren ska, vilket betyder att man inte genast och omedelbart kan kräva det av eleverna. Det är genom pedagogiska diskussioner och organisation av undervisningarna och deras mångfald lärarprofessionen kan verka för elevens möjlighet att utveckla inflytande, ansvar och utrymme.
Och detta kopplat till Lgr 11 ”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet” (Lgr 11, s. 7).
Om en elev är tystlåten ska fokus läggas vid lärarens organisation av klassrummet där större möjligheter ges för att eleven kan delta mer muntligt. Dessutom ska elevens lyssnande uppmärksammas och värderas bättre. Så ser jag det!
Lärare är man för alla elever i ett klassrum som är en tummelplats för olikheter och gemenskap kring ett fokus. Det ska vara möjligt att prata om det som lektionens innehåll.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag tror som du att lärarens organisation av klassrummet (och även arbetsrum och mötesrum för vuxna) är en väldigt vägvinnande väg för att låta fler elever och medarbetare bli sitt bästa jag i lärande och samspel.
För att undvika att kommunikationen ska bli för ensidigt ”pratig” så strävar jag också efter att med rummets hjälp kunna erbjuda mer ”sinnrika” uttryck, intryck och avtryck (dvs att alla ska kunna använda flera sinnen och aktivera alla sina olika minnesfunktioner när de lär och samspelar).
Gillar verkligen att du uppmärksammar rummets betydelse för att främja lärandet och underlätta för både lärare/ledare och elever/medarbetare!
Organisation är en stor eftersatt skolfråga. Tack för ditt gensvar här och RT. A-M
Jag har funnit att det ofta ger ett bättre resultat att fråga istället för att uppmana när man kommunicerar med de tysta eleverna. Om man t ex ställer frågan ”skulle du vilja delta mer i samtalet i klassen?” så svarar de ofta ja. Inte alltid, men ofta. Och då frågar man kanske ”Hur kan jag göra för att hjälpa dig med detta?” och i de allra flesta fall får man väldigt handfasta råd om vad just denne elev behöver.
Har själv två döttrar som inte nöjt sig med mer än att de ska ha MVG och samtidigt inte varit de som tagit för sig i klassrummet. Det har givetvis berott på att andra tagit så mkt mer plats och men kanske även att det inte varit nog tillåtande klimat mellan ”kompisarna” i klassen. Det är fullständigt förödande för utvecklingen tycker jag.
Själv hade jag en härlig upplevelse på en skola jag arbetade på, av en tjej som var som en mus på i klassrummet, men även i övrigt. Döm av min förvåning när hon glänste över alla andra när vi körde ett forumspeltema. Hon klev in i rollerna utan att tveka !
Annars kan faktiskt kommunikationen via datorerna få dessa elever att bli mer hörda, även om det bara blir textmässigt. En till en satsningen har väl visat det till viss del ?
Håller med dig att det måste bli på lärarens ansvar att hjälpa till att få de tysta att komma fram mer, det är för svårt för dem själva. Lärarna gör det alldeles för lätt för sig genom att bara skriva/säga det till eleven.
Håller helt med dig om att de tysta ska värnas om. De gör ju vad de ska och vill vara till lags. Det arbetssätt, som du har lärt mig, att sitta i ring har från en sådan elev uttryckts vara ett skönt forum.
Pingback: Möt de som blommar ut sent | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg
Funderar på det du skriver om att de tysta eleverna själva ska ta för sig och ta mer plats… För att någon som inte tar plats ska kunna ta det, så krävs att någon oxå LÄMNAR över lite plats. Det finns ju inte hur mycket utrymme som helst att ta av… Kanske behöver vi oxå förmå de elever som tar mycket plats att faktiskt maka på sig lite grann för att ge plats åt någon annan.
Det finns mängder av olika sätt att organisera klassrummet på så att man som lärare kommer närmare eleverna och dessutom kan möjliggöra för eleverna att få undervisning i olika konstellationer, jag har skrivit om det i Kiwimetoden, 2006. Det betyder att alla elever får bli lyssnade till och får tala, samtala och diskutera. Allt behöver och ska inte ske i helklassituationer. Tack för alla inlägg i denna fråga. Vi behöver belysa alla aspekter i klassrummet. Anne-Marie