Att undervisa om begrepp

Matematikbegrepp

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Då jag tittar på uppgifter och texter undersöker jag alltid vilka begrepp som finns att undervisa om, förtydliga och förstärka. Här har jag gått igenom en text i matematik. Det är stora begrepp som omröstning, enklaste form, totalt, rymmer bland fler. Det betyder att jag lyfter in dem i undervisningen, förklarar och låter eleverna fylla begreppen med sina tankar och kunskaper om dem.

Jag kan exempelvis leka med ordet alternativ. Sätt in det i en mening. Om varje elev sätter in ordet alternativ i en mening har vi fått lyssna till hur vi kan förstå ordet, eller hur vi inte har förstått ordet.

Publicerat i Lektioner och lektionsförslag | Kommentarer inaktiverade för Att undervisa om begrepp

Lärandet som inte är målstyrt – lärandet har med livet att göra!

Lärande pågår hela tiden. Också lärandet inte alltid kan infångas i ett mål. Det är viktigt att ge eleverna möjlighet att få syn på sitt lärande i ett vidare perspektiv. Att man lär sig att nya maträtter, lär sig ett främmande ord som inte syns i kunskapskraven, att lära känna en ny kompis, att lära sig balansera på ett litet staket, att lära sig en ramsa av en kompis, att lära sig dra slutsatser av något som man förstod när man såg det i ett annat sammanhang, att …

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Lärandet som inte är målstyrt – lärandet har med livet att göra!

Omsätta sina kunskaper

P1190920

Att mana till framtid kan handla om att berätta att det eleven nu kan också kan omsättas i framtiden, och i ett helt nytt dilemma. Hur kan du omsätta dina kunskaper i ditt nästa problem/utmaning?

Jag tycker förflyttningar och rörelser i kunskaperna är spännande. Vilka är de? Hur vet vi att eleverna använder sig av tidigare kunskap för att lösa kommande problem? Hur löser vi själva uppkomna problem genom tidigare kunskaper? Är det alltid på samma sätt eller gör vi ungefär lika, eller förändras vår kunskap  då vi omästter den i nya utmaningar? Frågorna intresserar mig.

Publicerat i Formativ bedömning | Kommentarer inaktiverade för Omsätta sina kunskaper

Lärarkonsten att göra märkbar skillnad under en och samma lektion

Skärmavbild 2012-10-15 kl. 8.01.39 AM

Jag besöker ett japanskt klassrum. Läraren, en man, är ödmjuk inför sin uppgift. Lågmäld i sin framtoning. Djupt involverad i att undervisa i text. Det är 26 elever. Lektionen börjar fem minuter efter inrigning. Klockan en liten bjällra. Det är undervisning i text. Läraren ger barnen texten, de får slå upp en sida i en bok. Läraren högläser texten. Eleverna lyssnar. Läraren högläser texten och eleverna får härma och läsa efter. Jag hör hur eleverna härmar läraren. Jag ser deras ögon följa in i tecknens rike. Jag förstår inte mycket men det gör inget. Själva lärarhandlingen kan jag delta i och att se elever lära kan jag förstå och undersöka utan att kunna språket.

Läraren tar sedan och djupdyker i texten. Mening för mening får eleverna lära sig innebörden av det som står. Läraren skriver upp en mening. Berättar om den, frågar om den, diskuterar den. Läraren håller undervisning om meningen i ungefär tre minuter. Eleverna lyssnar, frågar, tänker och har synpunkter. I huvudsak skulle jag säga att det är läraren som berättar om meningen han skrivit upp. Så får eleverna sex till sju minuter att ihop med en kompis undersöka meningen på tavlan. Det måste handla om hjärtat för eleverna lyssnar till varandras hjärtan. De hoppar upp och ned och lyssnar igen på hjärtat. De skrattar, de pratar, de är fokuserade. Alla gör något med texten. Alla arbetar med den. Det är olika saker som sker bland de lärande barnen.

Så tystnar eleverna och läraren fångar upp deras lärande. Nämner något om den. Så skriver läraren ned en ny mening. I tre minuter berättar läraren om meningen. Eleverna lyssnar, småpratar, frågar läraren och läraren berättar. I huvudsak skulle man säga att läraren håller samtalet och undervisningen.

Så följer 6 till 7 minuter där eleverna får agera i texten, göra den, spela upp den, förstå den, fråga varandra, undersöka textens innebörd.

Så fortsätter lektionen. Läraren undervisar 3/10 av tiden. Effektivt. Medvetet. Fokuserad. Och texten är i undervisningens fokus. Eleverna agerar i texten 7/10 av tiden.

Lektionen avslutas med att alla elever i olika takt läser hela stycket högt. Det är en kakafoni av läsande röster. Läraren lyssnar in. Det är märkbar skillnad på läsförståelsen och läsningen. Det kan också jag höra. Som sista avslutade moment läser elever och lärare texten högt igen. Som lektionens början. Läraren tackar genom att bocka djupt. Eleverna tackar genom att göra detsamma. Lektionen avslutas.

Jag har deltagit i något jag vill dela med mig av och i.

Publicerat i Formativ bedömning, Högläsning, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag | 6 kommentarer

Lärarkonsten att bedöma och att göra skillnad: I can read my children

P1190920

Läraren jag besöker i Sydafrika har 65 elever. Jag får delta på en lektion om vattnets kretslopp. Eleverna är engagerade. De är glada. De står upp i bänkarna, räcker upp händerna, säger saker till läraren. Läraren ler och gensvarar, ritar på svarta tavlan och eleverna frågar och läraren berättar. Läraren i klassrummet är en berättare. Det måste han vara när eleverna är så många. Han måste berätta.

Då jag frågar honom hur han vet att eleverna förstår eller kan säger han:

I can read my children. Jag ser hur de får rynkor i pannan när de inte förstår. Jag kan se hur de blir lättade i ansiktet då de förstår. Och om de inte förstår så undervisar jag mer, berättar mer. I can tell! I can read my children.

Jag tänkte: Så gör inte vi. Vi ger eleverna åtgärdsprogram. För att de inte kan!

 

Publicerat i Formativ bedömning | Kommentarer inaktiverade för Lärarkonsten att bedöma och att göra skillnad: I can read my children

Tyst läsning – hellre självständig läsning – så här ser jag på utvecklingen!

Jonas Gardell

Jag skriver ofta att jag inte bejakar tyst läsning. Den tysta läsningen är ett mål. Att boken och läsaren är ett. Där ljuden från omvärlden bleknar och rösten i boken är den högsta och den som talar. Men jag ser den tysta läsningen som en utveckling. Inte som en självklar sak som kommer sig av att eleven får en bok och en tyst stund.

Tyst läsning innebär att man kan läsa, kan skapa bilder, kan kliva rätt ned i meningarna och öppna upp den magiska värld som finns där. Men många elever kan inte läsa tyst. Den som kan läsa självständigt och tyst kan vi lätt identifiera genom att säga att det är rast. En läsare som kan läsa tyst lägger ofta inte från sig innehållet i boken för att det är dags att gå ut. En tyst läsare läser vidare.

Tyst läsning är ett mål skriver jag i mitt tidigare inlägg om det livslånga läsandet. Inte ett skolmål. Skolans mål måste vara att skapa förutsättningar för tyst läsning. Det betyder att eleven måste ha undervisning i läsning och hur att läsa. Det betyder att eleven tillåts välja sin bok och inte tvingas läsa en vald bok av någon annan. Vi måste därför differentiera läsundervisningen, göra den till många olika undervisningar, inte till en endaste. Tyst läsning där eleverna hela tiden utvecklas i läsundervisningens samtal och diskussion är mycket viktig. Att eleverna övas och tränas i att läsa tyst kan inte vara ett självständigt mål utan att boken skapar den längtan hos eleven. Det är innehållet som gör att eleven vill läsa, inte tvånget att läsa.

Den tysta läsningen kan finnas i varje klassrum. Låt oss säga den självständiga läsningen. Den tysta är bara utåt sett tyst. Inom läsaren kan det låta. Men som form – den tysta läsningen – tar det lång tid att bli en tyst läsare. Vägen kan vara att dela sina läsupplevelser två och två. Läsa högt för varandra. Prata om meningar och dela dem med varandra. Läraren kan se till att klassrummet delas i en tystare avdelning, den längre bak där de som kan och har funnit sina läsäventyr kan samlas och slå sig ned för att läsa självständigt. De som behöver och vill dela med någon annan eller för sig själv småmumla kan få göra det i klassrummets främre del.

