”Satsa på den inre kraften”

DN ledare 18 april 2010 har rubriken ”Satsa på den inre kraften”.

Det är en tanke jag har haft mycket länge. Jag är utbildad i den om jag ska vara krass. Det är läraryrket! I allt. Mötet med eleven. Möte med innehållet. Mötet med klassen. Den inre kraften har varit det inre arbetet i klassrummet, den inre kraften har varit att klassen med eleverna har utvecklats till ett vi, den inre kraften har i detta vi blivit en individuell kraft. För så ser jag det. Det är krafterna vi ska utveckla.

I samma tidning läser jag om de nya optimisterna, Hans Rosling är  är en sådan. Jag sällar mig också till skaran optimister. Det betyder att jag hyser ett framtidshopp om den kraft jag ser i och upplever tillsammans med mina elever. En optimism jag själv kan visa, vara ställföreträdare om och för och som dessutom vilar i de teorier som omsluter skolan; Se framtid i barns lärande, inte gårdagen! Se framtid i barnet, inte gårdagen.

Jag ser också kraften inne i organisationen. Om än diffus och spretande. Den blir diffus och spretande då inte läroplan och kursplan är identifierad, genomförd, utvecklad och samspelande med oss i verksamheten. I skolan finns många olika och rådande läroplaner. Dessa skapar oreda inom lärarkåren. Om vi ska satsa på den inre kraften, vilket jag tycker att vi absolut ska göra, så bör vi samspela med samma innehåll, dvs, den inre kraften i läroplanen.

Vi kan tycka vad vi vill om denna läroplan vi nu har, vi kan tänka hur som helst om det vi gör, vi kan tänka att vi utvecklar våra elever men vi förlorar oss i dialogen med varandra då vi inte samtalar ur samma dokument. Vi saknar  den gemensamma teoretiska bas som utgör uppdraget, vi talar förbi varandras dokument och tror att vi talar om gemenskapen i dem.

Jag ser sällan lärare med aktiva läroplaner, kursplaner och barnkonvention. Dessa dokument syns inte i skolorna, i klassrummen, i de lärarmöten som samlar lärare, de syns inte i utbildningar och fortbildningar för lärare. Det som syns är av tradition de lärarkalendrar som  tidbestämmer ur ett ensamt perspektiv – lärarens planering. Lärarkalendern klarar vi oss inte utan. Skolans bibel. Den lärarkalendern är inte ett offentligt dokument utan lärarens personliga görande och planerande. Den saknar innehåll men får ett under arbetets gång – dvs inför veckan som kommer. Lärares minut och timplanering hör samman med industrialismens tid där klocka möjliggjorde produktion.

Skolan är inte i produktion utan i process. Skolan är inte form utan innehåll. Innehåll skapas och utvecklas kring meningsökande (på flera plan) och medbestämmande samt en känsla av att själv förstå sitt bidrag och sin motivation i ett kollektiv lärande.  Sökandet efter mening är ett innehåll i sig. Skolans ”satsa på den inre kraften” kan översättas med sökandet efter mening. Kraften i själva sökandet kan vi hitta överallt, människans sökande efter mening och betydelse, syns överallt, i filmen, vid teatern, i litteraturen, i kontaktannonser, i annonser, i köpkraft, i … människan söker mening och skapar den också. Människan söker också sammanhang. Och finner dem också.

Satsa på den inre kraften. Satsa på den!

Under mina utvecklingsår som lärare har jag velat verka för den inre kraften vid skolan. Jag har för första gången under alla mina år genomfört en vision om skolutveckling innanför väggarna. Med en modig och nyfiken rektor genomförde jag en av de visioner jag haft – en pedagogisk walk-around-the-school. Den inre kraften i verksamheten är då mitt pedagogiska fokus. Den rektor jag genomförde detta med var tagen. Och omtumlad. Och seende. Det är inte en inre – gå-igenom-verksamheten utan en promenad I den verksamhet som är processen i skolan. Tanken omsluter jag med något mycket större än att befinna mig i en verksamhet – innehållet är rörelsen mot sökandet efter meningen. Hur syns den? Hur gestaltas den? Hur kan jag uppleva den?

Satsa på den inre kraften. Det måste skolan göra. Det är uppdraget.

Men den inre kraften sitter också i läraren. I form av vilja, ambitioner (som kanske går att mäta i den satsning som görs i lärarlyften bland annat), och tankar. Nätet har blivit en inre arena för pedagoger som strävar, undrar, vill och är modiga nog att ge sig själva uppdrag och utmaningar att förändra.Nätverket mellan lärare på nätet förtätar diskussionen och utvecklar den. Mitt nätverk är stort och generöst. Vi samlas kring ett innehåll, en fråga och träffas i interaktivitet kring den. Skolutveckling skulle vi kunna översätta den till.

