”Satsa på den inre kraften”

DN ledare 18 april 2010 har rubriken ”Satsa på den inre kraften”.

Det är en tanke jag har haft mycket länge. Jag är utbildad i den om jag ska vara krass. Det är läraryrket! I allt. Mötet med eleven. Möte med innehållet. Mötet med klassen. Den inre kraften har varit det inre arbetet i klassrummet, den inre kraften har varit att klassen med eleverna har utvecklats till ett vi, den inre kraften har i detta vi blivit en individuell kraft. För så ser jag det. Det är krafterna vi ska utveckla.

I samma tidning läser jag om de nya optimisterna, Hans Rosling är  är en sådan. Jag sällar mig också till skaran optimister. Det betyder att jag hyser ett framtidshopp om den kraft jag ser i och upplever tillsammans med mina elever. En optimism jag själv kan visa, vara ställföreträdare om och för och som dessutom vilar i de teorier som omsluter skolan; Se framtid i barns lärande, inte gårdagen! Se framtid i barnet, inte gårdagen.

Jag ser också kraften inne i organisationen. Om än diffus och spretande. Den blir diffus och spretande då inte läroplan och kursplan är identifierad, genomförd, utvecklad och samspelande med oss i verksamheten. I skolan finns många olika och rådande läroplaner. Dessa skapar oreda inom lärarkåren. Om vi ska satsa på den inre kraften, vilket jag tycker att vi absolut ska göra, så bör vi samspela med samma innehåll, dvs, den inre kraften i läroplanen.

Vi kan tycka vad vi vill om denna läroplan vi nu har, vi kan tänka hur som helst om det vi gör, vi kan tänka att vi utvecklar våra elever men vi förlorar oss i dialogen med varandra då vi inte samtalar ur samma dokument. Vi saknar  den gemensamma teoretiska bas som utgör uppdraget, vi talar förbi varandras dokument och tror att vi talar om gemenskapen i dem.

Jag ser sällan lärare med aktiva läroplaner, kursplaner och barnkonvention. Dessa dokument syns inte i skolorna, i klassrummen, i de lärarmöten som samlar lärare, de syns inte i utbildningar och fortbildningar för lärare. Det som syns är av tradition de lärarkalendrar som  tidbestämmer ur ett ensamt perspektiv – lärarens planering. Lärarkalendern klarar vi oss inte utan. Skolans bibel. Den lärarkalendern är inte ett offentligt dokument utan lärarens personliga görande och planerande. Den saknar innehåll men får ett under arbetets gång – dvs inför veckan som kommer. Lärares minut och timplanering hör samman med industrialismens tid där klocka möjliggjorde produktion.

Skolan är inte i produktion utan i process. Skolan är inte form utan innehåll. Innehåll skapas och utvecklas kring meningsökande (på flera plan) och medbestämmande samt en känsla av att själv förstå sitt bidrag och sin motivation i ett kollektiv lärande.  Sökandet efter mening är ett innehåll i sig. Skolans ”satsa på den inre kraften” kan översättas med sökandet efter mening. Kraften i själva sökandet kan vi hitta överallt, människans sökande efter mening och betydelse, syns överallt, i filmen, vid teatern, i litteraturen, i kontaktannonser, i annonser, i köpkraft, i … människan söker mening och skapar den också. Människan söker också sammanhang. Och finner dem också.

Satsa på den inre kraften. Satsa på den!

Under mina utvecklingsår som lärare har jag velat verka för den inre kraften vid skolan. Jag har för första gången under alla mina år genomfört en vision om skolutveckling innanför väggarna. Med en modig och nyfiken rektor genomförde jag en av de visioner jag haft – en pedagogisk walk-around-the-school. Den inre kraften i verksamheten är då mitt pedagogiska fokus. Den rektor jag genomförde detta med var tagen. Och omtumlad. Och seende. Det är inte en inre – gå-igenom-verksamheten utan en promenad I den verksamhet som är processen i skolan. Tanken omsluter jag med något mycket större än att befinna mig i en verksamhet – innehållet är rörelsen mot sökandet efter meningen. Hur syns den? Hur gestaltas den? Hur kan jag uppleva den?

Satsa på den inre kraften. Det måste skolan göra. Det är uppdraget.

Men den inre kraften sitter också i läraren. I form av vilja, ambitioner (som kanske går att mäta i den satsning som görs i lärarlyften bland annat), och tankar. Nätet har blivit en inre arena för pedagoger som strävar, undrar, vill och är modiga nog att ge sig själva uppdrag och utmaningar att förändra.Nätverket mellan lärare på nätet förtätar diskussionen och utvecklar den. Mitt nätverk är stort och generöst. Vi samlas kring ett innehåll, en fråga och träffas i interaktivitet kring den. Skolutveckling skulle vi kunna översätta den till.