Lärarens roll är att skapa möjligheter att läsa. Det betyder att den självständiga läsningen kan få vara den egna. Men att modeller av läsningen ska vara i undervisning. Låt oss säga att vi låter varje elev lyfta fram en textdel som är spännande eller för eleven viktig, låt oss lyfta den ut i undervisningens samtal, diskussion och analys. Det betyder att eleven får dela med sig av sin läsning.

Lärarens roll under den självständiga läsningen är inte att säga till eleven att läsa. Om en elev inte läser måste läraren varsamt undersöka varför eleven inte läser. Tystnaden som uppstår i ett klassrum kan vara svår för elever, de som känner oro eller de som inte kan läsa får det svårt. Om läraren under den självständiga läsningen ständigt går in och mummeldiskuterar med eleverna skapar läraren förståelse för läsarens behov och kan stötta och utmana läsaren. Boken kanske inte lyckas fånga eleven. Det är inte eleven som ska klandras utan lärare som ska tänka. Då vi lägger skulden på eleverna, att de brister i intresse, eller att de borde man inte gör, kan vi applicera på oss själva. Om någon gjorde så mot mig, då jag läste en bok jag inte tycker om och som inte fångar mig skulle jag själv inte välja läsning, jag skulle välja bort den.

Att läsa för sig själv, slå sig ned med en bok, uppslukas av läsningen är vad läsning kan ge. Vi ska alltid hålla den självständiga läsningen möjlig, vi ska alltid skapa förutsättningar för den i skolan. Då jag frågade en grupp lärarkandidater hur många som läste under den tysta läsningen i grundskolan visade det sig att ungefär hälften låtsasläste. Alltså de spelade upp sin läsning för sin lärare. Men boken som de hade framför sig hade aldrig någonsin öppnat sig inför dem. Det är därför jag talar om läsningen i klassrummet som den delade, som den ständiga, som den gemensamma, inte för den tysta, utan för den kommande självständiga.

Att läsa en bok är en del av läsundervisningen. En del.

 

Publicerat i Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning | Etiketter , | 2 kommentarer

Snickarboa hoppfall … !

– @annklarsson Jag åkte runt på 100 förskolor och hittade ett (1) fungerande snickarrum. Tappade lite av tron på livet då.

****************************************

Jag läser med sorg att snickarboden inte finns för små barn. Ja, snickarbodens öde kanske hör samman med att vi inte längre utbildar i hur man använder kniv för att tälja och som ett redskap för människor att skapa saker med. Allt är farligt. Kanske faller snickarboden in i det som är farligt. Det är spikar och skruvar och vassa saker. Farliga saker. Men om barn ska lära sig om verkligheten behöver de få handskas med den. Vi kan inte skydda ifrån verkligheten, vi kan skydda i den.

Jag tänker på Astrid Lindgrens Emil. Jag tänker också på Ronja Rövardotter. Jag tänker på alla Astrid Lindgrens litterära barn som alla får utvecklas i relation till det som finns i verkliga livet. Emil har sin mysse, sin bysse och en täljkniv i sin snickarbod. Och där sitter Emil i sin snickarbod och täljer trägubbar medan ilska svalnar både inom honom och utanför honom. Pappan är väl mest arg och skriker på sin förgrymmade unge. Emil kunde sitta på täljgubben och tälja trägubbar. 100 stycken blev det till slut. Det krävs en täljkniv och ett stycke ved för att göra det.

Jag tänker på min son. Han stod gärna i snickarrummet och hamrade i spikar. Han gjorde en gång en igelkott. Det var först ingen igelkott men under det roliga hamrandet och spikandet blev det en igelkott. Nu kan ni tro att jag tänker på pojkar endast men det gör jag inte.

Ronja Rövardotter är en annan bok där en kniv är en mycket viktig sak. Om den måste man ta hand om. Och varför förstår man om man läser boken!

 

Publicerat i Pedagogiska miljöer | 2 kommentarer