Denna skoltanke – satsa på den inre kraften – är och kan riskera att bli en inre och egen utveckling av en lärare i viljans och föränderlighetens tecken. Det är många lärare som kastar ut sina funderingar i kollegium, i lärarsalar, intill en kopiator, där dessa lärare fulla av inspiration, undervisarglädje, fokus och samspelsvilja vänds ryggen. Detta är ett problem i skolan. Vi avkrävs samspel mellan lärare i arbetslag, i olika konstellationer och det är bra. Det är fantastiskt. Men frågorna och innehållet i dessa sammankomster måste utvecklas. Så länge vi inte inom dessa grupper berättar samma berättelser om och om igen. Så länge vi tillåter varandra att pröva nytt, utveckla annat, berätta om egna influenser och ta in forskarnas undersökningar och pröva dem inom lärarkollegiet eller utmana undervisningen genom att ställa oss frågor i vår verksamhet som forskarna har pekat på generellt.

Jag är rädd att många lärare hindras i sin utveckling, eller snarare att förmedla sina tankar. Jag vet att det är så. Jag har erfarenhet av det och jag möter det om och om igen. I mail, i berättelser, i möten. Jag träffar lärare som berättar att de prövade, de undersökte men att de upplever att den inre kraften i deras berättelser eller nyfikenhet också möter motstånd. Jag är rädd för den Jante som skolan kan bygga in i sin verksamhet. Som om vi levde i en skolvärld där vi har uppdrag att vara demokratiska, samspelande, utvecklande hindras av att vi inte tillåter varandra denna kraft.Har vi råd med Jante?

Skolans inre kraft borde ligga öppen, åtkomlig, nära, verklig och alla aktörer i den borde omslutas av den slags optimism som lärande faktiskt innebär. Det är en inre kraft i själva lärandet. Också den ska manas fram. Vara fokus och centrum. Den inre kraften i undervisningens innehåll borde vara så lockande, så utmanande att skolan blir och verkar för det självförtroende som hela tiden ska utvecklas, stärkas och stötta varje elev, varje lärare och varje skola.

Skolans inre kraft är också den som i stort sett kommer att påverka framtiden. Oavsett hur vi lyckas eller inte lyckas så sätter skolan stora spår i varje elev. Om så i misslyckanden. Om så i lyckanden. Skolan är en plats där självkänsla och självförtroende skapas eller skadas. Skolan är en social plats med skiftande innehåll – en plats där form aldrig riktigt sätts i relation till skolans inre uppdrag.  Så framtiden torde omslutas av en slags inre kraft redan nu. Och uttrycker vi vår omsorg om barnen i denna inre verksamhet så är det kring dem och undervisningen vi sätter vårt fokus. Styrkan i det som är innehållet.

Innehållet är den inre kraften. Om vi synliggör detta innehåll så kan vi också mötas kring det. Jag vill och visionerar om en skola med gott självförtroende där väggarna inte berättar gamla historier utan ler åt verksamheten i den. Jag tror på skolans sociala möjlighet för framtiden. Lärandets fokus äger vi ihop, tillsammans är vi alla lärande, och kursplaner och läroplaner är det hur och varför som vi bör och ska arbeta kring. Uppdraget syns i två av de tre pedagogiska frågorna. Vi har ett varför och ett vad men disponerar fritt och i gemenskap ett hur. Det är en möjlighet att skapa ett HUR kring det som sägs i det vi ska och varför vi ska det. Detta HUR är den inre kraften i kursplan och läroplan. Kopplar vi det till barnkonventionen så är barnets rätt till respekt och medagerande, tänkande, tyckande inskrivet där. Jag ser det sociala samspelet i våra omslutande dokument.

Den inre kraften! Det är den vi ska kommunicera. Det är den vi ska åskådliggöra. Det är den vi ska orda rikt och värdigt kring. Det är den vi ska visa att vi har och äger. Förmodligen ryms den inre kraften inte i styrningen av lärarens tider eller en alltför snäv tanke kring skolans form. För tid handlar om organisationens form knappast om innehåll. Det allvarliga i diskussionen kring fostran i skolan behöver inte en form utan ett innehåll. Nu diskuterar vi form i det mesta som rör skolan.

Den inre kraften handlar om innehåll. Formen för detta innehåll måste hållas öppet. Vad kräver innehållet av oss? Det kan betyda att vi ser form med nya ögon. Vad och varför är skolans uppdrag. Den tredje pedagogiska frågan är HUR! Låt oss föra riktningen mot innehållet.

Anne-Marie

Den inre kraften kan diskuteras ur ett oändligt perspektiv. Den modellande tilltron till den framtida kraften i undervisning och till den den innesluter – eleven – handlar om såväl ansvar och nyfikenhet. Ömsesidig sådan. Kraften syns också i det öppna mediet som sociala medier medför och lärandet i detta forum. Filmen är, som ni ser i kommentarsmaterialet, hämtat ur ett gensvar.

Anne-Marie

som hämtar en kommentar från min facebook: