Allt för att möjliggöra för bokens innehåll

Postat den 08/09/2013 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2013

Jag träffade en gammal kollega. Hon var ofta inne i min första klass.

– Minns du hur du lät eleverna läsa var de ville. De var ju så små, de fick krypa in under bänkarna, oj så de läste.

Jag minns att jag gjorde allt för att få eleverna att läsa. Jag minns att jag lade band på mig när de ville byta böcker, när de ville läsa sådant jag inte tyckte om och jag lärde mig att vända nej till ett ja, vända allt till nyfikenhet från min sida. Jag minns att jag undervisade ur andra böcker än de läste, att jag försökte skapa möjligheter för eleverna att tala läsning med varandra, dela läsupplevelser spontant och hur högt man kunde tala då andra läste. Jag tog med mig egna böcker hemifrån. Och hämtade dagligen en trave böcker från biblioteket. Jag läste mycket högt och jag lät eleverna dramatisera texter i stort sett varje dag. Vår klass blev uppmärksammad som en läsande klass.

– Ja, jag minns nu hur jag lät eleverna läsa under borden. De behövde sina krypin. De var sex och sju år gamla. Något år senare kunde alla läsa.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Att göra läsningen till något värdefullt för eleverna
  2. Lektionsidé: Härma, låna, gör om och pröva mot bokens/textens innehåll
  3. Det var jul i boken men ute var det sommar och skolavslutning
Publicerat i Boken i undervisningen, Högläsning, Klassrummet | Kommentarer inaktiverade för Allt för att möjliggöra för bokens innehåll

Vägen till bergets topp

Postat den 07/09/2013 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2013

Låt oss tänka att vi ska ta oss till bergets topp. Hur gör vi? Hur förklarar vi det vi beslutar om? Hur många gånger reviderar vi det vi tänkt att vi ska göra utifrån verkligheten att verkligen ta oss dit? Hur löser vi uppgiften att vara där och vad lär vi genom att vara där? På hur många olika sätt löser vi klättringen upp?

Jag tänker så då jag funderar över målen. Vi sätter upp mål och kan lära oss av vägarna som gör att vi tar oss dit. Den mångfald och den variation berättar om hur vi tog oss upp. Kanske någon köper en speciell utrustning; skor, rep och hackor, förbereder med en kurs i bergsklättring. Någon annan går runt berget för att undersöka bergets form och analyser vilken väg som är den smidigaste att ta sig upp för. En annan säger att jag vill inte ödsla tid utan jag börjar där jag är och med det jag har, det gäller att kavla upp ärmarna och ta problemen då de kommer. En annan tänker att jag väntar på de andra och njuter av en stunds vila, jag tänker bäst efter att ha fått sova en stund. En annan säger att jag är rädd för höjder, hur kan jag då göra det här, finns det någon som kan hjälpa mig. Någon antecknar det som sker och frågar ut de som tänkt ut en plan, gör en analys och skapar en berättelse om hur toppen på berget nås. Någon säger, jag vet att jag inte kan men jag skickar med er min kamera, ta ett kort som gör att jag också kan se vad man kan se där upp, jag är så nyfiken. Någon annan tar fram en matematisk formel hur att bestiga höjder, en annan en kartbok.

Vi har ett vad, vi kan diskutera varför, men faktum är att vi har fått ett vad, ett berg och ett mål, hur vi gör det möjligt att klättra dit är ständigt en fråga där variation, samtal, dialog och resurser behöver lyftas. Vi har olika lösningar. Låt oss tala om dem.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Vi talar om det vi lär
  2. Ställas till svars – men inte få förklara intentionen
  3. Vägen till skolan och vägen hem från skolan – Mellanrummet!
Publicerat i Värdegrunden, Verkligheten, Visionerna | Kommentarer inaktiverade för Vägen till bergets topp

”Resurs kan du vara själv”

Postat den 07/09/2013 av Anne-Marie Körling

Becket framförd av skådespelare i Edinburgh, körling fotograferar 2013

– Jo, jag tänker så, sa jag. Att resurs kan du vara själv. Det menar jag också. Att vi lärare är den främsta resursen, alltid, alltid. Vi kan alltid knyta relationerna lite bättre, vi kan alltid börja med att göra människor av varandra i mötet med eleverna, hälsa och säga namn, uppmärksamma intresse, bejaka frågor som eleverna ställer, ta emot kontakten med eleverna oavsett hur den ser ut för den är kontakt om så lite trevande och med ett språk vi kanske vill höra mer vårdat.

Ofta är det relationerna vi kämpar med, inte med ämneskunskaperna, utan med relationerna. Och vi utmanas genom dem, med alla känslor i det inre registret vi bär på. Jag är också fast övertygad om att vi alltid, alltid vill göra det allra bästa av våra lektioner och våra möten med eleverna.

Då jag ser Leif Mannerström tar till orda om resurser rörande äldrevården och den mat man serverar och ger de äldre tycker jag att samma sak kan gälla eller prövas i skolan. Jag tycker vi pratar för mycket om vad vi behöver och inte vad vi har. Vi borde börja med att sätta ord på det vi gör, det vi kan göra bättre och hur vi kan bli bättre på att se elever och hålla dem i en läranderelation. Jag tror också att det är en resurs att tro på sig själv som resurs, dvs, vara den som kan göra skillnad.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Lärarens förmåga är resurs
  2. Lärarens språk är en resurs – och några andra resurser
  3. Lärarnas modellande lärande är en (dold) resurs
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Värdegrunden, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för ”Resurs kan du vara själv”

Litterära möten: Att klappa Alfons Åberg

Postat den 07/09/2013 av Anne-Marie Körling

Det var i en park. De hade en träfigur uppspikad på en vägg. Den föreställde Alfons Åberg. Ett litet barn stod länge och tittade på Alfons, tog ett kliv fram och klappade ömt på honom. Som vore han en bekant. Som vore han en vän.

Så fungerar litteraturen.

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Om Alfons Åberg blev lärare skulle han …
  2. Alfons Åberg – att leka med perspektivet
  3. En liten läsförälskelse – i Alfons Åberg
Publicerat i Boken i undervisningen | Kommentarer inaktiverade för Litterära möten: Att klappa Alfons Åberg

Ann Heberlein – om att undervisa

Postat den 06/09/2013 av Anne-Marie Körling

I dagens DN läser jag Ann Heberleins kommentar om terminstarten på ett universitet i kris, DN 6 septermber 2013:

”Jag – liksom  majoriteten av mina kollegor – älskar att undervisa. Att få vara pedagog, att befrämja kunskap och vägleda studenten till egna insikter är något av det finaste jag vet.”

Hon fortsätter:

”Läraren – pedagogen – är alltid en tjänare, i kunskapens och elevernas tjänst”

Det är fina ord och jag sällar mig till dem. Och uppdraget blir allt svårare, mer utmanande och krävande. De som ska få lära sig kan mindre:

”Den tilltagande oförmågan att analysera texter och kritiskt granska utsagor är inte bara ett problem i akademin, utan ett samhällsproblem.”

Jag delar också den rädslan. Det är en demokratiskt fråga. Den att bli läsande. Och kunna läsa det som inte skrivs. Fråga om det som inte sägs.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Tack Ann Heberlein för orden!
  2. Om kyla och jag blir sugen på att undervisa!
  3. Allvarligt om skola och mycket tänkvärt dessvärre
Publicerat i Värdegrunden, Verkligheten, Vetenskap och teori | Kommentarer inaktiverade för Ann Heberlein – om att undervisa

Läraren måste också vara där! I utvecklingszonen!