Denna skoltanke – satsa på den inre kraften – är och kan riskera att bli en inre och egen utveckling av en lärare i viljans och föränderlighetens tecken. Det är många lärare som kastar ut sina funderingar i kollegium, i lärarsalar, intill en kopiator, där dessa lärare fulla av inspiration, undervisarglädje, fokus och samspelsvilja vänds ryggen. Detta är ett problem i skolan. Vi avkrävs samspel mellan lärare i arbetslag, i olika konstellationer och det är bra. Det är fantastiskt. Men frågorna och innehållet i dessa sammankomster måste utvecklas. Så länge vi inte inom dessa grupper berättar samma berättelser om och om igen. Så länge vi tillåter varandra att pröva nytt, utveckla annat, berätta om egna influenser och ta in forskarnas undersökningar och pröva dem inom lärarkollegiet eller utmana undervisningen genom att ställa oss frågor i vår verksamhet som forskarna har pekat på generellt.

Jag är rädd att många lärare hindras i sin utveckling, eller snarare att förmedla sina tankar. Jag vet att det är så. Jag har erfarenhet av det och jag möter det om och om igen. I mail, i berättelser, i möten. Jag träffar lärare som berättar att de prövade, de undersökte men att de upplever att den inre kraften i deras berättelser eller nyfikenhet också möter motstånd. Jag är rädd för den Jante som skolan kan bygga in i sin verksamhet. Som om vi levde i en skolvärld där vi har uppdrag att vara demokratiska, samspelande, utvecklande hindras av att vi inte tillåter varandra denna kraft.Har vi råd med Jante?

Skolans inre kraft borde ligga öppen, åtkomlig, nära, verklig och alla aktörer i den borde omslutas av den slags optimism som lärande faktiskt innebär. Det är en inre kraft i själva lärandet. Också den ska manas fram. Vara fokus och centrum. Den inre kraften i undervisningens innehåll borde vara så lockande, så utmanande att skolan blir och verkar för det självförtroende som hela tiden ska utvecklas, stärkas och stötta varje elev, varje lärare och varje skola.

Skolans inre kraft är också den som i stort sett kommer att påverka framtiden. Oavsett hur vi lyckas eller inte lyckas så sätter skolan stora spår i varje elev. Om så i misslyckanden. Om så i lyckanden. Skolan är en plats där självkänsla och självförtroende skapas eller skadas. Skolan är en social plats med skiftande innehåll – en plats där form aldrig riktigt sätts i relation till skolans inre uppdrag.  Så framtiden torde omslutas av en slags inre kraft redan nu. Och uttrycker vi vår omsorg om barnen i denna inre verksamhet så är det kring dem och undervisningen vi sätter vårt fokus. Styrkan i det som är innehållet.

Innehållet är den inre kraften. Om vi synliggör detta innehåll så kan vi också mötas kring det. Jag vill och visionerar om en skola med gott självförtroende där väggarna inte berättar gamla historier utan ler åt verksamheten i den. Jag tror på skolans sociala möjlighet för framtiden. Lärandets fokus äger vi ihop, tillsammans är vi alla lärande, och kursplaner och läroplaner är det hur och varför som vi bör och ska arbeta kring. Uppdraget syns i två av de tre pedagogiska frågorna. Vi har ett varför och ett vad men disponerar fritt och i gemenskap ett hur. Det är en möjlighet att skapa ett HUR kring det som sägs i det vi ska och varför vi ska det. Detta HUR är den inre kraften i kursplan och läroplan. Kopplar vi det till barnkonventionen så är barnets rätt till respekt och medagerande, tänkande, tyckande inskrivet där. Jag ser det sociala samspelet i våra omslutande dokument.

Den inre kraften! Det är den vi ska kommunicera. Det är den vi ska åskådliggöra. Det är den vi ska orda rikt och värdigt kring. Det är den vi ska visa att vi har och äger. Förmodligen ryms den inre kraften inte i styrningen av lärarens tider eller en alltför snäv tanke kring skolans form. För tid handlar om organisationens form knappast om innehåll. Det allvarliga i diskussionen kring fostran i skolan behöver inte en form utan ett innehåll. Nu diskuterar vi form i det mesta som rör skolan.

Den inre kraften handlar om innehåll. Formen för detta innehåll måste hållas öppet. Vad kräver innehållet av oss? Det kan betyda att vi ser form med nya ögon. Vad och varför är skolans uppdrag. Den tredje pedagogiska frågan är HUR! Låt oss föra riktningen mot innehållet.

