Jag hade helt glömt att Ibsen var Strindbergs raka motsats och förväntade mig att Nora skulle dö hela pjäsen.
Jag hade helt glömt att Ibsen var Strindbergs raka motsats och förväntade mig att Nora skulle dö hela pjäsen.
Någon berättade för mig om brödrosten. Den som saknades på ett hotell. Gästerna på hotellet önskade rostat bröd men servitrisen kunde inte erbjuda det. Det fanns ingen brödrost. Vid utvecklingssamtal berättade servitrisen om hur kunderna frågade efter rostat bröd men att hon inte kunde ge dem det. En brödrost borde köpas in önskade hon. Då skulle hon kunna ge det kunderna frågade efter.
Frågan syntes så liten i de andras öron. De hade andra planer. De stora planerna. Vad gör en liten brödrost för skillnad i det stora?
Vid utvärderingarna gästerna lämnade efter sig stod att allt var bra men allt hade varit bättre om man hade fått rostat bröd till frukosten. Och frågan kom att bli evig. Servitrisen återkom gång på gång till frågan om att köpa in en brödrost. Men ingen lyssnade till den begäran. Återigen var de stora utvecklingsfrågorna prioriterade. Om någon brödrost för några hundralappar ville man inte tala.
Så sjönk antalet gäster per år. Man letade och letade efter det som skapade denna nedgång. Man sa till sina anställda att bättre ordna för gästerna, det var allvar nu. Nu måste alla göra sitt absolut bästa. Ingen tänkte på brödrosten, och de återkommande frågorna om det fanns rostat bröd till frukosten. Servitrisen hade slutat fråga om den och så glömde man bort att besvara frågan, den som gästerna ställde.
******
Jag har fått denna berättelse berättat för mig. Och jag tänkte på hur små reformer, mycket små reformer, förändrar. Vi tillskriver dem ofta inte så stort värde, pratar för sällan om vad vi faktiskt kan förändra och så små förändringar behöver vara för att lyfta en hel verksamhet. Professor Caroline Liberg talade vid ett rundabordssamtal om just de små, små reformerna. Och jag tror på dem.
Jag tror för egen del att vi måste värna relationen till våra elever, ta dem i hand, säga deras namn, börja lektioner med att ge massor av textupplevelser och börja lektioner i tid. Jag tror också på den förberedelsen som sker då lärare tillsammans klurar ut kreativa och utmanande frågeställningar som gör att elevernas tankeverksamhet väcks och hålls vid liv. Jag tror att själva förändringen sker i klassrummmet.
Hur berättar vi om den?
Eleverna är ofta förklarade som dom. Och dom … är några vi kan se på med distans. Det går inte att spegla sig i distansen. Det går bara att spegla sig i dialogen, i ögonkontakten, i det verkliga mötet. Då … kan man ge eleverna de behöver. Barn är sina berättelser, sina livsöden och plötsligt kan vi lärare få det berättat för oss. Och när vi får det – lyssna in – ta emot – spegla – vara där, stanna kvar – upptäcka vem eleven är. Kanske upptäcka en människa. Kanske se det verkliga. Och förändras. Omskakas och låta sig bli berörd. Det behövs inga åtgärder, inga brandkårsutryckningar. Det behövs en stund av avstannande och sann och verklig närhet. Som människor. Som människor.
Ofta är reformerna komna från annat håll. De stora visionerna. Och mot dem ska vi sträva. Men jag tänker – tänk litet och förändra där du är, de små förändringarna som skapar skolrelation:
Det syntes i hela hennes kropp att hon hade något för sig. Hon letade överallt efter någonting. Jag blev nyfiken.
– Hej du, du är på jakt efter något? frågar jag.
– Tejp! svarar flickan. Sen fortsätter hon:
– Du förstår, jag ska göra ett fiskespö. Jag har den här pinnen och snöret. Men behöver tejp. Det kommer att bli ett bra fiskespö. Man tar bara ett snöre och en pinne. Tror du att snöret är lagom?
Utan att svara prövar hon snörets längd genom att hänga den rak, mäta med blicken och så …
– Det blir den. Fiskar simmar inte nära ytan men inte heller långt ned i vattnet. Nu måste jag ha tejp.
– Hur blir det med en krok då? Ska du göra en krok också? frågar jag.
– Krok? Nej en krok ska jag inte ha. Jag är rädd för krokar. Det är fiskarna också. Dom gillar inte krokar. Krokar är läskiga.
– Men hur ska du få upp fisken? frågar jag.
– Det är ju det jag ska klura ut! sa flickan. En knut kanske? Ja, en knut kanske blir bra. Då kan jag knyta en mask i en knut och så kan fisken få smaka på masken och då sväljer den knuten och kanske det räcker?
– Ja, kanske det, svarar jag.
– Vill du att jag sjunger en sång om det här, frågar flickan.
– Om jag får, säger jag.
Sen sjunger flickan om sitt metspö, sitt snöre, sin knut och hur farliga krokar är och hur svårt det är att hitta tejp.
Jag har tänkt på den här flickan sedan dess. De här barnen som har en idé och inte ger upp den. Och hur vi måste, måste låta dessa uppdrag och idéer få finnas. Så tänker jag. Barnet är 6 år. På väg in i skolan. Hur kan vi göra?
Läser om hjärnan:
”Någon forskare har räknat ut att ungefär 8,6 miljoner miljarder meddelanden skickas runt varje dygn i det lokala nätverk som en människohjärna utgör. Det är tjugotusen gånger mer än världens samlade telefonsamtal, sms och e-mail. Om du är snabb och läser tio sådana meddelanden i sekunden och inte tar rast hinner du igenom dem på tjugofem miljoner år.”
Ur boken Medvetandets gåta av Jonathan Lindström, 2013, s. 90.
Jag fick ett sms idag. Sen kom ett mail med länkar till elevernas gensvar till Tomas Tranströmers dikt Schubertiana. Och när eleverna får språk, uttrycksrätt … ja då gråter jag. Det är pedagogiska tårar.