Den envise högläsaren

Postat den 11/09/2013 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2012

Jag har högläst mycket. För alla mina elever har jag högläst, oavsett årskurs. Och jag är en envis högläsare. Jag högläser skönlitteratur, har en bok som jag läser längre stycken ur och varje lektion startar jag med att högläsa ett stycke ur någon bok som eleverna läser. På det viset får jag kontakt med elevernas läsning och vad de läser. Eleverna får, om de kan, välja ett stycke som de vill att jag ska läsa upp för de andra eleverna. Det är svårt att välja och avgränsa men över tid brukar jag ha en hög med böcker ur vilka eleverna markerat sidor där jag ska läsa.

Böckerna sprids, och högläsningen genererar egen läsning. Jag har funnit att de böcker jag vidrör med min röst blir de böcker som eleverna väljer att läsa. De böcker jag inte högläser ur blir liggande. Jag vill alltid visa omsorg om texterna då jag högläser dem, jag läser med värme och inlevelse också då det är svårt, även om jag inte hittar rytm eller förstår det jag läser. Om jag skulle säga att jag inte kan läsa det eleverna vill att jag ska läsa eller på annat sätt visar att jag inte tycker om det de läser kommer jag försvåra läsningen för eleverna. Jag måste ”gilla” texten.

Och jag ”gillar” ofta och så fort möjligheten ges, högläser:

  • att högläsa det eleven skrivit, och jag högläser det för eleven, inte för hela klassen. Elevens arbete blir därmed besvarat och bekräftat. Eleven brukar också höra vad eleven vill ändra på eller lägga till.
  • alla texter jag undervisar genom högläser jag – jag högläser så att eleverna kan få de nya begreppen förklarade och prövade, vi härmar genom att återge begrepp som alla uttalar.
  • jag högläser alltid matematikuppgifterna, kartboken, tidningsartikeln och låter orden finnas i rummet.
  • jag högläser …

Jag ser det som ett givande och något som gör att vi kan skapa kontakt med text. Jag kan läsa och genom min röst ska eleverna få möta andra världar och kunskapsområden ännu främmande för dem. Skolan är generös.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Den pedagogiska högläsningen
  2. Att stötta vid läsövergångar – från en bok till en annan
  3. Big no! Om läsning och förhållningssätt
Publicerat i Boken i undervisningen, Högläsning | Kommentarer inaktiverade för Den envise högläsaren

Det stundar föräldramöte; några tankar om dem

Postat den 10/09/2013 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2013

Några ord om föräldramötet:

Förbered dig med att ha läroplanen med dig, håll den i din famn, och hänvisa till den. Visa vad skolan har att ge av ämnen och av innehåll. Läs högt ur syftestexterna, de håller för det; välj ut tre för att visa varför skolan ger ämnen och visa dem att det är i skolan deras barn ska få möta dem, och att skolan är stolt över att ha det uppdraget. Visa föräldrarna att deras ord väger tungt, att barnen slits mellan att älska sin lärare och att älska föräldern och att de måste få tycka om sin lärare. Konflikter mellan föräldrar och lärare måste ske utanför barnets närhet. Det minsta missnöje lyssnar barnet in och varenda glädjeord likaså.

Då det gäller läsning, tala om läsförståelse och vad det innebär att bli en läsande. Visa texter som eleverna kommer att få möta i skolan, hur progressionen ser ut och vad det innebär att bli en läsande lärande. Berätta om språket i allt och att föräldrarna är viktiga; de kan fortsätta högläsa för sina barn, det är inte fusk att högläsa läxan för att stötta och minnas att elever blir barn då de kommer i närheten av sina föräldrar. De blir några år yngre då det är svårt eller orken tryter. Då behövs både mamma och pappa, deras famnar och deras tro på sina barn.

Och om läraryrket. Låt föräldrarna möta din profession. Jag önskar dig lycka till!


Inlägg som berör samma teman:

  1. Det låter om sig … föräldrar läs för era barn och stötta samtidigt en lärare i skolan!
  2. LÄXORNA! Tankar om dem och frågor att diskutera i kollegiet!
  3. Tankar om hembrevet – vad skriver vi egentligen?
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Det stundar föräldramöte; några tankar om dem

Att känna sina känslor med ord

Postat den 10/09/2013 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2013

Känslorna sätter sig i kroppen. Ilskan gör kinderna röda och pulsen hög. Sorg sätter sig i magen och ångest sätter sig i armar och ben. Skam sätter sig i ben som vill springa ifrån eller handen som vill försvara, kärlek sätter sig i hjärtat och gör att ögonen söker kontakt, rädsla sätter sig i de skakiga benen och i beredskapen att hålla sig långt ifrån. Känslorna sätter sig i kroppen. De tar plats. Vi är människor.

