LasseMajaböckerna är så otroligt populära. Eleverna där jag är kan låna tio stycken och läsa dem alla. De känner sig hemma och det är bekanta med författarens röst och illustratörens bildspråk. Deras läsmotivation går att ta på. De drivs att läsa för att lösa mysteriet. Ibland tittar de upp från boken och säger;
– Jag tror jag vet…
för att sedan dyka ner i sidorna igen. I undervisningen har vi tömt LasseMaja böckerna på ord och funderat över de ord vi möter. Det myllrar som bekant av ord i böcker och det gör det i LasseMaja böckerna också. Ordförrådet kommer med var, när, hur och varför och så vem naturligtivs. Och det har varit riktigt viktigt och roligt. Jag vill inte förstöra barnens läslust med för mycket pedagogik utan vi gör sådant som inte skadar upplevelsen men undersöker orden som vore vi detektiver. Vad menas och varför står det här?
Hur som helst, böcker som barn tycker om att läsa gör att de kan läsa och om vi måste och behöver se till nyttan; att de tränar sig i att läsa. Men den träningen är nästan obemärkt eftersom de läser med vilja och drivs fram genom handling. Kanske att man ska ge tonåringarna lite återkoppling till de populära böckerna de läste en gång.
Med framgång gjorde jag en Alfonslektion där nior läste Alfons så det stod härliga till. Vi tittade på filmerna, jämförde högläsarröster och började så smått nynna Alfonssången. Det som hände var att vi återknöt till något bekant och något omtyckt. Men inte alla hade läst det jag trodde var bekant så för några var det nyheter. Men diskussionerna om vem Alfons skulle bli som tonåring och skiftet som kom med vilket perspektiv man funderade kring var spännande att följa. Pappan måste bli lite mer bestämd om Alfons skulle kunna bli en tonåring. Att eleverna talade om sig själva och vad de behöver kan man hålla inom sig och härbärgera.
De här tankarna fick jag då jag läste Mats Strandbergs ungdomsbok SLUTET, 2018. Det är en spännande bok om en undergång och att tiden för den är utsatt. Därmed är det slut. Vad livet har att erbjuda och hur man ska leva det fram till detta slut är en intressant läsning som påverkar också mig. På sidan 323 skrivs ett meddelande som lyder:
Du och Simon måste sluta leka LasseMajas detektivbyrå. Det här är ingen lek. Jag blir orolig för dig. Jag funderar allvarligt på att berätta för dig vad du håller på med.
Det här går ju förstås att visa eleverna i årskurs 1, 2, 3 och fyra också. Att författares verk skrivs in och blir en berättelse eller en förklaring i en annan författares bok. Det går att väcka så många frågor:
- Vad är lek och vad är allvar?
- Vilken är skillnaden?
- Vad berättar det att man kan använda liknelsen om LasseMaja?
- Vad behöver man då förstå?
- Vad behöver man då kunna?
- Vad gör man om man inte förstår liknelsen?
- Hur söker man upp böckerna man inte har läst?
- Barn som leker detektivbyrå – är det på lek eller på allvar?
- Hur betraktar barn sina lekar?
- När övergår en lek till allvar?
- Varför leker man detektiv?
- Hur leker man detektiv?
- Vad behöver man för att vara detektiv?
- Vad kan vi lära av LasseMajas detektivbyrå?
Jag tycker också att man kan låta de äldre eleverna få återknyta till de böcker de än gång läste och skratta, berätta, förklara vad igenkänningen betyder för dem. En elev i årskurs nio sa att han ofta gick till skolsköterskan. Inte för att han egentligen hade så många saker att plåstra om utan där fanns Bamsetidningarna. Han gick dit för att få lite barndom sa han. Mer kan du läsa i min bok Ovan trädtopparna där jag intervjuat läsare från 2 – 95 år.
Japp, så kan det vara.
Läs så det ryker!
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
