Anne-Marie Körling

Syltburken talar man ibland om. Då säger man att man inte ska stoppa fingrarna i den. Sylt är gott. Frestande att just göra så – stoppa fingrarna i den och få smaka på det gottiga. Men nej!

Skolan är en syltburk. För själva sylten. Den där eleverna och lärarna, rektorerna och vaktmästarna, fritidspedagogerna och specialpedagogerna är. Och när det är som bäst är skolan en frestelse. Vad händer i skolan? kan man fråga om man inte är där. Och eleverna kommer hem med smakprov, de har lärt sig inte bara ett och annat utan också något annat. Och i de bästa av världar påverkar just den sylten själva känslan av att leva, själva känslan av att vara en människa bland andra, en lärande sådan.

Det jäser en aning i syltburken. Så många som vill åt den. Lägga i andra smaker. Eller smaka av den och säga – Nej, det där är inte sylt vi vill ha, den ska inte smaka så. Den ska smaka så här. Någon sänder in lösningar. Andra sänder in förtvivlan. Och i syltburken jäser det. – Är det så illa med oss? Ger vi verkligen en sådan besk eftersmak? Eller är det själva burken som väcker känslor? Det sägs mycket inom skolan. Lite hörs inifrån skolan. Mer sägs om den utifrån. Och syltburken ställs på olika hyllor att betrakta och värderas.

Sylten undervisningstid är som en sämre variant av lingonsylt, där lingonen är få men drygas ut av annat. Vi undervisar allt mindre. Undersökningar som visar att lärares undervisningstid är liten, men annat tar upp mer tid. Jag tänker sylt som ger sig ut för att vara sylt, att skolan får göra sylt av bristande möjligheter, den sylt som undervisningstiden ger är för liten. Den drygas ut av annat, kanske socker, kanske äppelbitar och kanske konstiga kemikalier som inte ska vara där. Och blir nästan som vilken sylt som helst. Men bara nästan. Burken väger dock lika mycket som sylten som är sylt. 750 gram. Men vikten säger inte så mycket. Bara att den gör den jämförbar med vilken annan syltburk som helst.

Och så det där med fingrarna i syltburken: Det är frestande att smaka av sylten. Det är frestande att tycka att man har all rätt i världen att lägga i egna ingredienser. Det är frestande att göra saker med syltburken. Dock är det så att syltburken har ett lock. Ibland måste man sätta på det. Stilla sitt begär. Låta sylten få sätta sig, gifta ihop sig med allt det som ingår i en sylt.

Sylten vi skapar i skolan finns i en receptsamling och den rörs ihop av erfarenheter och förmågan att plocka bär (innehåll till lektioner och undervisningsutmaningar), väga socker och tillsätta det som måste tillsättas för att sylten ska hålla och smaka gott. Som lärare har jag förmånen att vara i syltburken.