Att tänka är att låta känslorna bli ord och meningar. Då handen i fickan inte längre vill slå utan öppnar sig en aning och orden berättar om det arga. Sorgen blir inte mindre om man pratar om den men den blir delbar och den går att förstå och verkligheten kan långsamt komma närmare. Skammen kan bli mindre då skammen får berättas om och omvärlden lyssnar in och förklarar. Kärleken kan förklaras genom att sjungas om. Rädslan går att dela.

Då känslorna gör den långsamma förvandlingen till ord och mening kan vi tänka om klumpen i magen, tänka om benen som skakar, kanske våga tala om skammen som  tar för stort utrymme och säga nej och ja till det vi vill och det vi inte vill.

Ofta tänker jag att skönlitteraturen, barnböckerna och ungdomsböckerna, ger barn språk för känsloliv och gemenskap i de känslor som finns. Det språk som känslorna behöver för att kunna tänkas om kan hämtas ur böcker. Att få identifiera sig med en annan människas ilska, sorg, glädje och sorg. Att känna hur det är att skämmas utan att vara den som skäms, att bli arg åt någon annan för att man har de känslorna man har. Att möta sig själv i någon annan.

Att få vara människa.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Att se för att förstå, sätta ord på för att begripa
  2. Känslorna i skolan
  3. Barns rätt till sina känslor
Publicerat i Barns sorg är randig, Boken i undervisningen, Kommunikationen | Kommentarer inaktiverade för Att känna sina känslor med ord

Då barn känner sig trygga …

Postat den 10/09/2013 av Anne-Marie Körling

… kan de börja visa saker som de brottas med, eller de oroar sig över. Då gäller det att fortsätta hålla den trygghet som gjorde att de fick det utrymmet. Inte ge sig hän i egen oro och spilla ut den på och runt barnet. Utan i lugn och ro tänka, iaktta och fortsätta det arbetet och det klimat som gör det möjligt för barnet att lätta på det som tynger. Varsamma pedagogiska samtal där oron inte rusar är att föredra än att agera omedelbart och inte riktigt veta på vad.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Synen på barn
  2. Mamman från då-då-då-tiden
  3. Hur känner man sig då man räknar multiplikation
Publicerat i Ansvaret | Kommentarer inaktiverade för Då barn känner sig trygga …

Den stora oron – att våga bära den

Postat den 09/09/2013 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2013

Bruno Bettelheim beskriver i någon av sina böcker hur han som barn såg bomberna falla över London. Hans mamma och pappa höll honom i sina armar, tittade ut genom fönstren och sa att det var fyrverkeri. Bruno Bettelheim såg det som de berättade. Men det som var avgörande för hans upplevelse var att hans föräldrar var lugna. Det svåraste hade varit att känna deras oro. Ibland tänker jag så. Om oro. Och om att hålla den.

Om vi visar oro så fort det händer något med barn lär de sig att något är farligt. Om vi genast berättar att det nog inte går så bra för dig i matematik eller engelska och vi visar vår oro så gör det något med eleven. Jag funderar över hur vi kan lära oss att hålla vår oro och se till att undervisa istället, inte staka ut en framtid som kantas av att ”det här nog inte kommer att gå” utan precis tvärtom. Att vi känner tilltro till vår förmåga att göra något av den oron vi kan känna, inte genom att förlägga problemet i elevens knä utan hålla problemet lika ömt som Bruno Bettelheims föräldrar när bomberna föll.

P.S Jag är ledsen att jag inte kan nämna vilken bok av Bruno Bettelheim som beskriver det här. Källkritiken till trots. D.S


Inlägg som berör samma teman:

  1. Om skoloro!
  2. Diskussionstext: Pappas yrke
  3. Att hålla för att hålla för att hålla oro
Publicerat i Pedagogiska samtal | Kommentarer inaktiverade för Den stora oron – att våga bära den

Att hålla undervisning är som att hålla ett glas vatten

Postat den 09/09/2013 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar för att undervisa

Jag har tidigare skrivit om hur det är att hålla undervisning. Om att hålla om den som man håller ett glas vatten. En lärare skrev och bad mig säga något om att spilla ut och inte hålla, hur man kan tänka och hur man kan förändra. Och jag tänker så här:

Den lärare som frågar så försöker hålla sitt glas med vatten, alltså hålla i undervisningen och eleverna, och att vägen dit alltid måste innebära att man spiller lite, för att man har hällt i för mycket vatten i glaset och kan inte hålla det utan att spilla. Medvetenheten om att man inte alltid lyckas, att man också spiller för att man tappar greppet om sin undervisning betyder också att man har något att förhålla sig till, man förlorar inte greppet hur som helst utan man äger en viss medvetenhet om hur man förlorade greppet och vad det beror på.