Anne-Marie


Den inre kraften kan diskuteras ur ett oändligt perspektiv. Den modellande tilltron till den framtida kraften i undervisning och till den den innesluter – eleven – handlar om såväl ansvar och nyfikenhet. Ömsesidig sådan. Kraften syns också i det öppna mediet som sociala medier medför och lärandet i detta forum. Filmen är, som ni ser i kommentarsmaterialet, hämtat ur ett gensvar.

Anne-Marie

som hämtar en kommentar från min facebook:

Enastående bra, Anne-Marie! Jag ska sitta ned med några kolleger och våra två rektorer på fredag, och prata om var vi står. Jag ska ta med det du skrivit. …så tack!
This entry was posted in Barns nya rättigheter, Läraryrket och lärarrollen, Skolorden, Skolrättigheter, Styrdokumenten, Värdegrunden, Verkligheten, Vetenskap, Visionerna and tagged , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

22 Responses to ”Satsa på den inre kraften”

  1. IT-mamman says:

    Ska utveckling ske ska Jante bort. Vi behöver input utifrån för att, som du säger, inte prata om samma saker hela tiden. Den utveckling av lärandet som vi prövar måste få tillåtas. Nyfikenhet på vad andra gör. Inget armarna i kors ”Det där tror jag inte på!” Nyfikenhet. ”Aha, du tänker så!”
    I min kommun startar alla arbetslag på alla skolor igång bloggar för att dela med sig av tankar kring lärande, för att kunna kika in i arbetslag på andra skolor och för att kunna ge och få feedback. Ett sätt att göra. Alla är inte lika aktiva, alla gillar säkert inte idén, men jag tror på den. Ensam är inte stark. Tillsammans kan vi få en skola som elever och lärare längtar till.

  2. Gott talat, en replik kommer under dagen, mkt klokt, tack!

  3. Maria says:

    Viktiga saker. Tack för välskrivenhet kring djuplodande frågor. Det tredje frågan, HUR?, det slår mig, är det inte just det som är pedagogiken?

  4. Anne-Marie says:

    Jag håller definitivt med. Bloggandet skapar lärandetransparens. Vi behöver den. Vi ska förvalta det som ”share” dela med oss. Jag tror själva frågan är den – viljan att dela med sig – motverkar Jante. Jante handlar mer om rädsla tänker jag. Men Jante är dominant i skolan vilket gör det svårt för lärare att vara pedagogiskt nyfikna och TILLÅTAS vara det. Kräver en hel del av skolans ledare och samtliga som möter såväl Jante som en lärare som nyfiket undrar och utvecklar. Har vi råd med Jante är en fråga jag ställer mig? Har vi verkligen råd med Jante! I en tid som denna. A-M

  5. Öpedagogen says:

    Jag bidrar med ett Youtube klipp, inte för att vara rolig och skämta utan för att understryka det allvarliga som du lyfter fram i ditt blogginlägg:

    http://www.youtube.com/watch?v=6hFWz145aJc&NR=1

  6. Malin says:

    Jag kopierar denna text. Jag kopierar upp denna text i många upplagor. Jag lägger en stor hög av denna text i lärarrummet.

    Absolut inte som någon pik mot lärarna- tvärtom – som inspiration för lärare till nya perspektiv.

    Malin

  7. Paul Heiwe says:

    Den sociala gemenskapen bygger på en tradition där läraren utolkat uppdraget i relation till eleverna. När det gått åt pipsvängen i klassrummet har de ropat på rektor (som livlina). Att tala om innehållet är för många utmanande (skam etc) därför blir det mer av kollegialt ryggdunkande och bekräftande. Det är för många hotfullt att tala om sin egen praktik och innehåll. Detta har vi jobbat en del med. Ska bli spännande på onsdag när vi tar oss an en metod för att kunna prata om vår utmaning att bättre möta eleverna i sitt lärande. Jag och min biträdande har haft ett litteraturseminarium kring ”Klart ledarskap” tillsammans med två skolpsykologer för att hjälpa oss komma in under organisationens yta och på ett proffsigare sätt tala med varandra om vad vi ser när vi granskar varandras praktik.

  8. Anne-Marie says:

    Jag är gärna bollplank. Uppdraget syns mig oändligt spännande. A-M

  9. Paul Heiwe says:

    Vi hade ju viss kontakt och vet att du kan tillföra väldigt mycket. Tror det kan bli en spänstig dialog. Valde dock efter samråd med Fredrik, min biträdande att fokusera på arbetet med Orang och Patrik. Men jag kontaktar dig snart och har då en del nyvunna erfarenheter att behöva bolla för att få in flera perspektiv, (personalen, min ledningsgrupp, skolpsykologerna tillsammans med Fredrik, mina kollegor i rektorsgruppen 6-9) å så behöver jag påfyllnad utifrån = dig. Vi hörs! P

  10. Anne-Marie says:

    Frågan kan bollplankas i de sociala medierna! A-M

  11. Tirsten says:

    Den inre kraften

    Ja, jag håller med, men jag ser samtidigt mina kolleger. Många av dem är så uppgivna, de har ingen inre kraft kvar. Det är bara jobbigt.