Postat den 06/09/2013 av Anne-Marie Körling

Jag får frågor, ofta. Den här frågan rör Lev Vygotskijs teorier om utvecklingszonen. Jag förklarar så här:

Skärmavbild 2013-09-06 kl. 09.10.12


Inlägg som berör samma teman:

  1. Att få uppleva sig mitt i utvecklingszonen
  2. Förståelse för utvecklingszonen utmanar undervisningen
  3. Elevernas frågor
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Strategier, Styrdokumenten | Kommentarer inaktiverade för Läraren måste också vara där! I utvecklingszonen!

Ingen krävde att jag dokumenterade – så jag dokumenterade!

Postat den 06/09/2013 av Anne-Marie Körling

P1200657

Det var någon gång efter första året som lärare. Det var något jag förvånades över då det gällde elevernas lärande. Det var någonting med att undervisa. Jag ville veta. Jag började dokumentera. Ingen hade talat om för mig vad det innebar att dokumentera. Ingen modell hade jag att följa. Jag trevade mig fram. Dokumenterade olika saker, följde min undervisning och såg hur den blev för eleverna. Undersökte hur elever lärde sig exempelvis engelska ord om jag satte ut nya och helt okända ord för dem på elevernas toaletter och under nästkommande vecka inkluderade ordet i min undervisning – ja, kort sagt jag undersökte, undersökte, undersökte. Som en liten lärdetektiv i klassrummet.

Jag använde mig av och jag lärde mig:

  • Elevlistor, en för varje dag, en lista med elevernas namn och en tom rad att skriva på bakom varje namn. Det blev fem listor i veckan. Varje dag skrev jag något om varje elevs lärande. Det jag utvecklade var att verkligen undersöka lärandet. Min notering var kanske inte så stor men för elevernas och mitt lärande fokus skapades ett fokus. 
  • Datum. Att alla arbeten hade datum. Det betydde att jag och eleven kunde jämföra elevens arbeten och undersöka lärande skillnader. Jag lärde mig att samtala om skillnader och lärande.
  • Utvärderingar av lektioner och lärande: Jag påbörjade en mängd olika sätt att utvärdera lektioner, från muntliga utvärderingar till skriftliga. Eleverna fick också utmana mina lektioner, ge förslag till förbättringar och förtydliganden. Jag lärde mig att eleverna kunde påverka mina lektioner och mina undervisningar och det var avgjort ett framsteg för elevdemokrati och för min egen utveckling av lektioner.
  • Namngivandet och omtänkande om eleverna: Varje dag satt jag en stund och tänkte på var och en av mina elever. Jag skrev något jag ville veta om elevens lärande, för frågorna som uppstod handlade om att jag fått syn på någonting som jag måste undersöka. Det blev olika elever varje gång men under tiden kom det att beröra varenda elev i klassrummet.
  • Läsutvecklingen: Jag började skriva ned allt jag lärde mig om elevers läsning. Jag utvecklade också vägar att undersöka hur eleverna läste och om min undervisning kunde påverka dem. Läsdokumentationen var daglig. Den handlade om hur att förstå, vilka strategier eleverna använde och hur jag kunde undervisa i, mellan och ur raderna i skönlitteratur och faktatexter.
  • Elevernas frågor satte jag i fokus. Hur frågar elever, om vad, varför, när? Allt detta dokumenterade jag. Frågorna eleverna ställde handlade oftare om att de ville förstå och att de inte förstod eller att de ville vidare och lära mer.

Det fanns inget formaliserat följande av lärprocesserna då jag dokumenterade. Jag dokumenterade utan att ha krav på mig. Mina dokumentationer efterfrågades inte av någon. Jag skrev för att jag ville utveckla relation, lärande och undersöka hur jag genom min profession och mina undervisningar (jag har många och olika) kunde påverka eleverna att såväl medverka, påverka, utveckla det vi höll på att lära.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Undervisningsuppdrag – så här tänker jag generellt kring undervisning
  2. Dialog om vad jag var i färd med att lära och förstå
  3. Seminarier: Sju lektioner hur att undervisa ur och om text
Publicerat i Föreläsningar jag ger, Formativ bedömning, Frågekonsten, Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Ordförrådet, Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal | Etiketter | 1 kommentar