Helst av allt önskar jag säga läraren som spiller, att det inte är så farligt att spilla ut, eller förlora sin klass för att man plötsligt blir avbruten, tycker sig måste uppfostra eller kommer på avvägar för att en annan lärare plötsligt kommer in och har ett och annat att säga till om, eller att man inte riktigt kom ihåg att det var glaset man skulle hålla, utan ställde det ifrån sig och …

Undervisningen är det som stöttar läraren och eleverna. Därför måste vi ständigt våga utmanas, och låta eleverna påverka den, fråga för att de vill veta, och hålla i det som är i fokus, alltså själva undervisningen. Samspelet med den är elevernas möjlighet att lära.

Något jag gör för att veta vad som ägt rum av lärande:

  • vad innehåll lektionen 
  • hur relaterade eleverna till lektionen
  • hur utvärderade eleverna sitt lärande
  • vad lärde sig eleverna
  • hur förstod eleverna undervisningen
  • vilka frågor hade jag förberett mig med
  • vilka frågor ställde eleverna
  • på hur många sätt kunde eleverna pröva
  • hur vet jag att undervisningen påverkade elevernas lärande

 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Att hålla för att hålla för att hålla oro
  2. Undervisning får också läraren att må bra
  3. Att tala om undervisningen
Publicerat i Föreläsningar jag ger, Klassrummet, Kommunikationen, Konsultation av något slag, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Att hålla undervisning är som att hålla ett glas vatten

Matematikboken! Den enda eller möjligen alla!

Postat den 09/09/2013 av Anne-Marie Körling

Vi har ofta en matematikbok. Det behöver vi inte ha. Vi kan ha fler.

Jag behöll gamla matematikböcker så att eleverna och jag kunde gå igenom moment genom flera böckers innehåll. Jag hade också matematikböcker för alla årskurser i mitt klassrum; från årskurs ett till nio. Det möjliggjorde för eleverna att gå tillbaka eller gå vidare. Det var många elever som följde ett spår och kom att se hur det såg ut i årskurs 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9.

Eleverna lärde sig, genom att vi undersökte och diskuterade, hur matematikuppgifter hörde samman men att de problematiserades ytterligare ju högre upp i årskurserna, och att syftet med dem handlade om att visa eller åskådliggöra hur och varför. Detta innebar också att jag talade om att matematikböckerna hade författare och illustratörer, det vill säga att källorna åskådliggjordes. Att matematikboken också blev en källa där texten kunde begripas som en faktatext för exempelvis ett annat ämne visade jag också.

Jag upptäckte att eleverna förhöll sig till matematiktexten som om den vore en konstruerad text utan mening och annat innehåll än att peta in siffror i den. Jag utmanade eleverna att undersöka sanningshalten i texterna. Den upptäckten var rolig att följa;

– Va, det är ju sant!

– Här har de hittat på!

Det betydde också att vi undersökte tryckår och utgivningsår och relaterade texten utifrån när och varför.

Jag utvecklade det här för att:

  • matematikböcker från alla år i skolan för att åskådliggöra att moment hörde samman med moment, exempelvis att räkna med okänd variabel. Vi följde det spåret genom alla böckerna och eleverna utvecklade därför förståelse och medvetenhet. Vad den okända variabeln kunde betyda och varför man hade den. ”Allt blir så spännande” sa en elev.
  • matematikboken är författad och illustrerad. Det betyder att vi kan gå i dialog med matematikförfattaren och matematikillustratören. Det är inte så att matematik inte är något som vi kan kommunicera i klassrummet utan boken är en del av att kommunicera matematik.

Läroplanen säger att lektionerna ska vara varierade och ett sätt är att ha olika källor att variera genom. Elevernas frågor som skapas då de i undervisningen möter något de inte är bekanta med bejakas och leder dem in i källor och utmaningar.

Sen måste tilläggas att matematik inte är en matematikbok. Matematik är ett levande ämne för kreativt tänkande och språkutveckling. Därför kan vi alltid göra matematik av exempelvis en högläst text. Och som alltid: Elevernas röster om det de lär och hur de lär. Min kompass i undervisningen. Har jag många elever har jag många kompasser.

Körling undervisar 2002


Inlägg som berör samma teman:

  1. Tyst matematik och självständigt arbete i matematikboken?
  2. Matematiken – alla ämnen kan rymmas där!
  3. Lektionsförslag: Den skönlitterära matematiken får det att gå ihop
Publicerat i Boken i undervisningen, Högläsning, Lektioner och lektionsförslag, Matematikundervisning | Kommentarer inaktiverade för Matematikboken! Den enda eller möjligen alla!