Under våren har jag haft förmånen att träffa och undervisa en person som velat lära sig mer svenska. Känslan av att språket inte räcker till har väckt en slags inre fråga om att inte veta hur man talar i vanliga och återkommande situationer och att vara rädd för att inte förstå eller bli förstådd. I språkliga miljöer; som en arbetsplats, vid fikabordet, har känslan varit den att ”jag kan inte tillräckligt.”
DN Kritik 2 juni 2021; Sven-Eric Liedman om ”Ödesdigra ting ser nu också inom språket.
I mina möten med den person som inte trodde så mycket om sin svenska tänkte jag mer på betydelsen att genom språket vara i världen, det vill säga, kunna vara trygg där man är och med det man kan, känna sig fri att fråga och inte vara rädd för att människor man talar med frågar för att förstå. Det gör vi ju alla. Inte alltid handlar en fråga om förståelse om talarens brister utan att man önskar mer av innehåll för att begripa. För en som kämpar med språket blir en sådan fråga en påminnelse om den brist man eventuellt har då det kommer till förståelse och uttrycksförmåga.
Hursomhelst. Jag träffade denna person en gång i veckan. Vi talade om ditten och datten. Om blommorna. Om dagarna. Om möten med andra. Jag hade inga problem att förstå och våra samtal handlade mer om att få tid och möjlighet att berätta och förklara. En slags speglande trygghet tänkte jag att jag kunde tjänstgöra som. Jag lyssnar för att jag vill veta vad du har att berätta. Och så fanns utrymmet för att berätta där.
Vi gick också igenom sociala situationer som kunde uppfattas som ”svåra eller obegripliga”. En sådan plats var rasten och fikat. Vi pratade om vad en fikastund är och vad som brukar avhandlas under en sån stund. Påtårens betydelse och varför vi talar om något vi sett på tv. Jag sa att jag kommer sitta på din axel när du slår dig ner i fikarummet. Våga prata, berätta som du gör med mig, fråga när du inte förstår och lita på att ditt språk bär dig.
Så blev det. Min ”elev” återkom med större självförtroende. Kollegorna uppskattade och samtalen handlade mindre om förståelse utan om gemenskap kring innehåll. Den där rädslan för att inte förstå hindrar oss från att förstå. Vi är helt enkelt för rädda. Med en varm språkmiljö så lyssnar vi på varandra och den som talar fler språk vågar delta. Det kan inte sitta en hackspett på axeln och berätta om allt det man inte kan i språket. Det hämmar.
Jag tänker mycket då jag läser om Translanguaging av Ofelia Gacia och Li Wei. Hur jag själv känt mig då jag varit i främmande språkmiljöer där min inre röst säger att jag inte förstår, och rädslan som kopplas till att vara utanför en gemenskap där språket är nyckeln, har lärt mig en hel del. Jag rör mig så hemvant i språket och det gör också min elev. Men i ett annat språk. Bara vetskapen om vad man skulle kunna säga och berätta om man vågade pröva och trodde sig kunna.
Då terminen avslutades såg jag en trygg person som försiktigt slutat se sig som den som inte kan. Det var mitt mål.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Litteratur:
Garcia, O/Wei, L (2018). Translanguaging, Natur och Kultur, Stockholm
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