    Det är bara jobbiga möten som tar tid från den egna planeringen.
    Det är bara jobbiga konferenser.
    Det är bara jobbiga nationella prov som måste göras och inte minst rättas… Detta slavgöra…
    Det är bara jobbiga IUP:er som måste skrivas, och ingen utbildning i hur man ska göra. Hur ska vi göra?
    Det är bara jobbiga studiedagar som vill att datorerna ska användas, datorer i undervisningen och datorer för att skriva dessa förb. IUP:er. Det också!!!
    Räcker det inte med allt annat jobbigt?!

    Och det är jobbiga lov. Lov som går åt till att skriva IUP:er, förbereda utvecklingssamtal och flyttning mellan klassrum.

    Skulle jag komma till min arbetsplats och börja prata om den inre kraften så hade de … sucka djupt… och säga –”Det också! När ska jag ha tid med det?”

    Det har nästan blivit en sport att ha det så jävligt som möjligt. –”Ja, jag har suttit här på skolan hela helgen och rättat böcker… ”

    Och så är det ju eleverna. Elever som inte lär sig någonting. Vad ska jag göra?! De bara sitter där eller … de sitter ju aldrig stilla bara vandrar omkring i klassrummet…

    Och så de elever som behöver extra stöd som bara sitter av tiden för att specialpedagogen inte hinner med dem…

    Den inre kraften

    Den har nog tyvärr redan runnit ut från mina kära kolleger. Mina kolleger som svartsjukt bevakar varandra så att ingen får någon fördel.
    Som hela tiden försöka överträffa varandra i hur jobbigt de har det …

    En negativ, nedåtgående spiral…

  12. Anne-Marie says:

    Hua! Hua! Hur är man som lärare tillsammans med eleverna? A-M

  13. Lotta says:

    Tänk vad mycket man missar genom att tycka att allt är jobbigt. Leenden och nyfikna blickar från elever som aldrig når den som inte har mottagaren på. Stackars dom och stackars eleverna. Nej, fram för fler leenden och nyfikna blickar från oss lärare! Jag lovar att vi skulle träffa många påslagna mottagare. :-)

  14. Anne-Marie says:

    Om barn speglar sig i oss – och samspelar med oss – och vi inte synliggör nyfikenhet och glädje eller engagemang så är det svårt att få eller begära det av eleverna. A-M

  15. Tirsten says:

    Jo, det blir verkligen inte bra för någon…

    Undrar bara hur man vänder …. ?

    Vänder tillbaka till leenden, nyfikenhet och glädje…

  16. Anne-Marie says:

    Genom att våga se, förändra, uppmuntra och få stöd från skolledning och varandra. Det kanske är dags att börja lysa inne i skolan. Kraften måste ju vara där. A-M

  17. Lotta says:

    Precis. Det sambandet känns så uppenbart. Men så är det bevisligen inte för alla… En önskan vore att någon öppnade ögon och hjärta på dom som stängt ute eller lagt sin inre kraft på is. Den måste ju finnas där nånstans. Annars har man nog valt fel yrke. Det kostar på det här yrket men det ger också så mycket.

  18. Tirsten says:

    Jo, kraften måste finnas där någonstans under allt bråte. Vi får nog göra en ordentlig vårstädning…

  19. Lilian says:

    Idag har vi haft utvecklingseftermiddag på vår skola. Kraften var definitivt där, En av de saker som kom upp i vårt gemensamma samtal var vikten av glöd hos pedagogerna för att erbjuda eleverna det de har rätt till – undervisning som engagerar och väcker intresse. Vår utgångspunkt var lärarnas arbetsmiljö, det som lyftes var den gemensamma arbetsmiljön för elever och oss övriga som arbetar på skolan (i nämnd ordning). Vi har haft en bra eftermiddag och jag är en stolt rektor med ansvar för en skola där lärare sätter eleverna i fokus.

    Vår skola är inte perfekt, vi har många områden vi behöver utveckla, Det är inte alltid vi tycker lika men vi har kommit igång och det är elevernas bästa som är det gemensamma målet.

  20. Anne-Marie says:

    Härligt Lilian, åh så ska det förmedlas. A-M

  21. Pingback: Skolutveckling « Rektorns blogg

  22. Pingback: Mina tankar om gott lärandeklimat – inte klassrumsklimat « Anne-Marie Körling

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>